Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

Charlotte Wassenius disputerar om vardagen efter stroke

Att anpassa sig till konsekvenserna av en stroke tar tid. För många drabbade påverkas vardagens aktiviteter flera år efter insjuknandet och flexibel tillgång till stöd och rehabilitering kan behövas också i det senare förloppet. Det visar Charlotte Wassenius i sin avhandling ”Vardagen efter stroke – utförande och upplevelser av komplexa vardagsaktiviteter ur ett långtidsperspektiv”.

Cirka 25 500 svenskar drabbas av stroke varje år. En femtedel av dessa är under 65 år och allt fler lever länge med konsekvenserna av en stroke. Om vården ska kunna möta de behov av stöd och rehabilitering som följer med behöver vi förstå mer om de utmaningar som strokeöverlevande möter i sin vardag.

Charlotte Wassenius är arbetsterapeut på neuro- och rehabiliteringskliniken på SÄS och har disputerat på sin avhandling ”Vardagen efter stroke – utförande och upplevelser av komplexa vardagsaktiviteter ur ett långtidsperspektiv”. Avhandlingen är en del av forskningsgruppen the Sahlgrenska academy study on ischemic stroke (SAHLSIS) som har följt personer som insjuknat i ischemisk stroke före 70 års ålder sju år efter insjuknandet. En mindre andel personer intervjuades 15–18 år efter insjuknandet.

– SÄS är en av fyra strokeenheter som deltagit i SAHLSIS och datainsamlingen är delvis gjord här, säger Charlotte. SÄS är ett sjukhus som erbjuder möjlighet till ett mer samlat vårdförlopp efter stroke. Det var här som mitt intresse för det långsiktiga perspektivet väcktes.

Vid uppföljning sju år efter insjuknandet var deltagarna mindre aktiva inom många aktiviteter, inte minst arbete och fritid. Av de deltagare som fortfarande var i arbetsför ålder var det mer än 50 procent som inte arbetade. Det är en hög siffra som visar på de svårigheter som kan finnas att behålla sitt arbete över tid efter en stroke.

Charlotte Wassenius studier visar att kognitiva nedsättningar, depressiva symptom och trötthet kan finnas kvar lång tid efter insjuknandet och påverka vardagen även bland personer med få eller inga kvarstående neurologiska bortfall. Det är svårigheter som kan vara svåra för andra att förstå.

Hur kan detta användas i vården?

– Jag hoppas att den kunskap som vuxit fram genom avhandlingen kan bidra med viktiga aspekter för hur långsiktigt stöd och rehabilitering kan utformas, säger Charlotte. Det handlar dels om att uppmärksamma att svårigheter kan framkomma över tid och med nya utmaningar, vilket ställer krav på flexibilitet, men också om tajming och innehåll i interventioner.

Hur går arbetet vidare nu?

– Förhoppningsvis kan jag under en period arbeta mer aktivt med att koppla forskningen till det kliniska arbetet, men visst finns också tankar om vidare forskning. Det behövs mer forskning om senare konsekvenser av stroke och interventioner i senare faser och jag hoppas att jag kan fortsätta inom detta ämne.

Protein i hjärnan kopplat till både stress och depression

Proteinet p11 i hjärnan är viktigt både för funktionen av den humörreglerande substansen serotonin och för frisättningen av stresshormoner. Åtminstone hos möss. Upptäckten, som gjorts av forskare vid Karolinska institutet, kan få betydelse för utvecklingen av nya läkemedel mot depression och ångest.Efter att ha upplevt trauma eller svår stress utvecklar en del personer överdrivna stressreaktioner eller kronisk stress.

Det ökar risken att drabbas av andra sjukdomar såsom depression och ångest, men man vet inte vilka mekanismer som ligger bakom eller hur stressresponsen regleras.Forskarna vid Karolinska institutet har tidigare visat att ett protein som kallas p11 har en viktig roll för funktionen av serotonin, en av de signalsubstanser i hjärnan som reglerar vårt humör. Deprimerade patienter och självmordsoffer har mindre av p11-proteinet i hjärnan, och möss med låga p11-nivåer i hjärnan uppvisar depressions- och ångestliknande beteende. p11-nivåerna hos möss kan även höjas med vissa antidepressiva läkemedel.

Påverkar frisättningen av stresshormon

Den nya studien visar att p11 påverkar den initiala frisättningen av stresshormonet kortisol hos möss genom att reglera en specifik typ av nervceller i området hypotalamus i hjärnan. Genom en helt annan signaleringsväg med ursprung i hjärnstammen påverkar p11 även frisättningen av två andra stresshormoner, adrenalin och noradrenalin. Testerna visade dessutom att möss som saknar p11 reagerar kraftigare på stress med högre hjärtfrekvens och mer tecken på ångest, jämfört med möss med normala p11-nivåer. De hade också högre nivåer av stresshormoner i blodet.

