Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

Krönika

Den 9 mars 2020 skedde den första sjukhusinläggningen med covid-19 i Region Östergötland. Tre månader senare hade mer än 700 personer sjukhusvårdats med samma diagnos. Cirka 20 procent av dessa avled på sjukhuset. Perioden mars till maj motsvarade merparten av den första pandemivågen i regionen, med en svans som sträcker sig in i tiden då denna krönika av Richard Levi skrivs (slutet av oktober 2020).

En andra pandemivåg är på gång. Inte minst av det skälet är det väsentligt att dra lärdom av den första vågen. Detta avser såväl identifikation av riskindivider och riskfaktorer, optimal medicinsk handläggning under akutskedet, som sjukdomens prognos på kort och längre sikt. De rehabiliteringsmedicinska aspekterna är av särskilt intresse att närmare studera, särskilt som kunskapsläget i skrivande stund är mycket fragmentariskt.

Rehabiliteringsmedicinska kliniken vid Universitetssjukhuset i Linköping fick uppdraget av den särskilda regionala sjukvårdsledningen av kartlägga rehabiliteringsbehoven efter sjukhusvårdad covid-19 under perioden mars till maj 2020. Därtill söktes och erhölls etiskt godkännande för vetenskapligpublicering av data från denna kartläggningsprocess. I skrivande stund är den kliniska datainsamlingen i sin slutfas. Vad som kan redovisas i dagsläget är preliminära intryck av cirka 500 telefonintervjuer och cirka 200 efterföljande kliniska utvärderingar. Den finala och detaljerade redovisningen kan ske först efter noggrann databearbetning och vetenskaplig publikation.

Med dessa förbehåll vill jag ge en skiss av covid-19-infektionens mångfasetterade konsekvenser urett primärt neurologiskt rehabiliteringsperspektiv, baserat påen total regional kohort av personer med bekräftad diagnos
och behov av sjukhusvård.Först vill jag lyfta fram tre faktorer som komplicerar analysen av vad covid-19-infektionen ”i sig” har för konsekvenser. Dessa faktorer behöver hållas i minnet när vi sedan redovisar vissa preliminära reflektioner kring rehabiliteringspanoramat efter sjukhusvårdad covid-19-infektion.

Läs hela krönikan

Kan man rädda motorneuron från degeneration?

Forskare vid Karolinska Institutet har analyserat sjukdomsmekanismer i spinal muskelatrofi för att undersöka om och hur sårbara mänskliga motorneuron kan räddas från degeneration. Eva Hedlund, docent och forskningsledare, ger här en bakgrund till denna studie och diskuterar resultaten.

I sjukdomen spinal muskelatrofi (SMA), som framför allt drabbar små barn under två års ålder, dör (degenererar) motorneuronen, de nervceller som kontrollerar alla våra viljestyrda muskler. Det finns dock grupper av motorneuron som är relativt okänsliga mot sjukdomen, speciellt de okulära motorneuronen i hjärnstammen vilka styr våra ögonmuskler och därmed att vi kan titta uppåt, nedåt och åt sidorna. SMA orsakas av en förlust av ”survival motor neuron protein 1” (SMN1). SMN1-proteinet är nödvändigt för bland annat metabolism av ribonukleinsyra (RNA), budbärarmolekylerna av vår arvsmassa, och finns i alla celler i kroppen. Varför just motorneuronen är så känsliga för en förlust av SMN1 är ännu inte känt och inte heller varför vissa motorneurongrupper är motståndskraftiga.

