Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot neurosjukvård

Neurosjukvården har likt andra områden behov av specialistkunskaper, vilket också innefattar omvårdnaden. Det har under många år efterfrågats en specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot neurosjukvård, men detta har av olika skäl varit svårt att genomföra. Det är därför väldigt glädjande att utbildningen har kommit på plats, att den ges för tredje året i rad och att de första specialistsjuksköterskorna nu är klara och arbetar i den kliniska vården!

VARFÖR BEHÖVS UTBILDNINGEN?
Att vårda en person med neurologisk sjukdom eller skada är ofta komplext och det krävs att samtliga professioner har en gedigen kunskap i ämnet. Med den utveckling som sker inom neurosjukvården är det nödvändigt att det också finns specialistinriktade sjuksköterskor med särskilda kunskaper inom neurosjukvård och omvårdnad.
Utbildningen till legitimerad sjuksköterska ger en bred och gedigen kunskap på grundnivå. Samtidigt är det viktigt att arbetsgivare och medarbetare känner till att grundutbildningen inom neurosjukvård ofta är relativt begränsad på de olika lärosätena i Sverige. För att kunna bedriva den komplexa omvårdnad som det många gånger handlar om inom neurosjukvården, är det nödvändigt att sjuksköterskor har fördjupad kunskap om neurologisk sjukdom och skada och hur vård till dessa patienter
kan ges utifrån ett personcentrerat och säkert förhållningssätt, något som inte ryms inom dagens grundutbildning.

Specialistsjuksköterskeutbildningen kan möjliggöra detta. Förstås finns många sjuksköterskor inom neurosjukvården som genom klinisk erfarenhet och genom att ha deltagit i olika kurser har god kunskap och stor yrkesskicklighet. Samtidigt har utvecklingen inom neurosjukvården gått snabbt framåt och det har under många år funnits en klinisk efterfrågan, från såväl sjuksköterskor som arbetsgivare, av en mer sammanhållen formell utbildning där specialistkompetens kan införskaffas.
Detta för att en mer säker vård ska kunna ges, för utvecklingen av yrkesrollen och för att sjuksköterskor ska få en formell kompetens med en akademisk förankring att stå på. Det ligger ett ansvar inom professionen att kontinuerligt införskaffa sig ny kunskap och att kunna söka och bedöma vetenskaplig litteratur inom sitt område. Genom specialistutbildningens upplägg, med en blandning av teori och verksamhetsförlagd utbildning och lärare som både arbetar kliniskt och bedriver forskning, ökar möjligheten att uppfylla detta behov.

Mål för utbildningen har varit att sjuksköterskorna ska få fördjupade kunskaper inom neurosjukvård i relation till omvårdnad som de kan använda i sitt kliniska arbete samtidigt som de också får en ökad akademisk kunskap för att lättare kunna genomföra utvecklingsarbeten, värdera forskning samt få behörighet till fortsatta forskningsstudier.

Läs hela artikeln

Neurology Clinic Stockholm – har det mesta under samma tak

17 år efter starten på Läkarhuset Odenplan med bara två läkare är neurologen Tor Ansved i dag verksamhetschef på Neurology Clinic Stockholm med 36 medarbetare och drygt 20.000 fysiska patientbesök per år. Kliniken har inte bara vuxit utan även utvecklat ett ovanligt och fruktbart samarbete med fysioterapeuter och ortopedingenjörer som finns i samma byggnader vid Sophiahemmet. Att ha allt samlat fysiskt och att arbeta teambaserat är till stort gagn för både patienter och personal.

Tor Ansved är docent och specialist i både neurologi och klinisk neurofysiologi. För snart 18 år ledsnade han på det alltmer administrationstyngda arbetet som överläkare och studierektor på Neurologiska kliniken på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna och bestämde sig 2004 för att tillsammans med en kollega öppna den privata mottagningen Neuroenheten vid Odenplan.

– 2010 bytte vi namn till Neurology Clinic Stockholm och två år senare flyttade vi till de nuvarande lokalerna nära Sophiahemmet, i det som tidigare var gamla allmänna BB, berättar han. Och sedan dess har mycket hänt. När Neurologi i Sverige besökte kliniken för fem år sedan (2/2016) var antalet patientbesök per år omkring 15.000, i dag är siffran över 20 000. Antalet medarbetare har inte ökat lika mycket, i dag finns det totalt 36 anställda, bland annat 12 neurologer och fem neurofysiologer. Två av neurologerna är även neurofysiologer. Kliniken är privat men har ett avtal med regionen och tar emot runt 8.500 remisser från primärvården och olika organspecialister varje år.

