Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Kliniska och genetiska studier av patienter och släkter med ataxi

Ataxi är en övergripande term för olika sjukdomar som påverkar lillhjärnan eller dess närliggande nervbanor, vilket resulterar i balansproblem och nedsatt koordination bland annat. I denna artikel av Sorina Gorcenco, specialistläkare i neurologi vid Skånes universitetssjukhus Lund, får du en bakgrund till sjukdomen samt en uppdatering om den forskning som bedrivs vid sektionen för Klinisk Neurogenetik vid Lunds universitet.

Etiologi
Ataxisjukdomar kan delas upp i förvärvade, som orsakas av infektion, traumatisk skada, stroke eller inflammation; nedärvda genom förändringar som uppstår i arvsmassan och påverkar hur effektivt cellerna i lillhjärnan fungerar och idiopatiska former av ataxi där orsaken är okänd. Vanligtvis är det en genetisk förändring som ligger till grund för en ataxisjukdom. Denna form av ataxi kännetecknas av en smygande debut med symmetriska symtom, en kroniskt progressiv karaktär (månader till år) och kan ärvas enligt ett mönster som är autosomalt dominant (AD – en muterad kopia från en förälder är tillräcklig för att utveckla symtom), autosomalt recessivt (AR – två muterade kopior, en från varje förälder krävs för att utveckla symtom), mitokondriellt (förändring av arvsanlagen i cellernas kraftverk som nedärvs från mamman) eller X-bundet (den genetiska förändringen är kopplad till X-kromosomen).

En patient kan uppvisa enbart tecken på ataxi eller en kombination av många andra symtom som del av ett mer komplext syndrom. Att känna till kombinationer av olika kliniska symtom som är typiska för en särskild sjukdom kan underlätta att ställa diagnos. Eftersom det finns väldigt många olika former av genetiska ataxisjukdomar är det en utmaning för neurologer att vara uppdaterade om alla möjliga störningar som bör övervägas och utifrån detta bygga en lämplig diagnostisk strategi.

Epidemiologi
Hur ofta olika former av ärftlig ataxi förekommer i världen är mycket osäkert. Data är begränsad till några få studier och speglar förmodligen inte den faktiska fördelningen av sjukdomen. Förekomst av autosomalt dominant ataxi uppskattades vara upp till 5,6/100.000, och den för autosomalt recessiv ataxi upp till 7,2/100.000, enligt den senaste systematiska översikten. I Sverige uppskattas att cirka 6 av 100.000 personer har diagnosen ärftlig ataxi, därför räknas sjukdomen som sällsynt.

Klassifikation
Genom tiderna har det funnits olika strategier för att klassificera olika former av ataxi. Det första tillvägagångssättet baserades enbart på de kliniska skillnaderna mellan patienter, men allt eftersom mer information blev tillgänglig om patienter och deras familjer, blev den kliniska sorteringen allt mer komplicerad. Det andra tillvägagångssättet var neuropatologiskt och baserades på strukturella skillnader i hjärnor hos avlidna patienter.

Den brittiska neurologen Anita Harding föreslog ett tredje tillvägagångssätt för genetisk ordning av ataxier  i början av 1980-talet som vi använder än i dag. Hon observerade inkonsekvenser i de tidigare klassificeringarna där medlemmar i en familj med ärftlig sjukdom
inkluderades i åtminstone två neuropatologiska kategorier, och kliniskt och genetiskt distinkta sjukdomar placerats i samma kategori. Därför föreslog Harding en ny klassificering och betonade det potentiella värdet av ett genetiskt klassificeringssystem. Hon skiljde ut autosomalt dominanta former av ataxi som en separat grupp. Hennes observationer och förslag påverkade betydligt framstegen inom ataxiklassificeringssystemet.

De ledde till den efterföljande upptäckten av gener och orsakande varianter [Figur 1].

Framstegen inom genetisk testning de senaste decennierna har dessutom ökat möjligheterna till noggrann diagnos och förbättrad klassificering.

Både tidigare och nuvarande klassificeringssystem har spelat en betydande roll för en bättre förståelse av ärftliga former av ataxi och vackert demonstrerat sjukdomens olikartade natur. Det nya klassificeringssystemet är mer exakt än tidigare system, undviker missförstånd kring diagnosen och är lättare att använda i praktiken. Utmaningen för kliniker och medicinska genetiker kvarstår dock att korrekt och effektivt identifiera den sjukdomsorsakande genetiska förändringen hos en patient.

Läs hela artikeln

Prövning som inriktar sig på glioblastom hjärncancer

Ett initiativ inom klinisk prövning avancerar behandlingen av glioblastom – en aggressiv hjärncancer – genom användning av en förfinad CAR-T-terapi, förstärkt med synNotch-teknologi. Denna nydanande metod syftar till att precist angripa cancerceller medan omkringliggande friska vävnader skonas, vilket kan leda till ökad överlevnad och förbättrad livskvalitet för patienterna. Detta skriver Susanne Leigh i en artikel publicerad på Neurosciencenews.com och belyser hur denna terapi utgör en viktig förskjutning mot mer målinriktade och säkrare cancerbehandlingar.

