Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

Blodmarkörer i blod påvisar nervcells- och astrocytpåverkan vid covid-19

Under de senaste åren har stora framsteg gjorts avseende högkänsliga mätmetoder för biomarkörkvantifiering i kroppsvätskor. Två nyckelmarkörer för nervcellsskada och en för astrocytaktivering kan nu mätas i vanliga blodprover. Henrik Zetterberg, professor i neurokemi, Göteborgs universitet och University College London, samt klinisk kemist vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, berättar här om nya resultat som indikerar att covid-19 kan leda till hjärnpåverkan och att detta kan detekteras och kvantifieras med hjälp av dessa blodmarkörer.

Neurofilament och tau är strukturella proteiner i nervcellsutskott, medan gliafibrillärt surt protein (glial fibrillary acidic protein, GFAp) är höguttryckt i hjärnans stödjeceller, astrocyterna. Det finns tre olika former av neurofilament som brukar kallas light (NfL), medium (NfM) och heavy (NfH), beroende på hur de vandrar i polyakrylamidgeler. Tau kodas av en gen men alternativ mRNA-splitsning ger 6 olika isoformer och det finns även en hel del fragment och på andra sätt modifierade former av proteinet. Med hjälp av vanlig enzymelinked immunosorbent assay (ELISA) har vi sedan många år kunnat mäta NfL, total tau (alla tau-isoformer) och GFAp i ryggvätska. Höga koncentrationer av NfL och tau talar för att nervcellsutskott faller sönder. Höga koncentrationer av GFAp talar för astrocytaktivering och kan även ses vid akut astrocytskada eller i efterförloppet till hjärnskador vid så kallad astroglios.

SÅ FUNGERAR SINGLE MOLECULE ARRAY
De senaste 10 åren har vi arbetat intensivt med en teknik som kallas Single molecule array (Simoa) på vårt lab. Grundprincipen liknar ELISA; man har en capture-antikropp som fångar in analyten av intresse och en detektionsantikropp som binder till en annan del av analyten och är märkt med något som går att mäta. I Simoa används beta-galaktosidas som omvandlar ett substrat till en fluorescerande produkt som kan mänervcells tas. Tricket med Simoa är att captureantikroppen är konjugerad till små magnetiska kulor. Efter inkubering av capture-antikroppskonjugerade kulor, prov och detektionsantikropp med enzym drar en magnet ner kulorna i mikrobrunnar (rastret av mikrobrunnar ser ut lite som ett kinesiskt schackbräde i miniatyr). En mikrobrunn har en volym på 50 femtoliter vilket är endast lite större än volymen av en kula. Efter tillsats av substratet för enzymet sluts mikrobrunnarna med en oljefilm, varefter man filmar hur individuella brunnar börjar lysa om antigen med detektionsantikropp och enzym finns närvarande. Analyten kan mätas både digitalt (man räknar brunnar med lysande kulor dividerat med det totala antalet brunnar med kulor, både lysande och icke-lysande) men även analogt (hur mycket brunnarna lyser). På så vis kan man få en signal som kan översättas till en ”average number of enzymes per bead”-siffra, vilket motsvarar antigenets koncentration i provet. Upplägget med den i mikrobrunnar ”kompartmentaliserade” detektionsreaktionen gör alltså att man kan räkna individuella molekyler, vilket gör metoden mycket känslig.

Läs hela artikeln

Svensk forskning konsoliderar kunskap om normaltryckshydrocefalus

Normaltryckshydrocefalus (NPH) är ett vanligt tillstånd, som orsakar stort lidande, men är behandlingsbart. Det är också otillräckligt utforskat. Därför är det glädjande att svensk NPH-forskning är framgångsrik. David Fällmar, neuroradiolog, berättar mer i denna artkel.

Han vågade nog inte hoppas på det då, men när Johan Virhammar skrev ihop sin doktorsavhandling 2014 innebar det en välkommen tempohöjning för svensk forskning om idiopatisk normaltryckshydrocefalus. Han hann inte ens börja sin ST-tjänst i neurologi förrän professor Elna-Marie Larsson, denna skånska naturkraft som vid tillfället var nyinstallerad professor i Uppsala, fångade upp hans ambition och skarpsinne. Professor Larsson, numera emerita men knappast pensionär i ordets rätta bemärkelse, är dock inte neurolog utan neuroradiolog, vilket märkbart präglat innehållet i Dr Virhammars avhandling.

