Med hjälp av en datoriserad gångmatta har Magnus Lindh-Rengifo identifieradt fyra gångkomponenter hos personer med och utan lindrig kognitiv funktionsnedsättning. Foto: Maria Löfstedt.
Att gå är alltså mycket mer komplicerat än man kanske tror. Och det finns flera sätt att bedöma gång inom forskningen. Man kan fokusera både på objektiva mätningar, exempelvis gånghastighet, steglängd eller variabiliteten i gången, och subjektiva skattningar som hur patienten uppfattar sin egen gångförmåga eller hur bekymrad hen är för att falla.
– Gångförmåga kan ses som en nyckelfunktion för att kunna delta i meningsfulla aktiviteter i det dagliga livet. När jag träffade patienter med olika neurodegenerativa sjukdomar insåg jag vilken betydelse olika aspekter på gångsvårigheter har för att personen ska kunna upprätthålla sina möjligheter till olika aktiviteter, säger forskaren och fysioterapueten Magnus Lindh-Rengifo, som nyligen disputerat vid Lunds universitet.
Med hjälp av en datoriserad gångmatta kunde Magnus Lindh-Rengifo studera hur patienter gick i olika situationer som under bekväm gång, gång med en samtidig annan uppgift, och i snabb gånghastighet. I bekväm gång identifierades fyra gångkomponenter hos personer med och utan lindrig kognitiv funktionsnedsättning: variabilitet, takt/stabilitet, rytm och asymmetri.
Patienter med lindrig kognitiv funktionsnedsättning, hade på många sätt liknande relation mellan olika gångmått men gick ”sämre” än kognitivt opåverkade personer. Detta stärker uppfattningen att kognitiv förmåga är en viktig komponent relaterat till gångförmåga. Att gå har tidigare setts som en halvautomatiserad, repetitiv uppgift. Ändå kräver det en hel del kognitivt engagemang, speciellt när gången kombineras med att göra något annat samtidigt, som att bära ett glas vatten eller en samtidig kognitiv uppgift.
Hur kan du som fysioterapeut stödja patienter med till exempel fallrädsla?
– Är du rädd för att ramla ökar fallrisken och du måste eventuellt undvika vissa aktiviteter. Det undvikande beteendet kan på sikt leda till försämrad gångförmåga, vilket i sin tur också ökar risken att ramla. Om vi kan stödja dessa patientgrupper i sina dagliga aktiviteter, är förhoppningen att de kan bibehålla förmåga och livskvaliteten längre. Då vi även fann att fallrädsla ökar över tid är det också viktigt att kontinuerligt utvärdera både detta och upplevda gångsvårigheter hos personer med till exempel Parkinsons sjukdom.
– Då jag har en nära klinisk koppling är förhoppningen att resultaten kommer dessa patienter till gagn direkt men även på lång sikt. Det finns en vinst i att belysa både objektiva och subjektiva aspekter relaterade till gång hos personer med neurodegenerativa tillstånd, säger Magnus Lindh-Rengifo.
