Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

En tuff vardag för neurologin i Halmstad

För sju år sedan hade man 24 vårdplatser, god sjuksköterskebemanning och en välfungerande öppen-och slutenvård. Idag är matematiken inom sektionen stroke/neurologi på Hallands sjukhus delvis en annan. Hälften så många vårdplatser, svår sjuksköterskebrist i slutenvården och en i det avseendet oviss framtid. Men trots ständiga neddragningar kämpar personalen oförtrutet på för att kunna ge regionens invånare god neurologisk vård. ”Idag handlar det främst om att försvara verksamheten, och vi är fortfarande stolta över det vi gör”, konstaterar överläkaren Peter Thomasson-Sommer, som får medhåll av sina engagerade medarbetare.

Neurologisektionen på Hallands sjukhus är i år värdar för Neurologiveckan i Halmstad den 13–17 maj. Neurologiveckan är en fortbildningskonferens som arrangeras av Svenska Neurologföreningen. För sju år sedan gjorde Neurologi i Sverige ett stort reportage om neurologisektionen och dess omfattande verksamhet i Region Halland med sina tre sjukhus i Halmstad, Varberg och Kungsbacka.

När överläkaren Peter Thomasson-Sommer intervjuades 2017 var han full av tillförsikt.

– Ja, då var läget ett annat än idag. Vi befann oss i en utvecklingsmässigt expansiv fas och kunde bland annat visa på för den tiden fina resultat när det till exempel gäller att minska ”dörr till nål-tiden”, den tid det tar för en strokepatient att komma under behandling.

För att undvika bestående eller livshotande skador är varje minut efter en stroke livsviktig. Att man kunde förkorta tiden fram till behandling i både Halmstad och Varberg var resultatet av det fungerande samarbetet mellan sjukhusen. Ett samarbete som är avgörande för en sammanhållen vårdkedja.

– Vi var stolta och framåtblickande då för sju år sedan men under senare tid har det mest handlat om att hålla näsan över vattenytan, konstaterar han. Sedan regionpolitikerna och sjukhusledningen drog i nödbromsen i höstas har framför allt situationen i slutenvården försämrats. Idag har vi 12 vårdplatser jämfört med 24 för sju år sedan. Och belastningen på öppenvården har ökat utan att resurserna tillåtits motsvara de ökade förväntningarna på vården. Exempelvis gavs inom den neurologiska dagvården förra året drygt 800 behandlingar, en ökning med mer än 20 procent om man ska jämföra med 2017, säger han och fortsätter:

– De specifika funktionerna som kontaktsjuksköterska för tumörteam och sjuksköterska inom Parkinsons- team har snävats in. Och detta sker i en situation där vi egentligen skulle behöva expandera. En relativt ny och kraftigt växande patientgrupp är personer med kronisk migrän, en folksjukdom där vi idag har möjlighet att hjälpa många tack vare modern behandling, men där vår nuvarande resurstilldelning inte räcker till.

Peter Thomasson-Sommer tycker att det känns djupt otillfredsställande att omständigheterna tvingar fram en neddragning av antalet vårdplatser och att pressen ökar på fasta sjuksköterskor med hög, specifik och närmast oersättlig kompetens inom både sluten-och öppenvård.

– Men personalförsörjningen inom hälso-och sjukvården kommer att vara en stor utmaning för hela samhället framöver, spår han.

Sedan 1974 har den neurologiska verksamheten styrts av regionalt samarbete och ett teamarbete som har utvecklats efterhand.

– Vi har under många år systematiskt förbättrat det övergripande samarbetet och vi har utvecklat saker, som till exempel stroke-processen tillsammans, men nu är det lite handbromsen i vad gäller omsättning på verksamhetsnivå, konstaterar han.

– Idag kan strokepatienter hamna någon annanstans på sjukhuset där våra specialistteam inte har överblicken. Det kan innebära en risk för sämre vård. Vi befinner oss tyvärr i ett sluttande plan där vi hela tiden får släcka bränder i stället för att utveckla vår specialistverksamhet. Det råder stor brist på neurologer i Sverige sedan länge, men vi har ändå en relativt god bemanning i Halland.

Han understryker att sektionen fortfarande har en hög kompetens men att det också är en speciell utmaning att ha verksamhet i en delad region, Västra Götaland och Halland.

– Vi känner fortfarande en övervägande stolthet över vårt arbete men också en tilltagande oro över sårbarheten i systemet. För att inte belasta slutenvården måste öppenvården fungera och då måste vi ha tillräckligt många sjuksköterskor.

Läs hela artikeln

Utbildning i samverkan mellan klinik och akademi

Förbättrade vårdflöden och lägre personalomsättning. Det är några av de fördelar som kan vinnas av att kontinuerligt utbilda vårdpersonal.

