Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

Svenska Neurologföreningens arbetsmiljöenkät

Svenska Neurologföreningen har under verksamhetsåret 2021–2022 haft klinisk arbetsmiljö som en av sina fokusfrågor. En aktuell medlemsundersökning visar att svenska neurologer är mycket nöjda med sitt specialitetsval och att en stor majoritet upplever att deras närmaste chef är mottaglig för diskussioner om arbetsmiljön. Mer oroande är att många inte upplever sig ha god fysisk och psykisk arbetsmiljö, uppfattar sig ha fått sämre hälsa av sitt arbete inom neurologi och inte ha möjlighet att delta i kollegiala forum. Svenska Neurologföreningen hoppas att resultatet av medlemsundersökningen ska kunna ligga till grund för lokala diskussioner om neurologers arbetsmiljö och förbättringsarbete, skriver styrelsen genom ordförande Johan Zelano.

För att förbättra kunskapsläget om svenska neurologers arbetsmiljö har Svenska Neurologföreningen under hösten 2021 genomfört en medlemsundersökning om arbetsbelastning, fysisk och psykosocial arbetsmiljö. Frågorna gällde också vilken mottaglighet man uppfattar hos sin ledning för diskussioner om dessa frågeställningar. Den här artikeln baseras på en rapport av undersökningens resultat som godkändes av Svenska Neurologföreningens styrelse i mars 2022.

METOD
En webbenkät genomfördes med verktyget Surveymonkey under oktober–december 2021. Länken distribuerades till föreningens medlemmar via medlemsmail, med en påminnelse. Totalt besvarades enkäten av 63 personer, vilket innebär en uppskattad svarsfrekvens på ungefär 20 procent av medlemsmailets mottagare.

RESULTAT
Den vanligaste åldersgruppen bland de svarande var 40–59 år, något flera män än kvinnor. Den största gruppen var överläkare i neurologi (63 procent), följt av specialistläkare (24 procent) och STläkare (10 procent). De flesta svarande (63 procent) hade ingen akademisk meritering, 24 procent var disputerade och 11 procent docenter. Över två tredjedelar (70 procent) hade arbetat med neurologi i mer än 10 år. Sjukvårdsregioner i hela Sverige fanns representerade bland dem som besvarade enkäten. Fysisk arbetsmiljö 43 procent svarade att de inte var nöjda med sin fysiska arbetsmiljö. Hela 87 procent hade tillgång till egen skrivbordplats och endast 17 procent angav att de arbetade i öppet kontorslandskap. 81 procent upplevde att deras närmaste chef var mottaglig för diskussioner om den fysiska arbetsmiljön.

Läs hela artikeln

Könshormon och migrän

Migrän är bland de mest plågsamma kroniska sjukdomarna som finns. Sjuk domen har en mycket stor socioekonomisk påverkan, är underdiagnostiserad och underbehandlad. Prevalensen av migrän är påtagligt större bland kvinnor. Varför är det så? Det försöker Lars Edvinsson, professor vid Lunds universitet, och hans forskargrupp ta reda på.

Migrän är en episodisk primär huvudvärkssjukdom som påverkar en av nio vuxna personer och spritt i hela världen. Den vanligaste formen är migrän utan aura, medan migrän med aura finns hos cirka 20 procent (oftast en synfältspåverkan i början av anfallet med en duration av 20–60 minuter). Detta följes av symtom som måttlig till svår ensidig huvudvärk, illamående/kräkning och ljud-/ljusöverkänslighet. Attackerna varar typiskt mellan 4 till 72 timmar. Incidensen varierar mycket mellan individer som har något enstaka anfall per år till dem som har flera attacker varje månad.

Även hos individer kan det variera med perioder av enstaka till flera anfall per månad. Effekterna på individplan kan var mycket uttalade med oförmåga att ha normalt liv, påverkad utbildning och möjlighet att ha ett arbete. Familjelivet kan vara starkt begränsat. Det är väl känt att kvinnor har cirka 2–3 gånger mer migrän än män men orsaken har debatterats under århundranden.1

Prevalens av migrän är påtagligt större hos kvinnor. I kliniska studier ser man ofta att det är cirka 75 procent av deltagarna som är kvinnor. Migrän finns hos barn men då i ungefär lika stor omfattning. Efter puberteten ökar det hos kvinnorna och drabbar dem påtagligt i åldersgruppen 15–49 år; efter menopaus minskar migrän långsamt för att efter något 10-tal år närma sig prevalensen hos män. Kliniskt har man visat att kvinnor har längre attacker, ökad risk för länge attacker, ökad risk för återkommande huvudvärk, större allmänpåverkan och längre tid till att komma tillbaka i balans. Vidare är det mest vanligt med kvinnor i gruppen personer med kronisk migrän; det vill säga fler dagar med migränhuvudvärk än dagar utan. Bördan är därför tyngre och påverkan av livet i stort under de mest aktiva åren av livet.