SPINAL MUSKELATROFI – GENETISK ORSAK OCH GENTERAPI
SMA är en monogenetisk sjukdom som orsakas av en förlust av SMN1-proteinet på grund av mutationer i SMN1-genen. Denna gen är aktiv i alla celler i kroppen men det är tydligt att vissa celler är speciellt känsliga för förlust av detta protein, såsom motorneuron vilka styr all vår skelettmuskulatur och vilka dör i SMA. Människor har två SMN-gener, SMN1 och SMN2. SMN1-genen ger ett fullängdsprotein som är funktionellt och har viktiga funktioner i cellen. Framförallt är SMN1 involverat i metabolism av ribonukleinsyra (RNA), budbärarmolekylerna av vår arvsmassa, men SMN1 verkar också kunna motverka programmerad celldöd (så kallad apoptos) och förhindra att DNA-skada uppstår i cellen. SMN2-genen producerar cirka 15–20 procent av funktionellt SMN1-protein (identiskt till det som resulterar från SMN1-genen) men genen resulterar mestadels (cirka 80–85 procent)
i en ofullständig RNA-molekyl som översätts till ett trunkerat protein som är instabilt och inte funktionellt. Det finns fyra typer av SMA, Typ 1–4, med olika allvarlighetsgrad, där Typ 1 SMA är allvarligast och tidigare alltid ledde till paralys och död innan två års ålder.

Läs hela artikeln

 

Hur vill våra patienter att vården ska bedrivas?

Vetenskap och beprövad erfarenhet är viktigt för läkare, medan politiker och administratörer vill minska kostnaderna. Men är det någon som lyssnar på vad patienterna vill? I denna krönika lyfter Åke Andrén-Sandberg, professor emeritus i kirurgi, fram sina personliga funderingar.

Den sjukvård vi ser i dag har två huvudfundament, dels en gradvis, organiskt utvecklad sjukvård som baserats på det de medicinskt utbildade (främst läkare och till del även exempelvis sjuksköterskor) tolkar som vetenskap och beprövad erfarenhet, dels nyare tiders organisationstänkande som baseras på politikernas och administratörernas försök att få sjukvård av hög kvalitet, billig och tillgänglig. I den bästa av världar är medicinarnas och politikernas/administratörernas bilder av hur sjukvård skall bedrivas överensstämmande, men så tycks det allt mer sällan vara. I detta sammanhang är det även uppenbart att patienternas synpunkter kommer långt i bakgrunden. Erfarenhetsmässigt finns det dock några synpunkter som patienterna som grupp alltid för fram som viktiga, och de diskuteras här gentemot vad läkarna oftast ser som viktigt.

ATT BOTA OCH ATT INTE SKADA
Det vore rimligt att tänka sig att patienterna i sin kontakt med sjukvården vill bli botade för de besvär de söker för eller i vart fall få symtomlindring. Det är lika rimligt att de ser det som viktigt att inte bli skadade: Inga medicinbiverkningar och inga operationskomplikationer. Detta helt enligt Hippokrates tankegods. Emellertid uttalas detta sällan av patienter. Det beror på att dessa tankar är så självklara. Om inte sjukvården uppfyller dessa principer har den inget berättigande. Därför ser vi så sällan dessa tankar bedömda i patientenkäter och kvalitetsdiskussioner. Det diskuteras oftare hur tidsbeställning går till och om väntrummens utformning och så vidare, än om de medicinska resultaten. Se det som en naturlig – och positiv – grundinställning till vår svenska sjukvård.

Läs hela artikeln

Läkare med neurologisk sjukdom – vittnesmål i nutid och dåtid

Studier visar att när läkare blir sjuka görs ofta avsteg från de riktlinjer om utredning, bedömning och uppföljning som tagits fram för att trygga en god och patientsäker vård. Man kan fråga sig varför? Ett sätt att belysa ämnet går genom läkarnas egna vittnesmål. Läs mer i denna artikel av Jonatan Wistrand, ST-läkare i allmänmedicin och medicinhistoriker vid Lunds universitet.