– Vi vill möta det kunskapsbehov som finns. Det sker exempelvis en stor omställning nu när specialistvård alltmer ska ut i primärvården, det behövs kunskap och vi hoppas kunna vara del av det, säger Emma Kjörk vid Neurosjukvårdens utbildningsenhet i Göteborg.

»De experter och föreläsare som undervisar i våra kurser möter patienter i sitt dagliga arbete och forskar. Det är unikt att ha en utbildningsenhet inom neurosjukvård med så nära koppling till både klinik och akademi.«

Vid Neurosjukvårdens utbildningsenhet vid Sahlgrenska universitetssjukhuset bedrivs uppdragsutbildningar och vidareutbildningar med koppling till neurologi, rehabilitering och psykiatri för personal inom vård och rehabilitering. Kurserna är öppna för både offentlig och privat verksamhet. Många utbildningar är interprofessionella och passar alla yrkeskategorier, medan andra har en mer riktad målgrupp.

– Enheten startade i slutet av 1980-talet för att bidra till en tydligare koppling mellan klinik och akademi, säger Emma Kjörk. Som kursansvarig och adjungerad lektor vid Göteborgs universitet samordnar hon kurser tillsammans med Lovisa Aronsson, Karin Byström, Hanna Persson och Mats Tullberg.

–De experter och föreläsare som undervisar i våra kurser möter patienter i sitt dagliga arbete och forskar. Det är unikt att ha en utbildningsenhet inom neurosjukvård med så nära koppling till både klinik och akademi.

Utbildningar
Uppdragsutbildningarna är högskolepoängsgrundande och ges i samverkan med institutionen för neurovetenskap och fysiologi på Göteborgs universitet. En uppdragsutbildning beställs av en arbetsgivare, till exempel en myndighet, organisation eller ett företag, men vanligen finns även platser för vem som helst som vill söka.

– Våra återkommande uppdragsutbildningar är runt stroke, MS, Parkinsons sjukdom, traumatiska hjärnskador, rehabiliteringsmedicin och akut neurosjukvård. Flera av våra kurser ingår i specialistsjuksköterskeprogrammet i neurologi där vi bedriver tre ordinarie kurser och flera valbara. Både vidareutbildningar och uppdragsutbildningar kan specialdesignas utifrån verksamheternas behov, säger Karin Byström.

Exempel kan kortare vidareutbildningar är ”Förvärvade hjärnskador”, ”Upptäcka och tolka smärta hos personer utan tal” och ”Neurologi för undersköterskor”. De är inte kopplade till universitetet och riktar sig även mot personal utan högskoleutbildning.

– Just nu utvecklar vi en webbutbildning runt ALS för assistenter som jobbar i kommunen. Stödpedagoger, ALS-teamet och assistenter deltar i kursupplägget så att assistenterna ska få bästa möjliga utbildning. Det ingår även interaktiva utbildningsmoment för att stärka lärandet. Det här kan vara en väg framåt vid fler diagnoser än ALS.

Digitala lösningar
För att kunna möta en rörligare arbetsmarknad där personalen oftare byter arbetsplats behövs flexibla utbildningsupplägg där digitala lösningar ökar tillgängligheten. Utbildningsenheten erbjuder hybridlösningar där det går att delta på distans. Det nya pedagogiska landskapet, säger Emma och Karin, bygger i större utsträckning på interaktion och yngre studenter är vana att lära sig på andra sätt än tidigare.

– Den digitala undervisningen sker oftast i realtid så att deltagarna kan interagera i olika gruppmoment. Vi ser ett stort värde i att kursdeltagarna kan lära utifrån varandras verksamhet och dela med sig av sin kunskap och sina egna goda exempel. Det skapar bra nätverk och teamperspektiv. Kurserna ska förutom att ge personalen en bredare kompetens leda till konkreta förbättringar för verksamheten. Vi jobbar medvetet med att den nya kunskapen ska komma verksamheten till godo, det blir en win-win situation, säger Emma Kjörk.

Läs hela artikeln

Årets Akut Neurologi i Sverige IRL i Karlstad

Under två dagar i februari samlades deltagare från hela Sverige i Karlstad för 2024 års upplaga av Akut Neurologi i Sverige årliga möte IRL. Mötesgeneral Felix Andler, överläkare på neurologi- och rehabiliteringskliniken i Karlstad, hälsade välkomna och som sig bör i Karlstad så bjöd första dagen på strålande sol och riktigt vinterkylig luft.