Två av artiklarna i avhandlingen har fått stort genomslag och har i skrivande stund citerats fyrtio respektive fyrtionio gånger, vilket får anses som imponerande för en sjukdomsentitet som är ”osexig”, underdiagnostiserad och misstrodd av många. Den ena artikeln undersöker vilka MR-fynd som är prognostiska för symtomreduktion efter shuntoperation och den andra fokuserar på vinkeln i corpus callosum, som blir skarp när hjärnan pressas superiort mot den styva Falx. Den som söker information om NPH på radiopaedia.org, vilket är röntgenvärldens eget wikipedia med nästan 14.000 artiklar och drygt 36.000 patientfall, kommer se att posterna om NPH och callosumvinkeln refererar till ovan nämnda artiklar. När European Society of Neuroradiology (ESNR) 2019 satte ihop sin textbok för blivande neuroradiologer så valdes åtta artiklar ut som rekommenderade ”Further readings” i kapitlet om NPH, varav tre stycken är Johans. Det är inte många som redan under sin tid som doktorand lyckas bidra så konkret till den medicinska kunskapsbanken. Mycket av glansen bör naturligtvis även speglas åt Elna-Marie, och som ni snart ska se ligger hon bakom även andra framgångsrika NPH-projekt.

SVERIGE OCH JAPAN LIGGER I FRAMKANT
Sverige har, tillika Japan, varit en stark grogrund till framsteg för det rådande kunskapsläget om NPH. Torgny Greitz (1921–2016) var professor på KI och en internationell legend inom neuroradiologin. Torgny och hans brorson Dan Greitz utvecklade tillsammans en ny teoribildning inom NPH som fokuserar på blodkärl och pulstryck, och förekom därmed upptäckten av det glymfatiska systemet, som nu ger oss nya möjligheter att begripa detta svårfångade sjukdomstillstånd. Från Sahlgrenska har en lång rad artiklar om NPH kommit genom åren, varav många skrivits av Carsten Wikkelsö, som också skrivit artikeln om NPH på internetmedicin.se. Per Hellström, Doerthe Ziegelitz, Daniel Jaraj, Mats Tullberg, med flera syns också flitigt i författarlistan. Från Umeå har Jan Malm kommit med bidrag och handlett flera doktorander, och från Umeå kom även tidigare i år en spännande jämförelse av olika radiologiska mått (varav flera är vertikala och några nya!) med Pavel Ryska som första författare och Jan Zizka som sista. I Uppsala har vi bland annat Kristina Cesarini och Katarina Laurell som båda har stor rutin, både kliniskt och akademiskt.

Läs hela artikeln

Babinski, Head & Co: Neurologer utan Nobelpris

Hur kommer det sig att Nobelprisets internationella prestige saknar motsvarighet? Förmodligen beror det på att priset har en mer än hundra års tradition, att det delas ut i flera kategorier (fysiologi eller medicin, fysik, kemi, litteratur och fred) och att det mediala genomslaget är starkt.1 Därför förvånar det inte att hyllmeter litteratur skrivits om Nobelpristagarna som företrädare för hela forskningsfält, exempelvis om Robert Koch (1843–1910) och bakteriologin, Karl Landsteiner (1868–1943) och blodgrupperna eller Francis Crick (1916–2004) / James Watson (f. 1928) om DNA. Men finns det en alternativ Nobelprishistoria? Ett medicinhistoriskt projekt vid universitetet i Düsseldorf intresserar sig inte i första hand för pristagarna, utan i stället för forskare som upprepade gånger nominerades, men av olika skäl aldrig fick priset.

Hittills har vi med utgångspunkt i Nobelprisnomineringar i Nobelkommitténs arkiv undersökt kandidater inom olika discipliner som kirurgi, farmakologi, psykiatri och kardiologi – nu står neurologi i fokus. Vilka neurologer nominerades förgäves under första halvan av 1900-talet?2 Ämnet är inte helt nytt.3 Farmakologen Göran Liljestrand (1886–1968), sekreterare för Nobelkommittén för fysiologi eller medicin under fyra decennier (!), skrev redan för sjuttio år sedan ett kapitel om neurologer och neuroscientists i Nobelprissammanhang.4 Hans fokus var på Nobelpristagarna från 1901 till 1950, men han nämnde också kort några ”misslyckade” kandidater som Cécile Vogt (1875–1962) – den första kvinnan att bli nominerad till Nobelpriset i fysiologi eller medicin – Louis Édouard Lapicque (1866–1952) och John Newport Langley (1852–1925). Imponerad av Langleys forskning konstaterade Liljestrand: ”Vår kunskap om det autonoma nervsystemet baseras till stor del på undersökningarna av J. N. Langley”. Liljestrand avslöjade att Nobelkommitténs medlemmar erkände betydelsen av Langleys arbete, med ett undantag: Neuropatologen Frithiof Lennmalm (1858–1924) var inte helt övertygad. Att enstaka negativa röster kan räcka för att sätta käppar i hjulet har visats i studier av nobelprisnomineringar av Harvey Cushing (1869–1939) och Victor Horsley (1857–1916).5

Läs hela artikeln

Hjärnfonden finansierar forskning om hjärnan och dess sjukdomar

Sedan starten 1994 har Hjärnfonden delat ut mer än en halv miljard kronor till forskning och information om hjärnan. Visionen är att ingen ska behöva lida av sjukdomar, skador eller funktionsnedsättningar i hjärnan.

