Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

Ny forskningsmodell för att kunna förstå Huntingtons sjukdom

Med en teknik för att omprogrammera hudceller till nervceller har forskare vid Lunds universitet visat sig kunna studera Huntingtons sjukdom på ett nydanande sätt. Metoden kan också leda till framgångsrika studier av andra åldersrelaterade hjärnsjukdomar. Johan Jakobsson, professor i neurovetenskap vid Lunds universitet, berättar mer i denna artikel.

Huntingtons sjukdom är en ärftlig och dödlig neurodegenerativ sjukdom som orsakas av en mutation i Huntingtin-genen. Patienter med Huntingtons sjukdom lider av okontrollerade rörelser och kognitiva och emotionala störningar. Huntingtons sjukdom orsakar lidande för den drabbade och anhöriga men trots att vi känt till mutationen som orsakar Huntingtons sjukdom i snart tre decennier så saknas i dagsläget effektiv behandling för patienter med denna sjukdom. Problemet är att vi inte förstår hur den muterade Huntingtingenen leder till ett sjukdomsförlopp i hjärnan.

En svårförklarad aspekt av Huntingtons sjukdom är att de flesta genbärare lever ett fullgott liv upp i medelåldern, oftast helt utan symtom. Normalt bryter sjukdomen ut i 40– 50 års åldern. Detta är svårt att förstå då cellerna i Huntington-patienterna har varit exponerade för den muterade Huntingtin-genen och dess proteinprodukt under hela livet. Det verkar med andra ord som att celler med muterat Huntingtin kan fungera normalt under flera decennier. En slutsats av detta är att ålder är en nyckelkomponent för sjukdomsbilden i Huntingtons sjukdom. Det betyder att det inte räcker att ha mutationen, utan patienten måste också uppnå en viss ålder för att sjukdomen ska bryta ut. I denna ålder har dock sjukdomen hunnit utvecklas till fullo och i princip alla genbärare blir sjuka.

Att studera hur ålder, sjukdom och gener samverkar är dessvärre väldigt komplicerat att göra i ett laboratorium. Djurförsök ger opålitliga resultat då de djur vi normalt använder för att studera hjärnan, exempelvis möss och råttor, bara blir 2–3 år gamla. Studier av donerad vävnad reflekterar naturligtvis ofta hög ålder, men har andra stora begränsningar vad gäller vilken typ av experiment som kan utföras. På senare tid har stamceller från patienter med Huntingtons sjukdom använts för att studera sjukdomen, men även dessa celler saknar den viktiga komponenten av hög ålder. Denna brist på experimentella system betyder att vi i dagsläget vet väldigt lite om de molekylära mekanismer som förändras inuti cellerna i den åldrande hjärnan och hur dessa bidrar till att neurodegenerativa sjukdomar utvecklas. Det är med andra ord tydligt att det finns ett behov av att utveckla nya metoder för att kunna studera åldrande hjärnceller från patienter med Huntingtons sjukdom och andra neurodegenerativa sjukdomar i laboratoriet. Utveckling av sådana metoder kommer att leda till en ökad förståelse för sjukdomsprocessen vilket troligtvis kommer att leda till nya och bättre behandlingsmetoder.

Läs hela artikeln

Hur går vi vidare med odlade nervceller?

Odlade nervceller används som ”modeller” för mänskliga hjärnor. Målet är att försöka återskapa de processer som sker i mänskliga hjärnor, men i ett mer lättillgängligt miniatyrformat, och som man kan experimentera med utan att man löper risk att skada en försöksperson. Hur började denna forskning och var står vi i dag? I denna krönika av Carl-Johan Hörberg, doktorand vid Lunds universitet, får vi en spännande inblick.