Den innovativa syn- Notch-tekniken ökar specificiteten och effektiviteten hos CART- celler, vilket gör terapin lämplig för behandling av solida tumörer såsom glioblastom. Två separata försök kommer att genomföras vid University of California, San Francisco (UCSF): det första inriktat på patienter med en specifik genetisk mutation kopplad till glioblastom, och det andra, en mer omfattande prövning planerad till 2025.

Förhoppningar knyts till att denna terapi, som har visat lovande resultat i prekliniska studier och kan ge bestående effekt, även kommer att minska de vanliga biverkningarna förknippade med konventionella CAR-T-behandlingar. Den första studien vid UCSF har beviljats upp till 11 miljoner dollar från California Institute for Regenerative Medicine (CIRM), medan National Cancer Institute Specialized Programs of Research Excellence (NCI SPORE) stöder den andra prövningen.

Läs hela artikeln

FRAMTIDENS MIGRÄNVÅRD

FRAMTIDENS MIGRÄNVÅRD – den digifysiska mottagningens start och implementering av nationella riktlinjer

Välkommen till en framåtblickande sammankomst i samband med Neurologiveckan!

Under Neurologiveckan i Halmstad har vi nöjet att bjuda in till ett spännande möte om framtidens migränvård! På programmet står presentationer och diskussioner med utgångspunkt i multidisciplinärt omhändertagande och morgondagens behandlingsmöjligheter där digifysiska mottagningar och nya riktlinjer förväntas få en stor inverkan. Varmt välkommen!

Deltagande är kostnadsfritt för dig som deltar under Neurologiveckan.

Dag: Onsdag 15 maj
Tid: 17:15–19:15 med efterföljande gemensam middag
Plats: Hotel Tylösand
Adress: Tylöhusvägen 28, 302 73 Halmstad
OSA: Senast 10 maj
Frågor: Vid frågor kontakta [email protected], 070-086 78 55

Sammankomsten arrangeras av Teva Sweden AB, Pfizer AB och H. Lundbeck AB. Företagen står för lokal, förtäring samt föreläsarearvoden. Hantering av inbjudan och anmälningar administreras av Teva.

Deltagaren står för egna kostnader såsom eventuell rese- och logikostnad.

Epilepsy Nurse Academy

Webinar: “Optimerat patientomhändertagande vid epilepsi”. Cecilia Adelöw – Specialistläkare Neurologi, Vällingby Neuro. Samma föreläsning ges vid två tillfällen.

Onsdag 13 och 20 Mars 2024
kl 12.10 – 12.50

Angelini Pharma inser hur betydelsefulla epilepsisjuksköterskor är för vård och omhändertagande av epilepsipatienter.

Vår ambition är att stödja och stärka epilepsisjuksköterskans roll genom utbildning, inspiration och genom att skapa en plats för professionellt nätverkande.

Det är därför som vi grundat Epilepsy Nurse Academy. Webbinarierna kommer att vara på svenska.

Välkomna!

Cecilia Adelöw, Specialistläkare Neurologi, Vällingby Neuro
Cecilia Adelöw läste sin grundutbildning i Linköping och arbetade, gjorde sin specialistutbildning samt forskade på Karolinska sjukhuset i Solna där hon disputerade med en avhandling om epilepsi-epidemiologi för prof Torbjörn Tomson år 2009.

Sedan år 2014 driver hon tillsammans med kollega Jonas Persson en öppenvårdsmottagning i neurologi/neurofysiologi i Vällingby Läkarhus. På mottagningen arbetar sekreterare, två sköterskor, biomedicinska analytiker och läkare i neurologi samt neurofysiologi.

Ca 1/3 av de 40 tal patienter Cecilia ser varje vecka har epilepsi, flertalet av dessa har terapi-refraktär sjukdom.

Anmäl Er senast den 12:e respektive den 19:e mars till [email protected]. Ange i anmälan namn, arbetsplats samt vilket datum ni vill delta.

Maria Gutke Nigam
Account Manager, Sweden
[email protected]
Mobile: +46 73 037 19 08

Det glymfatiska städningssystemet kopplar sömnbrist till neurodegenerativa sjukdomar

Varför är sömnen så essentiell att vi spenderar en tredjedel av vår tid på att sova? Varför är sömnbesvär en riskfaktor för demenssjukdomar som Alzheimers och Parkinsons sjukdom? En av orsakerna till detta finns i något så trivialt som ryggmärgsvätskan och dess rörelser. Iben Lundgaard, docent vid Lunds universitet, berättar mer om det glymfatiska systemet i denna artikel.

