Munskärmsträning kan förbättra sväljfunktionen hos äldre personer med dysfagi
Munskärmsträning kan förbättra sväljfunktionen hos äldre personer med dysfagi
Orofaryngeal dysfagi, sväljsvårigheter som berör munhåla och svalg, är vanliga hos personer med neurologisk sjukdom. Komplikationerna kan vara svåra såsom näringsbrist, viktförlust, lunginflammation och för tidig död. Munskärmsträning är en ny och effektiv metod att behandla sväljsvårigheter. I denna artikel av presenterar Patricia Hägglund, logoped, fynden från sin avhandling.
Fredagen den 12 april 2019, försvarade jag min avhandling vid Umeå universitet. I avhandlingen har jag främst undersökt förekomsten av sväljsvårigheter (dysfagi) och om en ny träningsmetod med munskärm kan hjälpa vid dysfagi bland äldre personer inom korttidsvård. I min avhandling visar jag att sväljsvårigheter inte bara är högt förekommande bland äldre, utan även är en riskfaktor för undernäring och ger högre risk för dödlighet. Avhandlingen visar även att fem veckors munskärmsträning förbättrar sväljfunktionen avsevärt hos äldre med sväljsvårigheter jämfört med kontrollgrupp. Fynden i avhandlingen ger starkt stöd till att bedömning av sväljsvårigheter bör ingå i vårdprogram bland äldre inom äldrevård, vilket det i dag inte gör.
VAD ÄR SVÄLJSVÅRIGHETER?
Sväljsvårigheter, även kallat dysfagi, är ett symtom på svårigheter att transportera mat, dryck, mediciner och saliv effektivt och säkert från munhålan till magsäcken. När problematiken att svälja berör munhåla och svalg, men inte matstrupen, kallas detta mer specifikt för orofaryngeal dysfagi. Sväljsvårigheter kan orsaka svåra komplikationer såsom näringsbrist, viktförlust, lunginflammation och för tidig död.Kliniska tecken på sväljsvårigheter i munhåla och svalg kan vara:
• Hosta
• Förändrad röstkvalitet såsom våt /gurglig röst
• Matrester i mun och svalg
• Kvävningskänsla
• Andningspåverkan
• Viktförlust
• Upprepade lunginflammationer
VAD ÄR EN NORMAL SVÄLJNING?
Att äta och svälja är inte bara livsuppehållande för oss människor, utan är även en central del av vårt sociala liv. Ofta ses vi över en fika eller middag tillsammans med vänner och familj eller arbetskollegor. Vi socialiserar samtidigt som vi äter och dricker, vilket förgyller våra liv
och sällan tänker vi på hur komplicerad en sväljning faktiskt är. Att en aktivitet vi gör mellan 580 till 2000 gånger per dag kräver att ett stort antal muskler i munhåla, svalg och matstrupe behöver koordineras i en komplex serie av fysiologiska, sensoriska och motoriska beteenden, för att inte en felsväljning ska ske.1
Vid naturligt åldrande förekommer fysiologiska förändringar som påverkar sväljfunktionen, vilket kallas för presbyfagi.2
Dessa åldersförändringar är främst minskad muskelmassa och muskelstyrka (sarkopeni), förändrad sammansättning av muskelvävnad (långsamma muskelceller ersätter snabba) och minskad känsel i munhåla och svalg. Andra åldersrelaterade förändringar är mins-kad salivproduktion, sämre rörlighet i käkleden och svagare lukt- och smak-sinne. De naturliga åldersförändringarna resulterar främst i en långsammare sväljningsprocess i munhåla och svalg med en fördröjd initiering av sväljreflexen och nedsatt tungstyrka. Även om dessa åldersrelaterade förändringar påverkar sväljfunktionen, orsakar inte ett friskt åldrande i sig sväljsvårigheter.3
Däremot anses dessa åldersrelaterade förändringar utsätta äldre personer för en högre risk för dysfagi, då äldre personer redan använder sin sväljfunktion maximalt och förekomsten av neurologiska sjukdomar stiger med ålder.
SVÄLJSVÅRIGHETER OCH NEUROLOGISKA SJUKDOMAR
Sväljsvårigheter är vanligt bland neurologiska sjukdomar. Upp till 82 procent bland personer med Parkinsons sjukdom drabbas av orofaryngeal dysfagi,4 upp till 86 procent bland personer med ALS5 och bland personer med MS upp till 34 procent6. I den akuta fasen av stroke drabbas mellan 37–78 procent av orofaryngeal dysfagi.7 Den stora variationen i förekomsten av orofaryngeal dysfagi har ofta varit härledd till vilken undersökningsmetod som har använts vid bedömningen: en instrumentell undersökning av sväljningen (videoendo-skopi eller videofluoroskopi) ger högre förekomst av orofaryngeal dysfagi jämfört med en klinisk bedömning.
