Augmentation, en tickande bomb i behandlingen av RLS/WED?
Augmentation, en tickande bomb i behandlingen av RLS/WED?
Sedan tre dopaminagonister har erhållit godkännande för behandling av restless legs syndrome/Willis-Ekbom disease (RLS/WED) har förskrivningen i landet skjutit fart, men nu uppmärksammas alltmer en bekymmersam biverkan, nämligen augmentation eller överdoserings- RLS/WED. Om detta skriver här Jan Ulfberg, Sten Sevborn och Lena Leissner.
Dopaminerg behandling av RLS/ WED beskrevs först 1982 av neurologen Sevket Akpinar i Ankara.1 Akpinar var uppenbarligen en doktor som begrundade vad hans patienter berättade för honom. Det var helt enkelt så att han ofta hörde från sina patienter med Parkinsons sjukdom, som han behandlade efter introduktionen av L-dopabehandlingen, att de även berättade att deras ”kryp i benen och medföljande sömnstörning” förbättrades av behandlingen! Därmed fanns det för första gången tillgång till en verksam läkemedelsbehandling mot RLS/WED. Karl-Axel Ekbom, neurologen som myntade namnet på sjukdomen, restless legs syndrome, i sin klassiska avhandling från 1945,2 och numera tillsammans med den engelske 1600-talsläkaren Thomas Willis3, hedrats med det alternativa sjukdomsnamnet Willis-Ekbom disease, fick däremot inte uppleva Akpinars upptäckt. Ekbom avled 1977. Han var aldrig riktigt inne på att RLS/WED har en stark patogenes inom nervsystemet utan stödde ”järnhypotesen”, som hade introducerats i större sammanhang av Uppsalaläkaren Nils-Brage Nordlander 1953.4 Karl-Axel Ekbom framlade även tankar på en koppling mellan RLS/WED och en dysfunktion inom mikrocirkulationen. Sentida forskning har visat att han säkert hade rätt, i alla fall delvis, i det avseendet.5 Dopaminet finns även i spel inom de perifera kärlen genom sina dopaminreceptorer i kärlväggen.
De dopaminerga läkemedlen har ju även en kärlvidgande effekt. Det kan vi exempelvis se genom den kända biverkningen blodtryckssänkning. Dopaminagonisterna dök upp på marknaden som ett effektivt medel vid RLS/WED först i början av detta sekel. Off-label-förskrivningen i landet var sannolikt betydande ett antal år innan läkemedelsmyndigheten godkände de tre agonister som används i dag vid RLS/WED: pramipexol, ropinirol och rotigotin. Dopaminagonisten bromokriptin användes däremot betydligt tidigare i sammanhanget. Akpinar omnämner att han förskrivit bromokriptin vid RLS i sin publikation från 1982.1