– Vi vet att en onormal stressrespons kan utlösa eller förvärra en depression och orsaka ångestsyndrom och hjärt-kärlsjukdom. Därför är det viktigt att reda ut om sambandet mellan p11-brist och stressrespons som vi ser hos möss även kan ses hos patienter, säger studiens försteförfattare Vasco Sousa, forskare vid institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska institutet.

Betydelse för läkemedelsutveckling
Forskarna tror att fynden kan ha betydelse för utvecklingen av nya, mer effektiva läkemedel. Det finns ett fortsatt stort behov av nya behandlingar eftersom många patienter med depression och ångest inte blir hjälpta.

Per Svenningsson, professor vid institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska institutet, har lett studien:

– Ett tänkbart tillvägagångssätt skulle kunna vara att öka nivåerna av p11 i vissa delar av hjärnan och det pågår redan en del sådana försök i djurmodeller av depression. En annan intressant strategi att utforska är substanser som blockerar initieringen av stressreaktionen i hjärnan och därmed frisättningen av stresshormoner, säger han.

Fotnot:
Forskningen genomfördes i samarbete med forskare vid Center for Neurogenomics and Cognitive Research, VU University, Amsterdam, Nederländerna.

Vetenskaplig artikel:
P11 deficiency increases stress reactivity along with HPA axis and autonomic hyperresponsiveness. (Vasco C. Sousa, Ioannis Mantas, Nikolas Stroth, Torben Hager, Marcela Pereira, Haitang Jiang, Sandra Jabre, Wojciech Paslawski, Oliver Stiedl, Per Svenningsson). Molecular Psychiatry, online 1 oktober 2020

Ryggmärgens stamceller kan bidra till reparation efter skada

Ryggmärgsskada leder ofta till bestående funktionsnedsättning. I en ny studie som publiceras i tidskriften Science visar forskare från Karolinska Institutet att det går att stimulera stamceller i ryggmärgen hos möss så att de bildar stora mängder nya oligodendrocyter, en celltyp som är viktig för nervfibrernas förmåga att leda signaler och därmed bidrar till att reparera skadan.

Ryggmärgen förmedlar signaler från hjärnan till kroppen och ryggmärgsskador leder därför ofta till förlamning av varierande grad. Det beror dels på att nervfibrer går av och är oförmögna att växa ut igen, dels på att andra nervfibrer som inte har gått av fungerar sämre. Denna nedsatta funktion kan bero på förlusten av oligodendrocyter, en celltyp vars funktion är att underlätta nervfibrers signalöverföring.

I många organ kan skadad vävnad repareras genom att stamceller ombildas till den typ av celler som gått förlorade. Det finns stamceller i den vuxna ryggmärgen, men dessa ger framför allt upphov till ärrbildande celler efter en skada. Ärrvävnaden begränsar skadan, men bidrar inte till att ersätta förlorade celler.

I den aktuella studien har forskarna gjort en noggrann karakterisering av ryggmärgens stamceller på gennivå hos möss. De fann då att stamcellernas DNA var tillgängligt för att motta signaler som stimulerar nybildning av oligodendrocyter.

– Vi såg att stamcellerna inte var låsta till att bilda ärrvävnad och vi förstod hur vi skulle kunna knuffa dem i en annan riktning så att de också bildar celler som bidrar till reparation av skadan, säger studiens försteförfattare Enric Llorens-Bobadilla, forskare vid institutionen för cell- och molekylärbiologi på Karolinska Institutet.

Genom att påverka vilka gener som aktiverades i stamcellerna kunde forskarna stimulera en mycket kraftig nybildning av oligodendrocyter, som ledde till förbättrad nervfiberfunktion i den skadade ryggmärgen.

– Det här visar att det är möjligt att påverka stamceller i nervsystemet så att de bidrar mer till funktionsåterhämtning. Studierna gjordes i möss och är inte direkt överförbara till människan, men pekar på en konceptuellt ny strategi för att stimulera reparation efter skador i nervsystemet, säger Jonas Frisén, professor vid institutionen för cell- och molekylärbiologi på Karolinska Institutet, som lett studien.

Studien finansierades av ett Human Frontiers Science Programme long-term fellowship och ett Marie Sklodowska-Curie Action fellowship samt av anslag från Vetenskapsrådet, Cancerfonden, Stiftelsen för Strategisk Forskning, Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, Strategiska forskningsområdet inom stamceller och regenerativ medicin vid Karolinska Institutet (StratRegen), Sankt Petersburgs universitet, Karolinska Institutet, Torsten Söderbergs Stiftelse och Wings for Life Spinal Cord Research Foundation. Fyra av artikelförfattarna, inklusive Enric Llorens-Bobadilla och Jonas Frisén, är konsulter till bioteknikbolaget 10X Genomics, och en av författarna är anställd av bolaget.