Först ut på talarlistan var Alex Solich, neurointerventionist vid Universitetssjukhuset Örebro (USÖ), som gav ett helikopterperspektiv över hur den akuta strokevården är organiserad över landet med särskilt fokus på Mellansverige och USÖ som trombektomicenter. Föreläsningens tydliga budskap var att det är genomförbart att få en välfungerande och effektiv strokekedja men att detta kräver stort engagemang av de som driver nätverket. År 2016 startade diskussionerna kring att öppna ett trombektomicenter i Örebro som skulle kunna förkorta tiden från strokeinsjuknande till intervention för en betydande del av befolkningen. Fem år senare, 2021, kunde den första trombektomin genomföras och idag tar man emot patienter från den egna regionen samt Värmland, Sörmland och Västmanland. För att få strokekedjan så effektiv som möjligt arbetar man med allt från att ambulansen ska fånga en tidig och detaljerad anamnes, tekniska hjälpmedel så som appar, till att alla ”första-sjukhus” ska ha möjlighet att göra CT-perfusion dygnet runt. Tyvärr föreligger idag stora regionala skillnader avseende andel strokepatienter som erhåller akut behandling med trombolys och/eller trombektomi men ett idogt arbete pågår för att förändra detta. Idag är målsättningen att 10% av patienterna ska trombektomeras men Alex Solich påminde om att detta är ett ”moving target” som sannolikt kommer att ligga högre i framtiden i och med den ständiga utvecklingen av akut diagnostik och metoder för intervention.

Ska alla proppar bort?
Jakob Ström, neurolog på USÖ fortsatte på temat stroke och trombektomi med en initial exposé över trombektomins segertåg. De studier som har kommit på trombektomi har konsekvent visat nytta för olika patientgrupper och vi har därmed gått från att kunna erbjuda trombektomi vid tromber i MCA med insjuknande inom 6 h till att med god evidens kunna behandla även inom sent tidsfönster och tromber i a. basilaris. Kritiken mot de tidiga studierna har snarast varit att de visar för god nytta av trombektomi så frågan som nu kvarstår är var den bortre gränsen för nytta av trombektomi går?

Jakob förde sedan ett resonemang kring de patientgrupper som inte täcks av befintliga studier. Hur ska vi resonera vid kort förväntad överlevnad, tidigare funktionsnedsättning, lindriga symtom, redan befintliga infarktförändringar och trombos i andra kärl än MCA och a. basilaris? Några poänger för klinikern att ta med sig från detta är följande:

  • Vid kort förväntad överlevnad bedöms gränsen för rimlig kostnad/QUALY vid trombektomi gå vid 6 månader.
  • Vid befintlig funktionsnedsättning måste man bedöma om de nya symtomen i förhållande till funktion. Även lindriga symtom med låga NIHSS-poäng kan för den enskilda patienten betyda ett signifikant handikapp.
  • Nya studier visar god effekt av trombektomi även vid befintliga infarktförändringar med vid M1-tromber. Chansen att bli självständig/kunna gå är tydligt större vid trombektomi, men det finns för denna grupp en fortsatt stor risk för död och uttalade handikapp både med och utan trombektomi.
  • Evidens finns för trombektomi mot M1, M2 och a. basilaris. För övriga kärl (M3, M4, PCA och ACA) gäller interventionistens bedömning.

Läs hela artikeln

Pilotstudie visar potentialen i shuntkirurgi

En banbrytande pilotstudie visar potentialen i shuntkirurgi för behandling av idiopatisk normaltryckshydrocefalus. (Luciano MG, Holubkov R, Williams MA, Malm J et al. Placebo-Controlled Effectiveness of Idiopathic Normal Pressure Hydrocephalus Shunting: A Randomized Pilot Trial. Neurosurgery. 2022)

Idiopatisk normaltryckshydrocefalus (iNPH) är en neurologisk störning karaktäriserad av vida hjärnventriklar på hjärnröntgen. Patienten uppvisar en gång- och balansstörning, ofta kombinerad med urininkontinens och kognitiv nedsättning. Den föredragna behandlingen har traditionellt varit shuntkirurgi, där en likvorshunt implanteras. Likvorshunten består av ett valv med tillhörande silikonslang som förbinder hjärnventriklarna med buken. Trots omfattande empiriska bevis som stödjer effektiviteten av denna procedur, finns fortfarande många skeptiker.

I modern sjukvård bör behandling baseras på resultaten av randomiserade kontrollerade studier (RCT) och därför pågår en sådan RCT kring nyttan av shuntkirurgi vid iNPH.

Studiens mål och design
En amerikansk studie, ledd av professor Mark Luciano från Baltimore, där Umeå varit enda utländska centrum, syftade till att utvärdera effektiviteten av shuntkirurgi för patienter med iNPH genom en multicenter, randomiserad, placebo-kontrollerad pilotstudie. Studiens primära mål var en jämförelse mellan patienter randomiserade till att få en öppen fungerande shunt jämfört med en avstängd icke fungerande shunt, med uppföljning vid 4 och 12 månader.