UPPTÄCKTEN
Vi börjar år 2012, där man i danska Maiken Nedergaards laboratorium i Rochester, i norra hörnet av staten New York, använde 2-foton mikroskopi i mushjärnor för att avbilda ryggmärgsvätskans rörelser. Denna metod som använder laserbaserat mikroskopi av hjärnan utvecklades redan under 1990-talet men forskare hade mest intresserat sig för att studera neuroner och de mycket snabbt responderande mikroglia, hjärnans immunceller, med denna metod. I Maikens labb injicerade man ett fluorescerande spårämne i ett av ryggmärgsvätskans rum, cisterna magna, som finns strax under hjärnhinnan bakom lilla hjärnan. Efter injektionen riktade de 2-foton-mikroskoplinsen mot hjärnbarken. Inom minuter observerade de att spårämnen från ryggmärgsvätskan framträdde och flödade in i hjärnan kring kärlen. Ryggmärgsvätskan följde artären från hjärnytan in i hjärnan. Detta enkla försök var grunden till kunskapen om det glymfatiska systemet. Plötsligt hade man upptäckt att ryggmärgsvätskan alltså inte stannar kvar i hjärnans ventriklar eller subaraknoidalrummet utan genomströmmar hela hjärnan, som en flod. Och i likhet med hur en flod transporterar bort löst material och skräp, rensar det glymfatiska systemet hjärnvävnaden från lösta ämnen.

I samma artikel upptäckte man även att det glymfatiska systemet är beroende av vattenkanalen aquaporin 4. Aquaporin 4, som i hjärnan bara uttrycks i gliaceller av typen astrocyter, är koncentrerat i ”fotprocesserna” som finns kring kärl. Därför fick systemet namnet det glymfatiska (glia-lymfatiska) systemet. När aquaporin 4 elimineras i möss fungerar det glymfatiska systemet mycket sämre. Av den anledning kunde en ny roll hos astrocyters funktion beskrivas, vilken är mer specifik än generell homeostas och ”förmedlingen” av ny likvor till hjärnan förklarar varför en vattenkanal finns i hög koncentration kring kärl som i hjärnan är väldigt tajta.

RELATION TILL DEMENSSJUKDOMAR
När det glymfatiska systemet slogs ut via genetisk manipulation i möss såg man även att avlägsnandet av beta-amyloidpeptid försämrades i hjärnan. Alzheimermöss med dålig glymfatisk funktion bildade fler plack och hade försämrat minne jämfört med alzheimermöss med normal glymfatisk funktion. Här har man då ett system som kan förhindra viktiga aspekter av alzheimerpatologi såsom mängd av betaamyloid samt plack. Post mortem-analys av människohjärnor visade att aquaporin 4-vattenkanalerna var lokaliserade kring kärl, men var så i lägre grad i alzheimerpatienter jämfört med icke-dementa personer av samma ålder. Dessa upptäckter tillsammans vittnar om ett system som är beroende av glia-celler och som tar bort beta-amyloid. Med det glymfatiska systemet har man då ett verktyg som man kan försöka använda för att förhindra sjukdomar där proteiner ackumulerar och klumpar ihop, såsom Alzheimers sjukdom. Senare fick man även evidens för att det glymfatiska systemet är relevant för att förhindra Parkinsons sjukdom.

KOPPLINGAR TILL SÖMNFORSKNING
I de första försöken där det glymfatiska systemet studerades var mössen sövda. Det ledde till ytterligare frågor: Finns detta system bara i ett artificiellt tillstånd under påverkan av narkosmedel? För att det glymfatiska systemet ska kunna ha betydelse på riktigt var det viktigt att systemet också förekom i ett mer fysiologiskt relevant tillstånd. Forskarna upprepade försöken med möss i vaket tillstånd. De såg då nästan ingen aktivitet av systemet. De upprepade då försöken i möss som fick sova på mikroskopen. I naturligt sovande möss såg man att systemet var lika aktivt som i sövda möss. Detta blev publicerat i tidningen Science i 2013 och väckte ännu mer intresse än den första artikeln, inklusive många artiklar i vanliga tidningar. Det glymfatiska systemet var nu etablerat som ett nytt forskningsområde, och har även inspirerat till ytterligare forskning kring kopplingar mellan sömn och demenssjukdomar. Vad händer då under sömn? Man vet nu att cellerna krymper under sömn och ger mer plats så att likvor kan ta sig från det perivaskulära utrymmet helt in i hjärnan och få access till lösta ämnen i de interstitiella rummen. Särskilt djupsömn samt liknande hjärnaktivitet, med långsamma delta- vågor, i sövda möss är gynnsamma för det glymfatiska systemet, även om det inte är känd varför. Dygnsrytmen medverkar också till det glymfatiska rengöringssystemet. Det finns flera aquaporin 4-vattenkanaler i astrocyternas fotprocesser kring kärlen under sömn-fasen av dygnet. En 30 år gammal dansk-svensk studie, som visade en flertalet gånger högre likvorproduktion på natten jämfört med på dagen, fick nu ny relevans – man kan säga att även ”rengöringsmedlet” i form av ny likvor är mer tillgängligt i sömnfasen. Det finns därmed olika processer som samverkar och leder till en bättre städning av hjärnan medan vi sover och på natten.

Läs hela artikeln