Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

Gåtan postcovid öppnar för radikala samarbeten

I Linköping sjösätts en radikalt tvärvetenskaplig ansats till covid-19 och postcovidsyndromet där man hoppas dels kunna bidra till en ökad kunskap och förståelse för sjukdomen, dels tjäna som en modell för en utveckling av nya spännande forsk ningssamarbeten över gränserna mellan natur vetenskap och humaniora.

Kvaliteten på dina forskningsresultat grundläggs av frågorna du ställer. Det vet Richard Levi, specialist i neurologi och överläkare och adjungerad professor i Rehabiliteringsmedicin vid Linköpings universitet och Universitetssjukhuset i Linköping och Kristin Zeiler, professor vid Tema teknik och social förändring och föreståndare för Centrum för medicinsk humaniora och bioetik, också vid Linköpings universitet. För att kunna vässa frågorna kring postcovid, har de därför inlett ett samarbete – inte bara över institutionsgränser, utan också mellan universitetet och Region Östergötland. Projektet är ett samarbete mellan forskare på Rehabiliteringsmedicinska kliniken och Röntgenkliniken vid Universitetssjukhuset i Linköping samt forskare vid Centrum för medicinsk humaniora och bioetik, Centrum för medicinsk bildvetenskap och visualisering och fyra olika institutioner på Linköpings universitet.

– Vi vill föra samman kliniska, biomedicinska, sociopolitiska, filosofiska och patientperspektiv för att undersöka postcovid som en hälsoutmaning. Tvärvetenskap där den här typen av perspektiv kombineras, är fortfarande ovanlig men oerhört central i det 6-års projekt vi fått finansiering för från Vetenskapsrådet, berättar Kristin Zeiler som leder projektet.

Filosofi och rehabiliteringsmedicin?
Samarbetet ligger inte så långt borta som kan tro.
– Rehabiliteringsmedicin har alltid förutsatt ett intresse av patienten i en social kontext. Det ligger i ämnets natur att ha ett holistiskt synsätt på patienten och nu tillämpar vi det på en infektion som visade sig kunna ha påtagliga effekter på hjärnan, förklarar Richard Levi.

NEUROREHABILITERINGENS ROLL VID COVID
Mars 2020 översvämmades sjukhusen av patienter med covid-19.
– Vi hamnade i ett vacuum och fick släppa allt som inte var akut, minns Richard Levi. Dels för att vår kliniks vårdplatser behövdes till annat, dels för att kunna täcka upp det behov av vårdpersonal som krävdes inom akutsjukvården. Någon månad gick och en bild av covidinfektionens konsekvenser började framträda. Intensivvårds- och infektionsläkarna kontaktade rehabiliteringsmedicin med sina observationer.
– Vi fick veta att patienterna inte återhämtade sig som förväntat. De mådde dåligt och vissa hade neurologiska symtom som vid hjärnskada. Då förstod vi att rehabiliteringsmedicin hade en egen roll att spela i covidvården.

Läs hela artikeln

European Epilepsy – Geneva 9–13 July

Den fjortonde Europeiska epilepsikongressen hölls den 9-13 juli i Genève, Schweiz. En rad framsteg inom epilepsikirurgi, läkemedelsutveckling och epilepsiepidemiologi presenterades. Johan Zelano, neurolog vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, bidrar här med en rapport.

Mitt i den svenska industrisemestern ordnades den Europeiska epilepsikongressen (EEC) i Geneve, Schweiz. Mötet var en återstart efter pandemin, som lämnat spår för den uppmärksamme. Padelbanor i mässlokalerna var ett tecken, ett deltagarantal på endast omkring tvåtusen ett annat. Samtidigt strömmades föreläsningarna online, så hur
många som faktiskt tog del av det ambitiösa programmet är okänt.

Det verkar som om EEC försöker närma sig de amerikanska mötenas fortbildningsroll. Det fanns i stort sett hela tiden sessioner med fokus på klinisk handläggning, om än ibland inom nischområden. Parallellt pågick forskningsinriktade sessioner. Trots semestertider fanns flera svenska föreläsare och i vimlet sågs kollegor från Skåne, Stockholm och Linköping.

