Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

Antigenpresentation kan påverka risk och förlopp av Parkinsons sjukdom

Hur påverkar immunsystemet Parkinsons sjukdom? Behövs det för att hålla våra hjärnor friska, eller bidrar det till ett förvärrat sjukdomsförlopp. I denna artikel av Filip Bäckström, doktorand vid Lunds universitet, kan du läsa mer om hans forskning som går ut på att studera inflammatoriska processer i djurmodeller av Parkinsons sjukdom. Syftet är att identifiera inflammatoriska processer som kan bli måltavlor för att förbättra behandlingsmöjligheterna för sjukdomen.

Parkinsons sjukdom är den vanligaste neurodegenerativa sjukdomen efter Alzheimers och drabbar ungefär 1 procent av befolkningen över 65 års ålder. I Parkinsons sjukdom
sker en progressiv degeneration av dopaminerga nervceller i de basala ganglierna vilket orsakar motoriska symtom såsom nedsatt rörelseförmåga, stelhet och skakningar. Även
icke-motoriska symtom såsom depression, förstoppning och lågt blodtryck är vanliga vid Parkinsons sjukdom.

Patologiskt karaktäriseras Parkinsons sjukdom av proteinaggregat bestående av framför allt alfa-synuklein i nervceller. Dessa proteinaggregat tros i sin tur vara en av anledningarna till neurodegenerationen då cellulära funktioner som aktiv transport och autofagi kan störas. År 2003 presenterade Braak och kollegor en hypotes att aggregering av alfa-sy nuklein startar i nervus vagus eller i nucleus olfactorius anterior (steg 1–2); för att sedan stegvis spridas till medulla oblongata, pons, mesencephalon (steg 3–4), där de dopaminerga cellkärnorna återfinns, och slutligen nå hjärnbarken (steg 5–6).1

Denna hypotes lade grunden för en mängd kommande studier där man visade att aggregerat alfa-synuklein kan spridas mellan nervceller och påskynda ytterligare alfa-synukleinaggregering i den mottagande cellen. Även kliniska fynd styrker hypotesen, då aggregerat alfa-synuklein återfunnits i dopaminerga transplantat 11–16 år efter transplantation.2 Denna process kallas prionlik spridning, eftersom skadade proteiner inducerar felveckning och aggregering av normala former av proteinet.

Läs hela artikeln

Individanpassad behandling av traumatiska hjärnskador

Porträtt av Elham Rostami i en operationssal
I dag finns inga läkemedel för behandling av hjärnskador, förutom ett som bidrar till att förhindra blödning. Det vill Elham Rostami ändra på.Foto/bild: Mikael Wallerstedt

Hur man återhämtar sig efter en traumatisk hjärnskada skiljer sig åt mellan patienter. Nu vill forskare på Uppsala universitet ta fram ett nytt individanpassat läkemedel för bättre återhämtning. Läkemedlet baseras på en substans som stimulerar cellförnyelse.

I dag finns inga läkemedel för behandling av hjärnskador, förutom ett som bidrar till att förhindra blödning. Detta avser Elham Rostami, specialistläkare i neurokirurgi vid Akademiska sjukhuset och docent vid institutionen för neurovetenskap, ändra på. Nu vill hon testa en individanpassad behandling bestående av en substans som imiterar proteinet BDNF tillsammans med ett läkemedel som minskar celldöd, i hopp om att förbättra patienternas chanser till återhämtning.

– Jag tror att det kan finnas en genetisk predisposition för återhämtning efter en hjärnskada där BDNF-genen spelar en stor roll. Jag vill också se om alla kan ta läkemedlet och förvänta sig samma resultat eller om olika patienter beroende på genvariation i BDNF behöver olika typer av läkemedel, säger Elham Rostami, som leder projektet och också utsetts till Wallenberg Clinical Fellow.

Både cellförnyelse och celldöd

Så hur funkar det då? Proteinet BDNF som testsubstansen imiterar, har potential att bidra till både cellförnyelse och celldöd när den bryts ned. Båda processerna inträffar hos alla människor under nedbrytningen. Men i vilken grad den bidrar till celldöd eller cellförnyelse efter en skada beror på den genetiska dispositionen hos individen, alltså vilken variation av genen som patienten har.