Jag brukar få mycket uppmärksamhet när mitt jobb kommer upp som samtalsämne. Många har aldrig hört att man kan odla nervceller, inte minst vad det kan finnas för nytta i det, och det gäller även mina kollegor. De som aldrig hört talas om det tycker ofta det låter futuristiskt och spännande, vissa tycker det känns obehagligt. De som har någon kunskap om det ser förmodligen nervceller lite som vilka celler som helst, på det sättet att de är celler men med det extra att de kan visa lite elektrisk aktivitet och bilda synapser. Få ser odlade nervceller som kapabla till någon form av kognition, inlärning eller intelligens. Detta har även varit den rådande konsensus även inom fältet, och försök med att använda odlade nervceller för att modellera annat än fysiologiska processer har varit få och har sällan fått någon större spridning. Detta kan vara på väg att förändras; fler och fler forskare uttrycker nu behovet att undersöka odlade nervceller från ett annat perspektiv, där de undersöks utifrån sin funktion som informationshanterande enheter i nervsystemet. Låt oss överblicka fältet och dess historia, och hur framtiden kanske kommer ge oss nya perspektiv på hur hjärnan fungerar.

EN KORT ÖVERBLICK ÖVER ODLADE NERVCELLER
Att odla nervceller har en förvånansvärt lång historia. Fältet var redan på 1960-talet väl etablerat, och även om frågeställningarna, metoderna och inte minst utsikterna på den tiden känns främmande för samtida läsare, så var vissa experiment nära likvärdiga med de som görs i dag, i alla fall om man bortser från analysmetoderna. Om man läser dessa gamla publikationer så verkar drivkraften grunda sig i en starkt reduktionistisk anda. Frågor som ställdes då kunde röra nervcellers morfologi eller metabolism, exempelvis ”Är purkinjecellernas morfologi styrt av vävnaden som de lever i eller kan de bibehålla den morfologin i ett provrör?”. Det var vid den tiden som man började använda enzymer för att bryta ner animalisk hjärnvävnad för att kunna isolera celler med större effektivitet, en teknik som även i dag är en av de vanligaste metoderna för att erhålla nervceller.

När man pratar om odlade nervceller så kan man inte överskatta vikten som mikroelektroder (micro-electrode arrays, eller MEA) har haft för fältet. Mikroelektroder kan konstrueras för många olika syften, men när man bygger in dem i odlingsbrunnar så är de ojämförbart effektiva på att avläsa elektrisk aktivitet hos odlade nervceller. Mikroelektroder är optimala verktyg för att få inblick i hur mellanstora (tusen till hundra tusen, däromkring) ansamlingar av nervceller interagerar. Eftersom att metoden är helt icke-invasiv, och elektroderna är inbyggda i odlingssubstratet går det att passivt lyssna på cellerna i månader och till och med år. Det första experimenten med mikroelektroder gjordes i skiftet mellan 1970- och 80-talet – samma teknik som jag själv använder i mina experiment, även om teknologin har pollerats avsevärt sedan dess så är principen exakt densamma även idag.

Läs hela artikeln

Sköterskeledda migränkliniker gynnar alla inblandade

Behovet av att botulinomtoxinbehandla patienter med kronisk migrän ökar. Samtidigt är bristen på neurologer stor. Lösningen kan vara att utbilda sjuksköterskor och låta dem leda arbetet på migränmottagningar samt sköta eventuella botulinumtoxininjektioner. Och, inte minst, effektivisera klinikerna så att man vinner tid, får bättre patientfokus och kan ta emot fler patienter utan att anställa mer personal. Om sina erfarenheter av sköterskeledda migränmottagningar berättade läkare samt specialutbildade sjuksköterskor som deltog i Neuroscience Expert Meeting i Stockholm i höstas.

– I mitten av 90-talet var jag med och startade den första privata huvudvärkskliniken i Norge och jag har mer än 20 års rutin på att injicera botulinumtoxin som allt fler patienter behöver för sin migrän, säger professor Dagny Holle-Lee, numera vid neurologiska kliniken på Essens universitetssjukhus i Tyskland.

– Jag har sett så många ineffektiva kliniker där det är för lite fokus på patienterna. Men det finns alltid utrymme för förbättringar, säger Dagny Holle-Lee.

ÖVERSYN AV LOKALERNAS UTFORMNING
Hon berättar om ett experiment som gjordes 2019 på en tysk huvudvärksklinik. De började med att gå igenom hur effektiv den fysiska miljön var när det gällde var saker förvarades, hur långa sträckor personalen behövde gå fram och tillbaka för att hämta läkemedel, hur patienternas situation påverkades och hur de kunde planera besöken bättre. Till exempel måste den som skulle injicera botulinumtoxin gå i snitt 149 meter för att kylskåpet med botulinumtoxin stod så långt bort. Och i snitt fick alla patienter 13 minuter med läkaren, oavsett typ av konsultation.