– Vi har ett utmärkt samarbete med både storsjukhusen och primärvården. Det blev en revidering av vårdvalet i september vilket bland annat innebär att vi numera bara kan ta emot remisser från legitimerade läkare, inte längre några från andra vårdaktörer och ej heller egenremisser. Neurology Clinic Stockholm är en öppenvårdsverksamhet som arbetar med utredning, diagnos och uppföljning av neurologiska sjukdomstillstånd. Behandlingar av till exempel MS och ALS sköts till största delen av storsjukhusen.
– Vi har sedan september i år fått ett större kostnadsansvar för labbprover, utredningar och undersökningar, även dyrbara sådana som till exempel LP, MR och radioisotopundersökningar och vi har tyvärr ingen möjlighet att påverka prissättningen. Detta riskerar på sikt att leda till att patienter som kräver kostbara utredningar inte längre kan utredas hos oss, en utveckling som vore väldigt olycklig ur flera perspektiv, säger Tor Ansved och fortsätter:
– Eftersom vi har allt samlat under samma tak, inklusive den neurofysiologiska verksamheten, har vi möjlighet att utreda snabbare och mer effektivt. Våra patienter behöver inte slussas runt till olika mottagningar för undersökningar, i princip all hjälp finns här, förklarar han och berättar med stolthet hur klinikens verksamhet har utvecklats de senaste fem åren:

– Vi har i dag en specialiserad fysioterapeutmottagning, Neurocampus, med nio neurologispecialiserade fysioterapeuter, och vi samarbetar med ortoped ingenjörerna på CampPro. Tillsammans med dessa verksamheter har vi öppnat teambaserade mottagningar för bland annat spasticitet och dystoni och vi har även gemensamma ronder. Dessutom har vi startat en ortos-gåskola tillsammans med CampPro och det finns också en polyneuropatiskola, säger Tor Ansved och sparar det bästa till sist:
– All verksamhet ligger på samma ställe, i samma byggnader. Och tack vare den geografiska närheten kan vi erbjuda våra patienter snabb access till olika behandlingar.
– Och för medarbetarna är de dagliga tvärprofessionella interaktionerna i till exempel fikarummet jätteviktiga, tillägger han.

Neurology Clinic Stockholm erbjuder med andra ord en närmast heltäckande poliklinisk vård och rehabilitering för regionens neurologiska patienter. Man utreder, diagnostiserar och följer upp i princip alla slags neurologiska sjukdomar. – Vi har en välfungerande samexistens med sjukhusen. De skickar patienter till oss och vi till dem. Det fungerar som en ömsesidig avlastning. Under pandemin har kliniken haft öppet men digitala besök har prioriterats.

– Erfarenheterna av covid-19 har lett till ett språng framåt när det gäller den digitala utvecklingen. När det gäller utvecklingen av de mycket långa väntetiderna för att få träffa en neurolog eller neurofysiolog är han dock mindre optimistisk. I dag får patienterna som ska besöka en neurolog på kliniken vänta cirka 24 veckor. Motsvarande siffra för den som söker en neurofysiolog är omkring sju veckor.

– Det är liknande väntetider överallt och det beror på den stora bristen på neurologer i hela landet, säger Tor Ansved, som tycker att allt positivt som har hänt inom neurologin, inte minst många nya, effektiva behandlingsmetoder, borde locka fler till yrket.

Läs hela reportaget

Kliniska prövningar i neurologi – hur mår läkemedelsforskningen?

De senast årens terapeutiska utveckling inom neurologin är svindlande. Inom MS finns i dag en bred palett av potenta läkemedel, vilka helt förändrat sjukdomens prognos. För epilepsi har minst fem nya läkemedel lanserats. Migrän har också fått tillskott, liksom muskelsjukdomar. Stroke står inte MS långt efter – med utökade tidsfönster för revaskularisering och nya antikoagulantia. Ändå hörs varningsrop vad gäller den kliniska forskningen inom svensk sjukvård. Johan Zelano, neurolog vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, ställer därför frågan hur det står till med kliniska prövningar i neurologi.