FINNS DET NÅGON GENETISK ORSAK?
Man har under åren diskuterat om det finns en genetisk skillnad att få migrän mellan män och kvinnor. Man har diskuterat ifall migrän kan vara ett autosomalt dominant tillstånd medan män skulle ha en autosomalt recessiv benägenhet. En alternativ förklaring skulle kunna vara en medfödd faktor som mitokondrie- DNA. Det som talar emot det är att pojkar och flickor i stort har lika mycket migrän och att mot ålderns höst när hormonskillnaderna ebbat ut så närmar sig förekomsten mellan könen åter. Två nyligen genomförda genetiska studier tyder på en annan förklaring. Gormley et al visade att endast 1 av 38 migränassocierade genloci hade relation till X-kromosomer.2 Denna studie utvidgades nyligen till en ännu större GWAS-studie och kunde då identifiera 123 loci som länkades till migrän, men det förelåg inte någon specifik aggregering till X-kromosomer. Min slutsats är att kanske har män och kvinnor lika stor genetisk benägenhet att få migrän; det som skiljer könen åt är de dynamiska
förändringarna som sker i kvinnliga könshormon från pubertet till menopaus.

De studier som gjorts på försöksdjur och i viss mån också på humant material har inte visat på något som väsentligt motsäger denna hypotes. Dessa pekar istället mot vår hypotes – att det inte finns någon genetisk skillnad mellan könen utan skillnaden kan bero på de fluktuationer som kvinnor i fertil ålder har i cirkulerande nivåer av östrogen, progesteron och oxytocin under en menstruationscykel.3

Läs hela artikeln

Kombination av biomarkörer kan identifiera vanlig kognitiv sjukdom

På senare år har subkortikal småkärlssjukdom seglat upp som en allt vanligare kognitiv diagnos. Nu visar forskare vid Göteborgs universitet att det går att identifiera patienterna genom att kombinera två olika biomarkörer som mäts i ryggvätska och blod, vilket ökar möjligheten för både behandling och utveckling av läkemedel.

Subkortikal småkärlssjukdom är en av de vanligaste kognitiva sjukdomarna, jämte Alzheimers sjukdom och mixdemens, som är en blandform där Alzheimers sjukdom förekommer tillsammans med kärlskador i hjärnan.
– Subkortikal småkärlssjukdom har tidigare saknat sjukdomsmarkörer vilket innebär att sjukdomen inte enkelt kan identifieras genom ett ryggvätske- eller blodprov. När vi nu öppnar för en möjlighet att identifiera sjukdomen kan denna patientgrupp kanske hjälpas med livsstilsförändringar och blodtryckssänkande medicin, säger Petronella Kettunen, docent i neurobiologi vid Göteborgs universitet och projektledare för Gothenburg Mild Cognitive Impairment study, och studiens försteförfattare.

I studien har forskarna vid Göteborgs universitet undersökt flera biomarkörer, uppmätta i prov av både ryggvätska och blod, för att undersöka om dessa kan användas för att skilja på dessa tre vanliga kognitiva sjukdomar. Totalt ingår 170 patienter i studien, inklusive kontrollpersoner.

IDENTIFIERAR SUBKORTIKAL SMÅKÄRLSSJUKDOM
Studien bekräftar att en biomarkör för kärlskada, som baseras på kvoten av proteinet albumin i ryggvätska och blod, var signifikant högre för patienter med subkortikal småkärlssjukdom. Studien presenterar också en ny biomarkör, ett fragment av proteinet amyloid precursor protein (APP) i ryggvätska, som var lägre hos patienter med subkortikal småkärlssjukdom.