Elham Rostami, specialistläkare i neurokirurgi vid Akademiska sjukhuset och docent vid institutionen för neurovetenskap. Foto:Mikael Wallerstedt

Det Rostami vill undersöka är alltså om läkemedelsbehandlingen med substansen kan hjälpa till att skapa cellförnyelse oavsett vilken genvariation man har. Detta ska ske i en in vitro-studie på stamceller som alstrats från patienter med traumatiska hjärnskador och som har den viktiga genetiska variationen. Här kommer data från biobanken och hjärnskaderegistret till stor nytta.

– Det är jättebra för där registreras viktiga parametrar hos patienter som vårdats hos oss.  På så sätt kan man utvärdera vården över tid och den är också kopplad till biobanken med blodprover som används för genetiska studier. Neurokirurgins intensivvårdsavdelning (Niva) och forskningsstrukturen kring den var faktiskt en av anledningarna till att jag sökte mig till neurokirurgin i Uppsala. UCR och biobanken erbjuder fantastiska möjligheter och underlättar forskningen för oss kliniker, säger Elham Rostami.

Svårt att ge en bra prognos

När patienter vårdas på Niva övervakar och lagrar man många parametrar som sedan kan analyseras, dels för att utforma individanpassad behandling, dels för att bättre kunna skapa en prognos. Detta gör man genom olika AI-modeller. Men metoden har ändå sina svagheter.

– I dag är det väldigt svårt för oss att förutsäga hur bra prognosen kommer att bli för en patient. Vår bästa algoritm kan säga med hur stor sannolikhet patienten kommer att överleva (och det är i många fall en 50–60 procentig gissning) men inte så mycket om hen kan bli självständig, gå tillbaka till jobbet, eller studera, till exempel, säger Elham Rostami.

Dessutom är traumatiska hjärnskador komplexa på så sätt att även patientens arv, livsstil och kognitiva kapacitet innan skadan kan påverka utfallet.

Behöver stöd i fortsättningen

Varje år får cirka tio procent av patienter med traumatiska hjärnskador i Sverige så pass allvarliga skador att man förutsätter att de kommer att behöva någon form av stöd och en del tom heltidsassistans i fortsättningen. Men av dessa återhämtar sig en del så pass väl, att de efter tre till fem år kan bo själva och till och med, som i något fall, gå på universitetet.

– Jag blev ganska överraskad när jag träffade dessa patienter på återbesöket. Så dessa patienter kan lära oss mycket om viktiga faktorer och vad vi kan göra, säger Elham Rostami.

Under våren 2020 initierade hon en studie av covidpatienter med neurologiska symptom, där man genom att analysera prover från ryggmärgsvätskan kunde påvisa tecken på skador på hjärnan som inte upptäckts i rutinprover. Studien var ett samarbete mellan Karolinska Institutet, Stockholms universitet, Göteborgs universitet och flera grupper på Uppsala universitet.

Förbättra hjärnans återhämtning

Elham Rostamis förhoppning är att bättre förstå olika typer av akuta hjärnskador och hur dessa patienter kommer att klara sig i framtiden – och om man farmakologiskt kan förbättra hjärnans återhämtning.

Men om covidpatienter också skulle kunna ha nytta av substansen vet man inte.

– Vi måste först bevisa att behandlingen har den effekt vi tror. Sedan skiljer sig påverkan på hjärnan efter covid väldigt mycket från traumatiska hjärnskador. Vi har också så mycket kvar att förstå när det gäller covid. Man måste dels se vilken typ av skador de fått, dels om de är bestående, säger Elham Rostami.

Så vad hoppas du att din forskning ska leda till?
– Jag hoppas att så många som möjligt ska kunna få en bra återhämtning och kunna bli bra igen. Man ska ju aldrig säga en tid, men inom tio år hoppas jag att det finns fler farmakologiska alternativ för hjärnskador.