Att döma av alla nya läkemedel verkar neurologisk forskning må prima. Nya behandlingsalternativ baseras ju på evidens från kliniska prövningar, så gissningsvis bör antalet kliniska prövningar inom neurologi ha ökat markant. Samtidigt förs en debatt om den kliniska forskningens förutsättningar och de kliniska prövningarnas svårigheter. Läkemedelsindustriföreningen (Lif), intresseorganisationen för de forskande läkemedelsföretagen, har under flera år påtalat att antalet företagssponsrade kliniska läkemedelsprövningar minskar.1 Även från akademiskt håll hörs varningsrop. Våren 2021 lyfte professor Petter Brodin vid Karolinska Institutet att trots att covid-19-pandemin visat på vikten av starka akademiska sjukvårdssystem, ser han själv snarast en nedmontering av klinisk forskning i svensk sjukvård.2

Samtidigt som vi inom neurologin får en stadig ström av nya läkemedel verkar det alltså vara illa ställt. Klinisk forskning är under press, också på våra största sjukhus. De två bilderna är svåra att få ihop. Hur står det egentligen till med kliniska prövningar inom neurologi?

KLINISKA PRÖVNINGAR I ALLMÄNHET
Kliniska läkemedelsprövningar är avancerad forskning. De högra kraven från myndigheter såsom Läkemedelsverket innebär att studierna är vetenskapligt väldesignade och kan nå de högsta evidensgraderna. Samtidigt är de resurskrävande och omgärdade av ett omfattande regelverk. En klinisk prövning av ett läkemedel i utvecklingsfas görs av ett läkemedelsbolag (sponsorn), som köper själva utförandet av sjukvården, där en anställd läkare (prövaren) är ansvarig för utförandet. Det är främst den sortens studier som Lif diskuterar i debatten. Därutöver finns andra kliniska prövningar – utan företagssponsring – där forskare tagit initiativet till studien.

Läs hela artikeln

34th International Epilepsy Congress 2021

League Against Epilepsy (ILAE) är en organisation som sedan grundandet 1909 samlar forskare och vårdpersonal med intresse för epilepsi från hela världen. ILAE har i dag totalt omkring 17.000 medlemmar och omfattar fler än hundra nationella föreningar, däribland Svenska epilepsisällskapet med sina 475 medlemmar. En av ligans stora hög tider är den internationella epilepsikongressen, som brukar äga rum vartannat år någonstans i världen. I år hade man planerat att genomföra kongressen i Paris, men av väl kända skäl fick man ställa om till en virtuell kongress. Här följer ett axplock ur kongressens programpunkter sammanställt av Johan Bjellvi, överläkare, Epilepsicentrum, Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

Telemedicin
Telemedicin är inte bara en nödvändighet i pandemitider utan har även förutsättningar att främja kunskapsspridning och tillgänglighet i vården. Att ett symposium om detta ämne tilldelades rubriken ”The future of epilepsy care” talar åtminstone för att ILAE ser en stor potential för telemedicin inom epilepsisjukvården. En viktig del av uppföljningen av epilepsibehandling är rapporter om anfall från patienter eller anhöriga, ibland sammanställt i så kallade anfallsdagböcker. Av många skäl kan anfall missas och anfallsdagböcker har en varierande grad av osäkerhet. Automatisk detektion av anfall skulle ge större säkerhet både i den kliniska vardagen och i behandlingsstudier, till exempel läkemedelsstudier.

Det finns också förhoppningar om att anfallsdetektion i framtiden ska kunna minska risken för SUDEP, plötslig död vid epilepsi, om det kopplas till någon form av epilepsilarm. Sándor Beniczky, Danmark, berättade om de alternativ för ”wearable devices”, bärbara anfallsdetektorer, som hittills har studerats. De vanligaste principerna som används är accelerometri (registrerar stereotypa kroppsrörelser under anfall), yt-EMG (mäter muskelaktivitet), EEG (med varierande montage) och hjärtfrekvensvariabilitet (registrerar karaktäristiska autonoma förändringar i samband med anfall). Falsklarm är vanliga, vilket gör att anfallsdetektorer ännu inte kan användas i behandlingsstudier.