– När vi kombinerade biomarkören för kärlskada med proteinfragmentet som vi identifierat kunde vi se att möjligheterna att separera patienter med subkortikal småkärlssjukdom både från kontrollpersoner, patienter med Alzheimers sjukdom och patienter med mixdemens förbättrades, säger Petronella Kettunen.

VÄLDEFINIERADE FORSKNINGSUNDERLAG
Fyndet innebär också att möjligheterna att renodla patientunderlag under kliniska prövningar för nya läkemedel blir bättre. Det är viktigt att kunna diagnostisera patienter med dessa sjukdomar, eftersom studier på nya behandlingar för respektive sjukdom behöver göras på grupper av patienter som har den sjukdom som det undersökta läkemedlet är tänkt att användas för.

– För en behandlingsstudie för exempelvis Alzheimers sjukdom behöver man veta att alla patienter har alzheimer och inte en annan kognitiv sjukdom, annars blir inte resultatet rättvisande, förklarar Petronella Kettunen. Resultaten publiceras i den amerikanska alzheimerföreningens vetenskapliga tidskrift Alzheimer’s & Dementia: Diagnosis, Assessment & Disease Monitoring: Kettunen P, Bjerke M, Eckerström C, Jonsson M, Zetterberg H, Blennow K, Svensson J & Wallin A. Blood-brain barrier dysfunction and reduced cerebrospinal fluid levels of soluble amyloid precursor protein-􀨟 in patients with subcortical small-vessel disease. Alzheimer’s Dement 2022; 14:e12296. https://doi.org/10.1002/dad2.12296.

Läs hela artikeln som PDF

Hur förbättra livstillfredsställelse för personer med Parkinsons sjukdom?

Livstillfredsställelse är en subjektiv bedömning av sin livssituation utifrån sina egna behov och önskemål. Ett övergripande mål med rehabiliteringsinsatser för personer med Parkinsons sjukdom är att förbättra livstillfredsställelse. Hittills har kunskapen om livsstillfredsställelse vid Parkinsons sjukdom dock varit låg. Lina Rosengren, ST-läkare inom Rehabiliteringsmedicin vid Skånes universitetssjukhus, har studerat detta och presenterar här en sammanfattning av sin avhandling.

Parkinsons sjukdom är en av de vanligaste progredierande neurologiska sjukdomarna. Prevalensen ökar med åldern. I Sverige lever ungefär 20.000 personer med Parkinsons sjukdom och medelåldern för insjuknande är 65 år, men insjuknande så långt ner som i 30-årsåldern är inte helt ovanligt.1 Symtomen vid Parkinsons sjukdom består av både de klassiska motoriska symtomen (såsom bradykinesi, rigiditet och tremor) men även en rad icke-motoriska symtom (till exempel fatigue, blås- och tarmdysfunktion, stresskänslighet, sömnsvårigheter, smärta, kognitiv nedsättning och blodtrycksfall).

Det finns ingen kurativ eller bromsande behandling för Parkinsons sjukdom i dag, men symtomen går att lindra med bland annat L-dopa, dopaminagonister, COMT- och MAOhämmare, samt avancerad behandling såsom Duodopapump och Deep Brain Stimulation (DBS).1 Parkinsons sjukdom kan upplevas som oförutsägbar och svår att hantera, med en individuell försämring av både motoriska och icke-motoriska symtom, ofta i ett ojämnt mönster.2 Trots en väl anpassad medicinering leder sjukdomen och dess konsekvenser till en påverkan på individens vardag och hela livssituation, vilket kan påverka dennes livstillfredsställelse.3

Funktionsnedsättningarna vid Parkinsons sjukdom kan leda till en rad olika aktivitetsbegränsningar och delaktighetsinskänkningar och personer med Parkinsons sjukdom kan behöva medicinsk rehabilitering för att hantera sjukdomen och dess konsekvenser. För att utvärdera rehabiliteringsinsatser behövs mål och utfallsmått. Ett övergripande mål i modern rehabilitering är att förbättra livstillfredsställelse. Livstillfredsställelse har även föreslagits vara ett ultimat mål vid vård för personer med Parkinsons sjukdom.

Livstillfredsställelse är en subjektiv bedömning av sin livssituation utifrån sina egna behov och önskemål. Det har tidigare visats att förmågan att anpassa sig är viktig för livstillfredsställelse, 5 men kunskapen om livstillfredsställelse för personer med Parkinsons sjukdom saknades helt när arbetet med denna avhandling påbörjades.