Tvådimensionell videoundersökning hjälper barn med cerebral pares

Med hjälp av en tvådimensionell videoundersökning som har utvecklats på Universitetssjukhuset Örebro blir det enklare att undersöka gångförmågan hos barn med cerebral pares, CP. ”Undersökningen är lättillgänglig och kan användas till exempel i uppföljning samt klassificering av gångmönster hos barn med CP”, säger forskaren Evelina Pantzar-Castilla.


Forskaren Evelina Pantzar-Castilla. Foto: Elin Abelson.

Barn med cerebral pares har en nedsatt förmåga att röra sig. Det finns olika anledningar till att skadan uppkommit. Det kan ha varit i samband med förlossningen, en olycka eller vid en stroke. Hjärnan har fått en permanent skada innan barnet är två år och besvären blir bestående. I Sverige har 2-3 per tusen barn en CP-skada.

– Tanken med den nya tvådimensionella videoundersökningen är att den ska vara ett komplement för utvärderingen och uppföljning som görs årligen på barnen. Gånganalysen kan då göras i samband med andra kontroller. Det är viktigt att upptäcka om de får försämrad gång. Då måste vi sätta in åtgärder, säger Evelina Pantzar-Castilla, överläkare på ortopediska kliniken samt tidigare doktorand på Institutionen för medicinska vetenskaper vid Örebro universitet.

Den tvådimensionella videoundersökningen gör det möjligt att på ett enkelt och mindre kostsamt sätt undersöka och följa gångförmågan hos barn med cerebral pares, vilket kan genomföras på barnens lokala habiliteringar.

– Barnen kan få förändrad gång när de växer och vi vill gärna rätta till felaktigheter innan de utvecklar en svår felställning i en led. Min forskning är inriktad på de barn med cerebral pares som kan gå utan eller med hjälpmedel, förklarar hon.

Det finns en mer omfattande tredimensionell videoundersökning som inte genomförs så ofta på barnen. Tanken med den tvådimensionella videoundersökningen är att man kan göra den oftare och därmed upptäcka saker snabbare.

Förvånande att så många använder rullstol

– Många barn med cerebral pares går självständigt vilket var väntat men många använder rullstol till stora delar av den dagliga förflyttning, en väldigt liten del använder kryckor eller andra gånghjälpmedel vilket var förvånande, säger Evelina Pantzar-Castilla.

Det finns fördelar med att inte bara sitta i rullstol om man har möjlighet att gå. Att ta hjälp av en rullator för att komma ur rullstolens stillasittande är bra för att belasta skelettet.

Evobrutinib är den första BTK-hämmaren som visar signifikant minskning av kroniska lesioner vid RMS

En ny analys av fas II-data för Evobrutinib visar att preparatet reducerar den akuta och den kroniska inflammationsprocessen i det centrala nervsystemet. Det innebär att man potentiellt kan bromsa tidiga indikationer på att MS-sjukdomen progredierar.

En post-hoc analys av fas II, visar att Evobrutinib, den perorala Brutons tyrosinkinashämmaren (BTKi) som kan ta sig in i centrala nervsystemet (CNS), påverkade hjärnskador associerade med kronisk inflammation i CNS. Det gör den till den första BTKi som uppvisar signifikanta minskningar av långsamt expanderande lesioner (SEL). SELs är kroniska, aktiva lesioner som skadar myelinet, och tros vara en tidig indikator på sjukdomsprogression vid MS.

Dessa data presenterades på ECTRIMS tillsammans med ytterligare data som visar att behandling med Evobrutinib minskar skovaktiviteten och antalet nya hjärnlesioner hos patienter med sämre MS-prognos det vill säga de med en högre nivå av neurofilament vid studiestart.

Dessutom presenterades den första och enda integrerade säkerhetsanalysen av en BTK-hämmare som visar att Evobrutinib tolereras väl i tre olika fas II-studier av över 1 000 patienter med autoimmuna sjukdomar, inklusive MS.

Det aviserades också att rekryteringen till den efterföljande fas III-studien av Evobrutinib inom MS, EVOLUTION, har slutförts i förtid och studien fortskrider enligt plan.