För flertalet metoder gäller att den diagnostiska säkerheten är bättre för tonisk-kloniska anfall än för andra anfallstyper. En arbetsgrupp inom ILAE drar slutsatsen att det hittills saknas evidens för att rekommendera anfallsdetektorer i klinisk rutin, men gruppen föreslår att vissa produkter kan övervägas för enstaka patienter med hög frekvens av toniskkloniska anfall.1 En viktig förutsättning är då att anfallsdetektion kopplas till en larmfunktion och en intervention, till exempel att personer i närheten har tillgång till anfallsbrytande medicin och möjlighet att ingripa.

En välkänd utmaning vid differentialdiagnostik av epilepsi är att anfallen vanligen inträffar när klinikern inte är på plats. Inneliggande video-EEG är den ”guldstandard” alla diagnostiska alternativ jämförs med. Tillgången till video- EEG är dock begränsad och även om resurserna vore oändliga kan användningen begränsas av glest uppträdande anfall eller om patienten inte kan tänka sig slutenvård i en ovan miljö. Sameer Zuberi, Storbritannien, ställde i sin presentation frågan ”Do we all carry half a video-EEG monitoring unit in our pocket?” I genomsnitt 48 procent av jordens befolkning har i dag en smarttelefon med videofunktion. Fördelningen är mycket ojämn mellan länder och i Sverige lär motsvarande siffra vara 85 procent. En systematisk översikt indikerar att hemvideor kan öka den diagnostiska säkerheten betydligt om patienten presenterar dessa för en erfaren kliniker som komplement till anamnes och vittnesbeskrivning.2

Det är viktigt att känna till begränsningarna i användning av hemvideor. Mobilen saknar EEG, den andra halvan av video-EEG-enheten, som är oumbärligt vid många anfallstyper, och hemvideor omfattar mycket sällan anfallets start. Zuberi och medarbetare har utvecklat en säker internetportal där patienten kan ladda upp sina filmer och fylla i uppgifter om anfallet, när det inträffade, hur ofta liknande anfall uppkommer, med mera. På så sätt kan klinikern ta del av filmerna och vid behov inhämta synpunkter från epilepsiexperter på större sjukhus. Preliminära data från flera sjukhus i Storbritannien tyder på att hemvideor har ett särskilt stort värde för att påvisa icke-epileptiska anfall, en vanlig källa till felaktig epilepsidiagnos. Det vore mycket välkommet om vi kunde få ett liknande system hos oss, exempelvis kopplat till 1177 Vårdguidens e-tjänster.

Nathalie Jetté, USA, pratade om patientrapporterade utfallsmått (patient-reported outcomes, PRO), det vill säga uppgifter patienten själv fyller i om sitt hälsotillstånd. PRO ingår till exempel i Svenska neuroregister inklusive Epilepsiregistret, och flera undersökningar har visat att de kan förbättra registerdata och öka patienters delaktighet i vården om de länkas på ett bra sätt till vårdkedjan. En ännu olöst fråga är hur sjukvården ska hantera ”PRO alerts”, det vill säga rapporter om att patienten inte mår bra, som kommer in till dessa system i stället för via konventionella kanaler.

ÖVERGÅNG FRÅN BARNSJUKVÅRD TILL VUXENSJUKVÅRD
Epilepsi debuterar ofta i barndomen och för många personer fortsätter anfall och/eller behandling upp i vuxen ålder. I många länder är epilepsisjukvården liksom i Sverige uppdelad mellan barn- och vuxensjukvård. Förutom överföring av behandlingsansvaret från en barnläkare eller barnneurolog till en neurolog krävs ofta tillgång till andra specialistområden som allmänmedicin, psykiatri och habilitering. Rima Nabbout, Frankrike, presenterade ett antal ”barriärer” i övergången mellan barn- och vuxensjukvård. Övergången handlar inte bara om anfall utan ofta även om intellektuell funktionsnedsättning, rörelsestörningar, sociala faktorer och självständighet.