LÄKEMEDEL
Det har kommit flera nya läkemedel de senaste åren och fler är på väg. Enligt professor Meir Bialer från Israel finns i alla fall femton läkemedel mellan preklinisk utveckling och fas III. Han höll också en intressant föreläsning om hur olika upptäcktsstrategier varit olika viktiga för att hitta de senaste tillskotten: Screening i djurmodeller (cenobamat); strukturell ändring av äldre läkemedel (brivaracetam); hypotesdriven mot molekylärt mål (vigabatrin) eller ändrad användning av ett befintligt läkemedel (fenfluramine, everolimus). Professor Bialer förordade tydligt screening i djurmodeller och menade att den approachen drivit utvecklingen de senaste trettio åren. Kritiker skulle möjligen kunna invända att proportionen patienter som uppnår anfallsfrihet inte har ändrats under samma tidsperiod.

På ett seminarium om framtida epilepsibehandling diskuterade bland andra Mathias Koepp och Helen Cross från Storbritannien anti-epileptogenes. Det pågår två studier av om antiepileptiska läkemedel kan hindra epilepsi efter stroke, en i Europa och en i Australien. Tony Marson undrade om stroke inte är en onödigt svår grupp, eftersom flera studier har haft svårigheter att rekrytera. Borde man inte istället fokusera på personer med förstagångsanfall?

EEG OCH EPIDEMIOLOGI
De stora sessionerna ger de stora dragen, men det är lika roligt att botanisera bland postrar och föredrag om enskilda studier. Fältet känns synnerligen aktivt. I Glasgow pågår försök att med automatisk EEG-analys kategorisera anfall utifrån nya klassifikation från International League Against Epilepsy (ILAE). I Berlin hade ett stort konsortium återvänt till frågan om risk för epilepsi efter akutsymtomatiska anfall. Den frågan studerades i Rochester, Minnesota, av Hesdorfer för femton år sedan, men resultaten baserades på väldigt gamla data från femtiotalet. Nu pågår alltså prospektiva validerande studier i en modern kontext. En annan grupp hade studerat bristande följsamhet till ordination; män, unga och nydiagnostiserade var riskgrupper. ST-läkare Markus Karlander från Södra Älvsborgs Sjukhus i Borås presenterade en pågående studie om epilepsi efter traumatisk hjärnskada.

Läs hela artikeln

 

Neuroradiologisk A-B och C-D-lära – Del 4. M – P

I denna artikelserie av neuroradiolog David Fällmar kan du läsa om fyra neuroradiologiska begrepp i varje nummer. Det huvudsakliga syftet är att underlätta för dig som skriver neuroradiologiska remisser och läser utlåtanden, men även för att främja kommunikationen över telefon och under röntgenronderna. Förhoppningsvis kan även den allmänbildande aspekten också skänka läsaren en viss tillfredsställelse. Vi har nu kommit till fjärde delen i artikelserien och ska titta närmare på bokstäverna M, N, O och P. Om du missat eller glömt de tidigare delarna finns dessa tillgängliga i digital form på neurologiisverige.se.

M. MULTIPLANARA REKON STRUKTIONER Till hjärnavbildningsmetoderna räknar vi DT, MRT och PET. Bokstaven T i respektive förkortning står för tomografi, vilket betyder ungefär ”skiktbild” eller avbildning i form av snitt (det svenska ordet skiktröntgen används ibland för datortomografi). När metoderna var unga var varje snitt en separat avbildning och undersökningstiden var lång.

Fortfarande en bit in på 2000-talet printades tomografiska bilder i form av en tumnagelskarta av småbilder på en stor plastfilm, vilken med ett invant knyck tjongades in under små fjäderbelastade plastcylindrar på ett ljusskåp. Det händer fortfarande att patienter kommer till oss med sådana ”plåtar” från småsjukhus i sina hemländer eller från semesterorter. Som tur är händer det alltmer sällan, för de flesta ljusskåp har redan rensats bort och kastats ut.

Radiologin har på många olika sätt genomgått fundamentala utvecklingssprång de senaste tjugo åren; det mesta vi gör är nu både snabbare och bättre än förr. En av de allra största förbättringarna som hänt är övergången till tunna snitt, vilket som ni snart ska se gör att bokstaven T i modaliteternas namn måste omtolkas lite. Kanske borde vi prata om ”volymografi” istället? Vad gäller DT så började det med övergången till spiral-tekniken under 90-talet. Istället för att avbilda ett snitt, flytta patienten ett par centimeter och sedan avbilda nästa snitt, så åkte patienten långsamt genom kameran samtidigt som detektorn konstant roterade och avbildade det förbipasserande objektet. Den insamlade bilddatan får då en spiralisk struktur. En annan viktig förbättring var att multipla sammankopplade detektorer gjorde att bilden kunde samlas in snabbare men också bli mer högupplöst
i Z-led, det vill säga i superoinferior riktning. En modern datortomograf kan ha flera hundra rader av detektorer och kan således täcka in ett stort område samtidigt. En snabb insamlingstid minskar risken för rörelseartefakter och möjliggör tidsupplösta undersökningar såsom perfusion eller dynamisk angiografi.

