Hon har själv flera år kvar till 50 men har varit fascinerad av ålderdom – och hur den påverkar hjärnhälsan – i mer än två decennier, ja egentligen ända sedan barndomen. Professor Miia Kivipelto på Karolinska Institutet har hunnit få otaliga utmärkelser, senast det prestigefyllda Rymanpriset, för sin banbrytande forskning om hur vi genom livsstilsförändringar kan förebygga och påverka demenssjukdom.
När någon har ett så tydligt, brinnande yrkesengagemang som Miia Kivipelto, professor i klinisk geriatrik, brukar det tyda på att det finns tidiga personliga erfarenheter som har präglat vägvalen i livet.
– Ja, det stämmer för min del. Redan som barn var jag mycket intresserad av hjärnan och av att försöka förstå människors beteenden. Det fanns inga läkare eller liknande i släkten men jag älskade att läsa och hade också förmånen att få växa upp i ett generationsboende. Min farmor och farfar bodde i samma hus och det präglade mig mycket, säger Miia Kivipelto, som är född 1973 i Alajärvi i Finland. När hon var i tonåren började hennes älskade farmor sakta förändras.
– Hon var fortfarande en mycket varm och lugn person, men hon blev lite annorlunda, hon började bland annat gömma sin plånbok. Men det dröjde ganska länge innan hon fick en diagnos vilket ju fortfarande inte är något ovanligt när det gäller demenssjukdomar. Farmor var 80 år gammal när hon gick bort i Alzheimers.
– Jag gick på gymnasiet när hon var sjuk och hade känt en stark önskan under hela hennes sjukdomsperiod om att kunna hjälpa till, att få lära mig mer om den sjukdom hon hade drabbats av. Direkt efter gymnasiet började jag på läkarutbildningen i Kuopio.
Miia blev färdig läkare 1999, endast 26 år gammal. Därefter blev hon raskt specialist i geriatrik och började också forska. 2002 disputerade hon på en mycket uppmärksammad avhandling om vaskulära riskfaktorer vid Alzheimers sjukdom. Mellan 1993 och 1994, under läkarutbildningen, hade hon deltagit i ett svenskt utbytesprojekt för läkarstudenter, något som banade väg för hennes post doc-period på Karolinska Institutet under åren 2002–2005. Därefter arbetade hon på KI:s Alzheimercentrum och Aging Research Center. Redan som doktorand hade hon börjat intressera sig för prevention och tidig diagnostik inom demenssjukdomar, något som väckte stor uppmärksamhet även internationellt.
– Fram till dess var det vanligt med en fatalistisk inställning till demenssjukdomar, säger hon. Och visst är ålder fortfarande den viktigaste riskfaktorn men i dag vet vi att det finns många andra faktorer och att det med hjälp av livsstilsförändringar går att påverka sjukdomsutvecklingen, att det är möjligt att flytta fram sjukdomsdebuten flera år. Man uppskattar att omkring 40 procent av all demens är kopplad till faktorer som går att påverka och modifiera. Trauma, stress, negativa livshändelser, social isolering, dålig kost och låg fysisk aktivitet är förutom högt blodtryck, annan hjärt-och kärlsjukdom och genetiska faktorer kända risker för att utveckla demens i någon form.
– Till detta kan läggas felaktig medicinering och brist på vitamin B12 som kan påverka kognition. Båda är vanligt förekommande fenomen bland äldre. Vanligt förekommande är också något som verkligen utmärker demenssjukdom i vår tid. Miia Kivipelto tvekar inte att använda ordet demensepidemi.
– Ökningen är enorm i hela världen. Det finns cirka 50 miljoner demenssjuka i dag och antalet fortsätter att öka mycket snabbt. År 2050 tror man att siffran har ökat till 150 miljoner. Hjärnhälsa är utan tvekan en av vår tids största utmaningar och pandemin har förvärrat läget ytterligare, säger Miia och tillägger att denna utveckling utan tvekan skapar stor motivation för den internationella demensforskningen. 2011 utnämndes hon till professor vid Karolinska Institutet och hon är även FoU-chef för medicinsk enhet Åldrande på Karolinska Universitetssjukhuset, där många av de kliniska studierna genomförs. Hon leder i dag ett team som består av cirka 100 forskare som är placerade på olika håll i världen.