Barnteamet behöver kontinuerligt stötta barnet i ökad självkännedom och självständighet, medan vuxenteamen ofta kan bli bättre på att involvera familjerna kring unga med epilepsi och hjälpa dem att navigera mellan olika specialistområden i sjukvården. Fallbeskrivningar illustrerade utmaningar vid juvenil myoklon epilepsi, ett tillstånd som ofta påverkas av livsstilsfaktorer som sömnbrist och alkoholanvändning, och epileptisk encefalopati, ett samlingsbegrepp för tillstånd där anfallsaktivitet direkt bidrar till patientens funktionsnedsättning. Danielle Andrade, som deltog i sessionen, har tillsammans med kolleger i Kanada skrivit ett läsvärt dokument om strukturerad övergång från barn- till vuxensjukvård.3 Utöver det psykosociala perspektivet trycker författarna på att övergången till vuxenneurologin kan vara ett gyllene tillfälle att förfina diagnostiken av epilepsin, till exempel genom att ta ställning till epilepsikirurgiutredning eller förnyad genetisk utredning.

Läs hela referatet

ECTRIMS 2021 är historia!

Den 13–15 oktober avhöll ECTRIMS (European Committee for Treatment and Research in Multiple Sclerosis) sin årliga kongress – även i år var den virtuell. På plats framför datorskärmen fanns Magnhild Sandberg, docent i neurologi och överläkare vid Universitetssjukhuset i Lund, som här bidrar med en personlig och lärorik sammanfattning.

ECTRIMS 2021 blev – naturligtvis – en virtuell konferens med sina för- och nackdelar. För många blev det sannolikt lättare att delta, eftersom det tog mindre tid och blev mindre kostnader – man slapp både res- och hotellkostnader. Men man gick miste om de många personliga kontakterna, som är en värdefull del av ECTRIMS. Organisationen skall ha en eloge för att det fungerade så väl. Presentationerna var inspelade tidigare, men alla diskussioner och Q&A-sessioner var ”live” och uppenbarligen livligt besökta med tanke på alla frågor som ställdes, även om många av tidsskäl inte alltid blev belysta eller besvarade, vilket naturligtvis var synd. Jag har lyssnat på ett stort antal presentationer och diskussioner – utbudet är oerhört stort – och har blivit ombedd att kommentera några av dem här. Jag har valt ut en liten del av allt som jag fann intressant. Det ligger i sakens natur att någon annan sannolikt hade gjort andra val!

ECTRIMS/EAN GUIDELINES ON THE TREATMENT OF MULTIPLE SCLEROSIS
Denna ”update” presenterades lustigt nog inte förrän sista dagens eftermiddag, strax före ”late-breaking news”. Det är en stor kommitté med två ”chairs” (Xavier Montalban och Maria Pia Amato) och 31 ”övriga medlemmar” från medlemsländerna. Hur medlemmarna ”väljs” eller ”utses” är inte uppenbart – åtminstone inte för mig! Tyskland har till exempel 6 medlemmar, Storbritannien har 4 medlemmar, Frankrike och lilla Danmark (!) vardera två. Sverige har en medlem. Vi representeras av Ellen Iacobaeus. I kommittén ingick också två patientrepresentanter, en vardera från MSIF respektive EMSP.

Guidelines består av ett antal ”Topics”, till exempel Efficacy, Monitoring, Treatment suspension, med mera. För beslut krävs att 80 procent av medlemmarna godkänner förslaget. Såvitt jag kunde utröna stämmer våra svenska guidelines i stort sett med dessa ECTRIMS/EAN guidelines; vi skall naturligtvis följa svenska riktlinjer.

SCIENTIFIC SESSION #2: BLOOD-BRAIN-BARRIER
Det var två ytterst kompetenta kollegor, som diskuterade hur blodcellerna – närmare bestämt de vita blodkropparna – tar sig genom blodhjärnbarriären. Alexandre Prat är verksam i Montreal och enligt egen uppgift lärjunge till Jack Antel, som är välkänd i vida kretsar både som kliniker och immunolog, och som jag har glädjen att samarbeta med i flera iDMCs (data safety-kommittéer). Prat beskrev först hur leukocyterna i blodbanan tar sig genom endotelet in i hjärnan. Det inflammerade endotelet uppreglerar celladhesionsmolekylerna (CAM) VCAM och ICAM och utsöndrar kemokiner, som leder till att de vita blodkropparna uttrycker VLA-4 och LFA-1, som binder sig
till VCAM respektive ICAM. Genom denna bindning kan leukocyterna ta sig genom blodhjärnbarriären och in i hjärnvävnaden. (Natalizumab utövar sin effekt genom att blockera den här processen.)

Läs hela referatet