FÖRBEREDDA BEHANDLINGSRUM
För att effektivisera placerades ett kylskåp och en standardbricka med allt som behövdes för injektionerna i behandlingsrummet. Brickan förbereddes alltid på morgnarna innan patienterna kom till mottagningen.

Dessutom infördes speciella botoxdagar för migränpatienter som behövde dessa injektioner. De delade också in patienterna efter behov; om det var givet vad som skulle göras så fick de 15 minuter. Var det nya eller mer komplicerade patienter fick de 30 minuter.

I de 15 minuterna ingick att ta emot patienten, injicera samt ge patienten tid för återbesök.

– Jag låter sköterskan injicera botulinumtoxin medan jag tar in nästa patient. Mitt råd är också att informera förstagångspatienterna om att nästa besök kommer att bli kortare, säger professor Holle-Lee.

Vid utvärderingen visade det sig att personalen gick 29 meter i stället för 149 meter per patient. Totalt per dag hade personalen före experimentet gått 2,7 kilometer per dag men med nyordningen var de nere i 550 meter per dag.

Väntetiderna för patienterna halverades och mindre tid gick till spillo mellan patienterna.

– Dessutom fick vi mer tid att prata med patienterna, de fick ofta bättre livskvalitet och vi ökade patientantalet med 760 per år utan att anställa personal, konstaterar Dagny Holle-Lee.

Läs hela artikeln

Många års forskning börjar ge resultat

Som en av alzheimerforskningens verkliga frontfigurer kan Oskar Hansson nu börja se resultaten av det han drömde om då han började forska runt demenssjukdomar för 20 år sedan.

– Vi kan fortfarande inte bota Alzheimers sjukdom, men nu har vi möjlighet till tidiga diagnoser så vi kan mildra konsekvenserna och förhoppningsvis snart även bromsa förloppet, säger Oskar Hansson, överläkare vid Skånes universitetssjukhus och professor i neurologi på enheten för klinisk minnesforskning i Lund.

Det var 2006 som Oskar Hansson publicerade sin banbrytande studie om hur biomarkörerna tau och betaamyloid i cerebrospinalvätska kunde förutsäga framtida utveckling av demens vid Alzheimers sjukdom. Mycket har mycket hänt sedan dess, och vetenskapliga fynd presenteras nu slag i slag. Nyligen snabbgodkände amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA den svensktillverkade läkemedelskandidaten lecanemab som bromsar kognitiva försämring vid mild Alzheimers och snart kommer ett enkelt blodprov för tidig diagnostik ut på marknaden. Avbildningar av hur hjärnans plack brett ut sig kan ske med hjälp av PET-kameror och algoritmer baserade på enkla blodtest identifierar sjukdomen med stor träffsäkerhet.

– Det är väldigt tillfredställande att det blivit som jag önskade då jag började en gång. Mycket av framgångarna bygger på tekniska genombrott i kombination med stora studier på patienter över lång tid, säger Oskar Hansson.

BÖRJADE PÅ GYMNASIET
Egentligen började intresset för forskning redan på gymnasiet i Lund.

– Jag läste saker inom framför allt fysik på min lediga tid för att jag tyckte det var kul. Tanken var att jag skulle studera teknisk fysik på universitetet men så räckte betygen till för att komma in på läkarlinjen, säger han, för dagen på plats vid Minneskliniken i Malmö.

Parallellt med studierna på läkarprogrammet började han redan under första terminen att forska inom tumörimmunologi och främst var det hjärntumörer som väckte hans intresse. Samtidigt hade den Biomedicinska forskningsskolan startat, så efter två år på läkarlinjen tog han en paus och började forska på heltid. Nu visste Oskar att han ville koncentrera sig på hjärnan eftersom ”det är vårt mest avancerade organ och utgör vårt jag, eller personlighet”. Han började se sig om och i Lund fanns Wallenbergs Neurocenter med kända namn som Olle Lindvall och Anders Björklund, världsledande forskning och inte minst banbrytande transplantationsmodeller vid Parkinsons sjukdom. Det var i denna internationella miljö som Oskar gjorde sin avhandling, fokuserad på experimentella studier om Parkinsons och Huntingtons sjukdomar. Då han sedan gick tillbaka till läkarprogrammet fortsatte han parallellt med forskningen.