Läs hela artikeln

Neuroradiologisk A-B och C-D-lära, Del 3. I – L

I denna artikelserie av neuroradiolog David Fällmar kommer du att presenteras för fyra neuroradiologiska begrepp i varje nummer. Det huvudsakliga syftet är att underlätta för dig som skriver neuroradiologiska remisser och läser utlåtanden, men även för att främja kommunikationen över telefon och under röntgenronderna. Förhoppningsvis kan även den allmänbildande aspekten också skänka läsaren en viss tillfredsställelse. Vi har nu kommit till tredje delen i artikelserien och ska titta närmare på bokstäverna I, J, K och L. Om du missat eller glömt de tidigare delarna finns de tillgängliga i digital form på neurologiisverige.se.

I. INTRAKRANIELL HYPERTENSION
Flera gånger har jag hört varianter av ett citat som nog bör formuleras ”Man kann mit Röntgen keine Histologie machen”. Ibland påstås att självaste Wilhelm Röntgen sade orden, vilket nog inte stämmer. Budskapet är att vi kan se vissa saker men inte allt på radiologiska bilder; en truism som ibland behöver luftas. I samma andemening har jag också hört flera gånger att vi inte kan mäta intrakraniellt tryck med radiologiska metoder. Detta är förstås sant och utgör en reaktion på en ganska vanlig och vansklig fråga. Det händer nämligen regelbundet att kliniker (i bemärkelsen läkare som träffar riktiga patienter öga mot öga) i remisser eller över telefon frågar efter ”ökat intrakraniellt tryck”. Formuleringen har den ofrånkomliga effekten att mottagande radiolog snörper på munnen och sänker ögonbrynen lite besvärat. Ibland står det istället ”tecken till ökat intrakraniellt tryck” vilket för oss radiologer är en helt väsensskild fråga som är relativt okomplicerad.

Eller borde vara – en del kollegor är osäkra på detta och fortsätter att snörpa på munnen. Och visst är det svårt! Men det finns en del saker som vi faktiskt kan bedöma och uttala oss om på våra bilder. En starkt bidragande anledning till att det hela upplevs svårt är att vi inte riktigt greppar alla faktorer som bidrar till det intrakraniella trycket och i synnerhet inte likvordynamiken, vars förståelse för närvarande genomgår ett paradigmskifte drivet av upptäckten av det glymfatiska systemet. Expansiv effekt, ibland kallat masseffekt, används för att beskriva den lokala effekt som en tumör, blödning eller kraftig svullnad åstadkommer. En liten expansiv effekt orsakar kompression av närliggande fåror, därefter tillkommer dislokation av parenkym och kompression av sidoventriklar, sedan förskjutning av medellinjestrukturer och till sist hernieringar som kan orsaka kompressionsskador på själva parenkymet eller intilliggande kranialnerver, samt infarkter orsakade av förhindrat blodflöde.

Den här texten kommer inte att beröra expansiv effekt, utan handlar om generell tryckstegring. Som en modell för detta vänder vi oss till IIH (idiopatisk intrakraniell hypertension). Sjukdomen har tidigare benämnts pseudotumor cerebri baserat på den kliniska presentationen, och även BIH där B kom från det malplacerade ordet ”benign”. Tillståndet är ju inte benignt eftersom permanent synskada kan uppstå och begreppet IIH är det förhärskande för tillfället. Den mest typiska IIH-patienten är en överviktig kvinna i fertil ålder med p-piller, huvudvärk och en (ibland anamnestiskt underdriven) synpåverkan. Samtidigt finns en hel del patienter som inte stämmer in på den bilden. Det finns både smala och manliga patienter, det finns även patienter med papillödem utan huvudvärk och vice versa.

Abducenspares och tinnitus (ofta men inte alltidpulsatil) kan ingå i den kliniska bilden. Eftersom tillståndet är ganska ovanligt och döljer sig i den enorma och heterogena gruppen av patienter med huvudvärk är diagnostiken svår. Lumbalpunktion med tryckmätning skall utföras men den talrika patientgruppen måste först reduceras medelst selektion. Hjärnavbildning hos patienter med huvudvärk har generellt sett väldigt sällan något konstruktivt utbyte, så den kliniska selektionen blir extra viktig. Det finns nämligen ofta radiologiska fynd vid IIH!

Läs hela artikeln