När vi förr i tiden fick ut 5 mm tjocka snitt av supratentoriella hjärnan och 10 mm tjocka snitt av bakre skallgropen från en DT hjärna får vi nu oftast 1 mm tjocka snitt. Många kameror tillåter ännu högre upplösning, och om vi ska titta på fina benstrukturer såsom temporalbenen är det nu inte ovanligt med 0,4 eller 0,6 millimeters snittjocklek. Vad gäller MRT så är den tekniska utvecklingen en annan, men konsekvensen ungefär samma. Sekvenser som T1 och FLAIR har på de flesta kliniker bytts ut från tvådimensionell bildtagning till tredimensionell. Med den förstnämnda tekniken var radiologen tvungen att bestämma i förväg om bilderna ska vara transversella, koronära eller sagittella, och den som av osäkerhet ville ha alla tre utsatte patienten för en tredubblad undersökningstid. Med tredimensionell teknik, vilket tar något längre tid och är mer känsligt för rörelseartefakter, har man allt på en gång – med hjälp av multiplanara rekonstruktioner. Vi närmar oss ämnet.

Läs hela artikeln

Krampanfall vanligare vid venös stroke

Epileptiska anfall är mycket vanligt vid sinustrombos, det vill säga blodpropp i hjärnans venösa system. Avhandlingen från Göteborgs universitet visar också att en del av dessa patienter bör få epilepsidiagnos och erbjudas krampförebyggande läkemedel.

Sinustrombos är en ovanlig orsak till stroke som framförallt drabbar unga vuxna. Det finns tidigare mindre studier som kopplat sinustrombos till krampanfall. I ett nytt omfattande internationellt samarbete har nu forskare kunnat samla ett stort forskningsunderlag för att undersöka frågan närmare.

Avhandlingen visar att var tredje patient med sinustrombos drabbas av ett epileptiskt anfall i akutskedet, och att var tionde patient får minst ett epileptiskt anfall i efterförloppet. Förekomsten av epileptiska anfall är därmed mycket vanligare än vid andra orsaker till stroke.

Erik Lindgren Foto: Elin Lindström

– De som drabbas av ett sent epileptiskt anfall i efterförloppet löper stor risk för att drabbas av ytterligare anfall. Våra resultat stödjer att dessa personer bör få diagnosen epilepsi redan vid tidpunkten för ett första sent epileptiskt anfall, och därmed samtidigt erbjudas behandling med läkemedel för att förebygga ytterligare anfall, säger ST-läkaren Erik Lindgren, som skrivit avhandlingen vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.

Drabbar unga

Sinustrombos drabbar främst yngre vuxna i arbetsför ålder, under 50 år. Kvinnor drabbas oftare än män. Symtomen är mycket varierande, från långvarig huvudvärk till akuta krampanfall eller typiska strokesymtom, exempelvis talsvårigheter eller svaghet i en arm eller i ett ben. Omkring 150 till 200 svenskar drabbas per år (femton till tjugo per miljon invånare).

Avhandlingen baseras på undersökningar av personer som diagnostiserats med sinustrombos från en nyetablerad stor internationell databas med över 1400 patienter från 15 länder. I underlaget ingår bland annat registerdata från Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg.

Riskkalkylator

Tillsammans med sina forskarkollegor har Erik Lindgren utvecklat en kalkylator för att i akutskedet snabbt och enkelt beräkna patientens risk för hjälpberoende eller död under det första året efter att de diagnostiserats med sinustrombos.

– Kalkylatorn är ett steg i riktningen mot en mer individanpassad vård av patienter som drabbats av sinustrombos, och kan bidra med att identifiera patienter med stort behov av intensifierad och anpassad vård. Kalkylatorn har också potential att kunna användas i framtida forskningsstudier för att identifiera högriskpatienter som kan ha störst behov och nytta av aggressiva behandlingar.

Avhandling: Cerebral Venous Thrombosis – Complications and Outcomes

LECANEMAB NÅDDE MÅL I FAS 3 FÖR TIDIG ALZHEIMERS

BioArctic meddelade idag att Fas-3 studien Clarity AD med 1,795 patienter. Studien nådde primary endpoint (CDR-SB1: Clinical Dementia Rating-Sum of Boxes) och visade en statistik signifikant minskning av clinical decline.

Läs hela nyheten på engelska