Publikation: “A latent lineage potential in resident neural stem cells enables spinal cord repair”. Enric Llorens-Bobadilla, James M. Chell, Pierre Le Merre,Yicheng Wu, Margherita Zamboni, Joseph Bergenstråhle, Moa Stenudd, Elena Sopova, Joakim Lundeberg, Oleg Shupliakov, Marie Carlén, Jonas Frisén. Science, online 1 oktober 2020, doi: 10.1126/science.abb8795.

För mer information, kontakta:
Jonas Frisén, professor
Institutionen för cell- och molekylärbiologi, Karolinska Institutet
Tel: 08-524 875 62
Mobil: 0704-45 11 42
E-post: [email protected]

Från fjällen till Teriflunomid

22 oktober 1200 – 1300
Vi på Sanofi Genzyme vill vi gärna bjuda in dig som arbetar med MS-patienter till ett webbinar, där M.D., Ph.D., Erik Ruuth kommer att berätta om sitt arbete med utvecklingen av AUBAGIO® (teriflunomid).

Erik tog läkarexamen och disputerade i Umeå och anställdes senare inom forskningsavdelningen på Hoechst Marion Roussel, som senare blev Sanofi. Där arbetade han med att karakterisera verkningsmekanismen för teriflunomid och senare även med det kliniska utvecklingsprogrammet. Erik tillbringar mycken tid i Argentina där han verkar som konsult för Institutet för Biodiversitet i Misiones, med målsättningen att studera samspelet mellan människa och natur.

Mer info och anmälan

Neuroradiologiska fynd vid covid-19

Under sommaren har en tilltagande ström av artiklar om neuroradiologiska fynd vid covid-19 (härefter benämnt covid) publicerats och ännu fler ogranskade förhandsmanuskript cirkulerar i ett svåröverskådligt flöde. Mycket av innehållet är fallrapporter och opportuna ”short communications” men flera mellanstora studier har hunnit ut. Den här artikeln av David Fällmar syftar till att sammanfatta innehållet i några sådana rapporter som har neuroradiologiskt innehåll. Den är på inget sätt heltäckande, men artiklarnas likheter och skillnader är väl värda en stunds begrundan.

För oss på neuroradiologiska sektionen på Akademiska sjukhuset i Uppsala började det den första veckan i april. Pandemin började ta fart och våra vänner thoraxradiologerna hade bråda dagar med att kartlägga den nya sjukdomens iögonfallande fynd. Vi skojade lite om att det snart skulle börja komma remisser med frågeställning: ”covid-encefalit”. Den sista mars publicerade så Radiology en fallrapport med akut nekrotiserande encefalopati.1 Ett par dygn senare fick jag syn på den via Facebook och under påskledigheten mailade jag länken till mina kollegor med en skämtsam förvarning om att den var på intågande – men fallen hade redan börjat komma. Det vanligaste scenariot skulle visa sig vara en intensivvårdad covid-patient som efter avslutad sedering inte återfick medvetandet i förväntad utsträckning. Många blanka DT hjärna och flera blanka MR hjärna passerade, några med enstaka små emboliska infarkter. Strax därefter kom det första rejäla fyndet, en patient som flyttades till Akademiska från ett mindre sjukhus och som hade tydliga tecken till akut nekrotiserande encefalopati – precis som i den första fallrapporten! Patienten var påtagligt medvetandesänkt initialt men förbättrades efter intensiv behandling, detta finns beskrivet i en separat fallrapport och i Figur 1.2

Bara några dagar senare började andra patienter trilla in med tydliga fynd, såsom utbredda vitsubstansförändringar [Figur 2] och multipla mikroblödningar [Figur 3].3 Det kanske mest spektakulära fallet var dock en patient som insjuknade med psykiatriska symtom och akut katatoni, vilket vek prompt på behandling med steroider och plasmaferes och där autoimmunitet kunde påvisas (preprint: MEDRXIV-2020-160770v1- Cunningham). Dessa dramatiska fall var dock utblandade med andra patienter som antingen helt saknade patologiska fynd på MR hjärna, eller bara hade en handfull ospecifika vitsubstansförändringar. Under ledning av neurokirurgen Elham Rostami och neurologerna Eva Kumlien och Johan Virhammar pågår data insamling till en prospektiv studie på Akademiska sjukhuset, och delmängder från detta beskrivs i manuskript som bland annat fokuserar på likvorfynd och critical illness-aspekter (ännu ej publicerade). I skrivande stund har hyfsat stora kohorter publicerats från Turkiet4, Frankrike5,6, samt från Nya Karolinska i Solna7. Dessa beskrivs kortfattat nedan.

Läs hela artikeln