Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Seglivade förställningar gav epileptiker yrkesförbud

Seglivade förställningar gav epileptiker yrkesförbud

För femtio år sedan, år 1969, slopades äktenskapshinder för epileptiker som antogs ha en ärftlig epilepsi i Sverige. Den medicinska utvecklingen med nya möjligheter till bland annat diagnostik som hade skett under 1900-talet kom äntligen att få genomslag i politiska beslut. Men trots den ökade kunskapen och riksdagsbeslutet levde fortfarande gamla föreställningar mot epileptiker kvar i samhället, något som inte minst visade sig när det gäller möjligheter för personer med epilepsi att kunna få en anställning. I denna artikel av historikern Johanna Ringarp får vi en tillbakablick kring hur samhällets syn på epilepsi förändrats.

I ett pågående forskningsprojekt Sjukdom som samhällsfara. Epilepsi i Sverige 1930-2000 undersöker två forskare epilepsins historia i Sverige under 1900-talet.1 I fokus står de förändringar som skedde i synen på epilepsi – från särställning till en neurologisk diagnos bland andra – och vilka faktorer som har varit av betydelse för utvecklingen. I denna artikel belyses de fördomar som fanns mot epileptiker under 1900-talet genom ett fall med en kvinnlig barnsköterska som under 1970-talet fick yrkesförbud.

EN FARA FÖR BARNEN
Den 29 januari 1975 fanns i Aftonbladet en artikel med rubriken ”Är hon farlig för barnen?”. I artikeln beskrivs hur en 26-årig kvinna – som vi kan kalla Stina – direkt efter sin utbildning till barnsköterska hade fått arbete på ett daghem i Stockholm stad. Stina var glad, det var i hård konkurrens som hon hade kommit in på och sedan tagit examen på barnsköterskeskolan. Hon hade, trots sjukdomen, varit hoppfull för framtiden då hon trots sin epilepsi först hade kommit in på utbildningen och därefter direkt fått ett arbete. Så hände det ofattbara som gjorde att hennes liv slogs i spillror. En tjänsteman från staden ringde upp henne och sa: ”(V)i har hört att du har epilepsi, därför måste du sluta redan den här veckan. Du är farlig för barnen”.2

Yrkesförbudet som Stina råkade ut för handlade om att man vid anställning vid fast statlig och kommunal tjänst behövde vara fullt frisk. Denna bestämmelse varade ända fram till 1985. I det friskintyg som både den sökande och en läkare behövde sammanställa fanns bland annat en fråga om kategorin nerv- och sinnessjukdom, till vilken epilepsi ansågs tillhöra med. Utifrån denna bestämmelse ansågs det troligen att man som lärare eller barnskötare kunde utgöra en fara, för vad skulle hända med barnen om läraren eller barnskötaren fick ett anfall under arbetstid? Att Stina från början hade varit öppen med sin sjukdom, och skickat med intyg vid ansökning till barnsköterskeskolan, eller att hon hade klarat av utbildningen, var enligt artikeln i Aftonbladet inget godtagbart argument för att få behålla arbetet. Inte heller att barnskötare var ett bristyrke var ett skäl för att ha fortsatt anställning. ”En epileptiker kan inte vara ansvarig för barn”, var svaret hon fick. Istället blev hon anvisad en arbetsmarknadskurs för kontorister. Stina frågade sig då, varför hade hon för det första kommit in på utbildningen om hon sedan inte fick arbeta med barn? Och vad var det som gjorde att epileptiker passade för vissa yrken men inte för andra?

MEDICINSKA FORSKNINGEN HADE GÅTT FRAMÅT
Händelsen med Stina skedde alltså på 1970-talet, det vill säga efter det att äktenskapsförbudet för epileptiker hade hävts. Dessa båda hinder knyter dock an till varandra. I samband med att en förnyad äktenskapsbalk diskuterades under 1960-talet, väcktes ett hopp inom Riksförbundet för svensk epileptikervård att även andra särbehandlande åtgärder mot epileptiker skulle slopas. I sitt yttrande över den statliga offentliga utredningen om äktenskapsrätt skrev förbundet att äktenskapsförbudet för epileptikerna visade att 1915 års idéer som tog fasta på ”rashygieniska synpunkter” fanns kvar i Sverige på 1960-talet. Och detta trots att den medicinska forskningen hade gått framåt sedan dess. Förbundet menade också att frågan om upplysningsplikten för epileptiker borde tas bort.3 Just forskningens framsteg och bättre mediciner var två parametrar som man inom Riksförbundet för svensk epileptikervård ofta hänvisade till i sitt medlemsblad för att visa på att utvecklingen gick framåt och att det förhoppningsvis snart skulle kunna vara möjligt för epileptiker att leva ett liv som alla andra. När styrelsen på sitt möte i december 1968 kunde meddela att propositionen skulle behandlas i riksdagen den 12 december, var glädjen följaktligen stor. Riksdagen biföll propositionen och epilepsi var därefter inte längre något hinder för äktenskap.

Läs hela artikeln

Liknande poster

Konferens banar väg för en ljusare framtid inom epilepsibehandling

Knutor på hjärnan triggar epileptiska anfall – kan kirurgi hjälpa?

Sällankirurgi vid läkemedelsresistent epilepsi