Som nyutexaminerad läkare med tjänstgöring på ortopeden drabbas den brittiska läkaren Miriam Chellingsworth en dag av en underlig domningskänsla i sitt ena lår. Hon väljer snabbt att avfärda det hela som en släng av hypokondri.
”After all I had suffered from this condition before when, as a student on a gastroenterology firm, I had an ’ulcer’!”1 Men känselnedsättningen sprider sig. Först till båda fötterna och sedan vidare upp mot bålens högra sida. Och när Miriam vaknar med en blind fläck i synfältet – ett skotom – så förstår hon att något är väldigt fel. ”I now realized that I had MS, and, as soon as I had free time, I went to the library to read about it.
I was devastated but told no one.” Det är först två månader efter insjuknandet, när hon haltande av kraftnedsättning faller på väg till ett akutlarm, som Miriam väljer att närma sig en neurolog på det sjukhus där hon själv tjänstgör. En utredning görs, multipel skleros konstateras och den unga läkaren får hjälp att anpassa tillvaron efter sina fluktuerande symtom. Vittnesmålet av Miriam Chellingsworth återfinns i antologin When doctors get sick (1987) – en bok på drygt fyrahundra sidor där ett femtiotal läkare berättar om sjukdomsupplevelser av vitt skilda slag. Ulcerös kolit, depression, tuberkulos och diabetes. Men också många neurologiska krämpor som neuroborrelios, hjärntumör, Parkinsons sjukdom och Guillain-Barrés syndrom. Redogörelserna skiljer sig åt mellan olika diagnosfält, men kännetecknas också av betydande likheter. Å ena sidan frustrationen över att inte bli behandlad som en ”vanlig” patient. Å andra sidan oförmågan att släppa taget om läkaridentiteten. Den medicinska förkunskapen och yrkesmässiga förankringen beskrivs boken igenom både som en tillgång och en komplicerande omständighet, liksom den ständigt gnagande oron över att framstå som en besvärlig patient.

Läs hela artikeln

Caroline Ingre söker efter orsaken till ALS

Varför väljer man att ägna sitt yrkesliv åt en plågsam sjukdom som nästan undantagslöst leder till döden bara några år efter diagnos – och där det fortfarande saknas ett botemedel?
– Sjukdomen ALS väcker mycket känslor och det är något visst med den här patientgruppen. Trots brist på bot är det ändå bättre att få sjukdomen i dag än för tio år sedan, säger forskaren Caroline Ingre som oförtrutet har arbetat med ALS i 14 år och startat både ett nationellt kvalitetsregister och forskningscentret ALS Treatment Center Karolinska.

Caroline Ingre, medicine doktor och biträdande överläkare på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge, föddes i Uppsala 1977 men växte upp i Stockholm. Pappa är läkare och forskare inom endokrinologi och för Caroline
var det egna yrkesvalet självklart redan när hon var 11 år.
– Jag minns att jag satt bredvid pappa i bilen när jag bestämde mig för att också bli doktor och från det ögonblicket var jag totalt övertygad om att det var rätt väg för mig. Det var nog pappas passion för yrket i kombination med mitt stora intresse för både naturvetenskap och människor som bidrog till beslutet, säger hon och tillägger att hon alltid varit intresserad av hur saker fungerar.
– Jag var en plugghäst i skolan som älskade att läsa och att lära mig saker. Jag är otroligt nyfiken av mig och ger mig inte förrän jag har fått tillfredställande svar på mina funderingar. När hon började läsa medicin på Karolinska Institutet var patologi hennes bästa ämne.
– Jag tyckte det var så spännande att ta reda på vad som hade gått fel. Och en av de främsta orsakerna till att jag valde att satsa på neurologi var att det är ett svårt och komplext område där mycket fortfarande är okänt.

ALS VÄCKER MYCKET KÄNSLOR
Nyfiken, uthållig, passionerad, positiv, målmedveten och lockad av utmaningar. Att Caroline Ingre tidigt i karriären valde att fokusera på sjukdomen ALS, amyotrofisk lateral skleros, är alltså ingen slump.

Läs hela artikeln