Immunterapi – en möjlig framtida behandling mot Parkinsons Sjukdom
Tack vare medicinska framsteg och bättre levnadsvillkor lever vi allt längre. Därmed ökar också behovet av nya behandlingar mot åldersrelaterade neurodegenerativa sjukdomar. Av dessa obotliga tillstånd är Parkinsons sjukdom näst vanligast – med cirka 25 000 personer som är drabbade bara i Sverige. Än så länge finns endast symtomatisk behandling, som framförallt syftar till att kompensera för den dopaminbrist som uppstår genom nervcellsdöden i hjärnstammen. Vid den närbesläktade sjukdomen Lewy body-demens startar de kognitiva symtomen före de motoriska Parkinsonrelaterade störningarna. Andra vanliga symtom är synhallucinationer, fallbenägenhet och livliga drömmar. ALFA-SYNUKLEINET ÄNDRAR FORM Nästan hundra år efter att de klassiska parkinsonsymtomen – tremor, rigiditet och hypokinesi – 1817 skildrades av James Parkinson i ”An Essay on the shaking palsy” kunde den tyske neurologen Friedrich Lewy beskriva de mikroskopiska intracellulära proteinaggregat som sedan kommit att benämnas Lewykroppar (figur 1). Lewykroppar består huvudsakligen av proteinet alfa-synuklein1, vars normala funktion troligen är relaterad till nervcellernas synapser, men som av okänd anledning ändrar form och ansamlas som långa olösliga neurotoxiska proteintrådar. Aktuell forskning tyder på att det framförallt är de mellanstora lösliga förstadierna till Lewykroppar, oligomerer eller protofibriller, som är skadliga för nervcellen2.
Alfa-synuklein finns normalt som enskilda molekyler, monomerer, i hjärnan men vid sjukdom kan proteinet börja aggregera och tillsammans med andra monomerer bilda oligomerer/protofibriller. Dessa former fortsätter sedan att bilda större proteintrådar, fibriller, som ansamlas i själva Lewykroppen (figur 2). Vissa ärftliga former av Parkinsons sjukdom orsakas av mutationer eller duplikationer/ triplikationer i genen för alfa- synuklein3. Dessa sjukdomsformer är ovanliga, men har gett oss viktig kunskap om sjukdomsmekanismerna. Framförallt har det visat sig att vissa mutationer kan leda till en ökad produktion av oligomerer, vilket troligen utgör den direkta sjukdomsmekanismen hos mutationsbärarna3.