– Tidigare fas II-data har redan visat att Evobrutinib kan siginifikant minska både skovaktiviteten och den akuta inflammatoriska aktiviteten i hjärnan hos personer med MS. Nu finns det stöd för att Evobrutinib också minskar de svåråtkomliga, inkapslade, kroniska lesionerna, vilket ger ytterligare stöd för molekylens potentiella effekt på neurodegeneration och sjukdomsprogression, säger Dr Dimitri Guala, medicinsk rådgivare på Merck.

– Merck är engagerat inom neorologi med två behandlingar idag, och vi fort- sätter satsa stort inom området för att ge möjlighet för patienter att få bättre behandlingar, säper Petra Skare, medicinsk direktör på Merck AB i Sverige och på Island.

Analysen från fas II-studien utvärderade effekten av evobrutinibbehandling på SEL-volymen från baslinjen fram till vecka 48. Evobrutinib reducerade SEL-volymen jämfört med placebo på ett dosberoende sätt med den högsta effekten med 75 mg två gånger dagligen (p=0,047). I en subgruppsanalys var effekten av evobrutinib på SEL-volymen också särskilt tydlig hos patienter med mer avancerad sjukdom. SEL är ett potentiellt resultat av ackumulerande neuronal skada, särskilt axonal förlust, och uppstår oberoende av akut inflammation associerad med kontrastladdande (Gd+) lesioner. Dessa resultat, i kombination med minskningen av Gd+ lesioner som rapporterats tidigare, tyder på att Evobrutinib minskar både akut och kronisk neuroinflammation som tillsammans leder till förvärrad funktionsnedsättning.

Förutom SEL-volymmätning är bedömning av nivåer av de lätta kedjorna av neurofilament (NfL) i blod en annan biomarkör för att utvärdera sjukdomsprogression. Tidigare presenterade data visade att Evobrutinib signifikant sänker NfL-nivåerna i blodet så tidigt som i vecka 12, där nivåerna förblir reducerade till analysens slut vid vecka 24. Ytterligare en post-hoc-analys av fas II-studien visade att höga nivåer av NfL vid baslinjen kunde förutsäga förhöjd skov- och lesionsaktivitet. Evobrutinib 75 mg en gång dagligen eller två gånger dagligen reducerade skov- och lesionsaktiviteten jämfört med placebo eller Evobrutinib 25 mg en gång dagligen under 24 veckor, även hos personer med mer avancerade MS med höga NfL-nivåer vid baslinjen. Dessa initiala fynd över NfL-data kombinerat med SEL-data fortsätter att visa Evobrutinibs potentiella påverkan på sjukdomsprogression.

Den mest omfattande integrerade säkerhetsanalysen för en BTK-hämmare i autoimmuna sjukdomar presenterades också. Analysen, som använde sammanslagna data från tre fas II-studier över SLE, reumatoid artrit och skovvis MS från 1083 patienter, inkluderade olika doser: 25 mg eller 75 mg en gång dagligen, eller 50 mg eller 75 mg två gånger dagligen. Evobrutinib tolererades i allmänhet väl med liknande frekvenser av biverkningar mellan evobrutinib och placebo efter indikation och tvärsöver studier. De vanligaste biverkningarna som rapporterades var urinvägsinfektioner (9,5% mot 8,5% placebo), nasofaryngit (7,3% mot 5,5% placebo), diarré (6,2% mot 4,8% placebo) och ökning av alaninaminotransferas (ALAT) (2,9% mot 1,5% placebo). Förhöjda levervärden var asymtomatiska och reversibla vid behandlingensstop.

Välkommen till det nationella symposiet, Fokus Neurologi – MS

Tid:13:20 – 16:40

Välkommen till Fokus Neurologi – MS 2022. Nu med fokus Biomarkörer, Covid-19 infektionen och vaccination samt pediatrisk MS.
Målgruppen för symposiet är neurologer och ST-läkare som möter/behandlar patienter med MS.

För program och anmälan klicka här