Hjärnfondens verksamhet har två ändamål: Stödja forskning inom hjärnan och sprida kunskap om densamma. År 2019 samlade man in 187,3 miljoner kronor och fördelade 223,2 miljoner kronor till hjärnforskning och information. Fonden har de senaste åren har ökat sina insamlade medel flera gånger om. Pengar till fondens bidrag kommer från privatpersoner som stödjer på olika sätt, som månadsgivare, via insamlingsbrev men även testamenten utgör en stor del.
– Vi har varit framgångsrika i att öka insamlade medel genom att få människor att engagera sig tillsammans med oss. Budskapet om att detta är ett angeläget område att forska på når ut, säger Anna Hemlin generalsekreterare på Hjärnfonden.

SAMHÄLLET SVIKER
Anna Hemlin menar att samhället sviker de med avvikelser i hjärnan. Hjärnfonden är opolitisk men arbetar för att påverka politiken i riktning mot ett samhälle som satsar på att förebygga hjärnsjukdomar och underlätta för de drabbade och deras anhöriga.
– Det är till exempel fortfarande skamfyllt och stigmatiserande att ha psykisk ohälsa. Vi behöver prata om människan och våra olikheter. Det gäller skolan där många barn och unga möts av stor okunskap. Men även inom vård och omsorg är kunskapen ofta för låg. Hon anser att vi behöver förstå att alla är individer och därför olika. När sjukdomar och funktionsnedsättningar, drabbar oss kan det leda till utanförskap. Det vill Hjärnfonden
ändra på.

– Samhället ska vara för alla. Kunskapen om våra olikheter är inte tillräcklig och många blir stigmatiserade eller dåligt bemötta. Samtidigt är våra välfärdssystem oftast inte anpassade till de drabbades förutsättningar.
– Många som söker information hos Hjärnfonden är anhöriga. De är många gånger oroliga men även nyfikna och därför i behov av att veta mer. Vi vill vara en trovärdig källa till kunskap och med hjälp av vårt material utbildar vi privatpersoner men även lärare och andra som kommer i kontakt med personer drabbade av hjärnsjukdomar och funktionsnedsättningar, säger Anna Hemlin.

Läs hela reportaget

NT-rådet premierar officiellt pris på läkemedel

NT-rådet rekommenderar regionerna att i första hand använda läkemedlet Emgality (galkanezumab) vid kronisk migrän. Det är första gången rådet premierar ett läkemedel som har ett officiellt pris.

I slutet av augusti 2020 beslutade Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, att migränläkemedlet Emgality (galkanezumab) ska ingå i läkemedelsförmånerna. Emgality är en så kallad CGRP-antagonist. Läkemedlet används vid kronisk migrän hos personer som efter optimerad behandling inte haft effekt av minst två olika profylaktiska läkemedelsbehandlingar.

Sedan tidigare finns två liknande läkemedel: Aimovig (erenumab) och Ajovy (fremanezumab). NT-rådet rekommenderar nu regionerna att i första hand använda Emgality, som enligt kliniska experter har en jämförbar medicinsk effekt. Skälet är att Emgality har ett officiellt och transparent pris. Aimovig och Ajovy omfattas däremot av avtal om sekretessbelagd återbäring för en del av kostnaden till regionerna och det betyder att slutpriset och därmed kostnaden inte är officiell.

Underlättar för sjukvården

– Vi hoppas att fler företag väljer öppen prissättning på sina läkemedel i stället för att sträva mot avtal med sekretessbelagd återbäring. Officiella priser underlättar för sjukvården, som enklare kan värdera läkemedel och se direkt hur de påverkar budgeten, säger Gerd Lärfars, som är docent och ordförande för NT-rådet.

De sekretessbelagda priserna leder också till omfattande administrativt arbete med bland annat hantering av återbäring inom regionerna.

Aimovig och Ajovy är exempel på läkemedel som omfattas av avtal som bygger på trepartsöverläggningar mellan TLV, företag och regionerna. Överläggningarna har utvecklats för att underlätta införandet av nya och dyra läkemedel inom sjukvården.

Regionerna anser att flertalet nya läkemedel bör kunna inkluderas i läkemedelsförmånerna utan särskilda insatser från regionerna. Trepartsöverläggningar ska enligt regionerna inte vara en generell lösning för att nya läkemedel med för hög kostnad ska kunna inkluderas i det nationella förmånssystemet.