– För mig är forskningen är ett inre driv och intresse, det är något jag vill göra för att det är så otroligt spännande. Nyfikenheten runt demenssjukdomar och främst Alzheimers sjukdom beror på en föreläsning av demensforskaren Lennart Minton. Efter den tänkte jag ”det här vill jag ägna mig åt”.

HAR INTE VARIT PRIORITERADE
Omkring 50 miljoner människor har i dag någon form av demenssjukdom, och antalet fall ökar i takt med att befolkningen blir allt äldre. I Sverige lider runt 100.000 personer av Alzheimers sjukdom som är den vanligaste formen av demens med upp emot 80 procent av alla fall.

– Demenssjukdomar är vanliga men har tidigare inte varit prioriterade i samhället, hjärnans sjukdomar har varit lite tabu. Dels tror jag det beror på att man förr felaktigt trodde att förlust av kognitiva förmågor var en del av det normala åldrandet, dels för att det i högre grad drabbar äldre och därför inte haft lika hög status. Det är känsligt att förlora sin personlighet, patientgruppen är svag och syns sällan i offentligheten. Det passade mig som ville forska nära den kliniska verkligheten, snarare än genom djur- och cellmodeller. Det kliniska arbetet bland patienter med kognitiva problem övertygade mig om att vi måste göra något, inte minst Alzheimers är en mycket vanlig och fruktansvärd sjukdom där även de anhöriga drabbas hårt.

Läs hela artikeln

Nytt personcentrerat och sammanhållet vårdförlopp för epilepsi

– Det nya vårdförloppet är inte tvingande men det kommer att följas upp och utvärderas utifrån olika kriterier och indikatorer.

Det säger Eva Kumlien, adjungerad professor i neurologi på Akademiska sjukhuset i Uppsala och ordförande för den arbetsgrupp som nu har tagit fram ett nytt personcentrerat och sammanhållet vårdförlopp för epilepsi – ett kunskapsdokument som förhoppningsvis ska leda till ökad tillgänglighet och förbättrad vård för de cirka 80.000 personer i Sverige som lever med epilepsi.

Varje år får runt 5.500 personer diagnosen epilepsi, en sjukdom som kan uppstå när som helst i livet men som oftast debuterar hos små barn och äldre. Behandlingen är ofta livslång, tillgången till specialistvård varierar kraftigt i landet och väntetiderna kan vara mycket långa. Förutom brist på neurologer, i synnerhet barnneurologer, saknar många sjukhus epilepsiteam och epilepsisjuksköterskor som har till uppgift att vara patienternas fasta vårdkontakt. Sedan 2019 finns det nationella riktlinjer för epilepsivården men först i höstas, efter 1,5 års arbete kunde även ett nytt vårdförlopp – PSV epilepsi –presenteras inom ramen för Sveriges regioners nationella system för kunskapsstyrning.

– Det har funnits önskemål om detta länge, säger Eva Kumlien, som har lett arbetsgruppen med representanter för olika professioner och patientföreträdare.

Målet med det nya vårdförloppet är att säkerställa att alla med misstänkt epilepsi snabbt ska erbjudas diagnos, behandling och uppföljning, ett teambaserat omhändertagande samt identifiering av behov av habilitering och rehabilitering.

– I dag är väntetiderna för att träffa en specialist långa, på sina håll upp till fyra månader. Under handläggningstiden har patienterna ofta ingenstans att ta vägen och detta är patienter som ofta inte kan föra sin egen talan, säger Eva Kumlien och understryker att epilepsi är en sjukdom som påverkar många aspekter av livet och som utan adekvat behandling kan innebära en stor börda för både individen, anhöriga och samhället.

Läs hela artikeln