Randomiserad & placebo
Deltagarna randomiserades till att antingen få en likvorshunt (s.k. Codman Certas Plus) inställd på 4 (=öppen shunt) eller inställd på 8 (=avstängd shunt, placebo). Det primära utfallsmåttet var förändring i maximal gånghastighet på en10-meters gångsträcka, medan sekundära mått inkluderade funktionella skalor för blåskontroll, dagliga aktiviteter, depression och livskvalitet. Efter den initiala 4-månadersperioden justerades alla shuntar till att vara öppna, oavsett initial grupp, och patienterna följdes upp vid 12 månader.

Förbättring i gång- och blåsfunktion
Pilotstudien omfattade 18 patienter och visade att patienterna i medel gick 0,28 m/s snabbare vid öppen shunt jämfört med placebogruppen. Skillnaden var inte statistiskt signifikant men trenden mot förbättrad gång var kraftig. Blåsfunktionen förbättrades signifikant. Vid 12 månaders kontrollen hade båda grupperna haft shunten öppen i minst 8 månader, och båda grupperna uppvisade samma förbättring i gång. Sålunda kunde man inte se någon negativ effekt av att shunten varit stängd i fyra månader i placebogruppen.

Läs hela artikeln

Skillnader i hjärnaktivitet mellan att tala och lyssna

Forskare har avslöjat nya insikter om hur hjärnan bearbetar tal och lyssnande under samtal genom avancerade undersökningar med funktionell magnetresonanstomografi (fMRI). I en banbrytande studie vid Stockholms universitet, publicerad i tidskriften Cerebral Cortex, har forskarna jämfört hjärnaktiviteten hos personer när de både talar och lyssnar under naturliga samtalssituationer. ”Det här är en förmåga som vi i andra studier visat utvecklas under ungdomsåren,” säger Caroline Arvidsson, doktorand i neurolingvistik vid Instutitionen för lingvistik, vid Stockholms universitet, och som här skriver om forskningen som öppnar upp nya dörrar för förståelsen av hjärnans språknätverk och dess koppling till social interaktion.

Hur den mänskliga hjärnan möjliggör vår unika förmåga att förstå och producera språk har länge varit en central fråga inom neurovetenskapen. Redan under 1800-talet började pionjärer inom fältet undersöka afasipatienters hjärnor post-mortem för att kunna kartlägga hur specifika hjärnregioner kopplar till olika aspekter av språkförmågan. Till de kändaste exemplen hör neurologen Paul Brocas patient Monsieur Leborgne, eller Tan som han också kom att kallas. Tan kallades så eftersom han, förutom några enstaka svordomar, enbart kunde säga ”tan-tan”. Trots dessa svårigheter att producera språk hade Tan en tillsynes intakt språkförståelse. Broca noterade att Tan råkat ut för en skada i en del av hjärnbarkens vänstra halva: den posteriora inferiora frontala vindlingen, ibland kallad Brocas area. Några år senare beskrev neurologen Carl Wernicke patienter som i stället hade svårt att förstå språklig input. Wernicke noterade att dessa patienter hade skador i den posteriora superiora temporala vindlingen, även känd som Wernickes area . Ur tidiga fynd som dessa föddes den så kallade klassiska modellen över språkets neurobiologi [Figur 1], där språkförståelse och språkproduktion beskrevs stödjas av varsitt område i den vänstra hjärnbarken.

Över ett och ett halvt århundrade senare har bilden över hur hjärnan bearbetar språk utvecklats avsevärt. Språkproduktion och språkperception kan ses som två system som involverar en mängd olika kognitiva processer. Tack vare utvecklingen av hjärnavbildningstekniker förstår vi också att dessa processer engagerar områden distribuerade över en mycket större del av hjärnan än man ursprungligen antagit. Områdena som stödjer språk utgör ett helt nätverk. Det här nätverket karaktäriseras av att det involverar de områden som angränsar till sidofåran, inklusive de två områden som Broca och Wernicke beskrev [Figur 2], samt att det är vänsterdominant. En viktig insikt från modern hjärnavbildningsforskning är också att både produktion och förståelse av språk i viss utsträckning stödjs av samma områden inom språknätverket. Däremot är forskare oense om hur mycket de överlappar.

Hjärnavbildning under samtal är viktigt för att förstå språkets neurobiologi
Trots stora framsteg inom fältet finns i nuläget väldigt lite förståelse för hur språkbearbetning går till i mer naturliga sammanhang. En av dessa sammanhang är när människor samtalar med varandra. Vi vet för lite om språkbearbetning under samtal eftersom tidigare hjärnavbildningsstudier nästan exklusivt använt så kallade isolationsparadigm. I isolationsparadigm finns ingen interaktion mellan människor. Exempel på isolationsparadigm är när man mäter hjärnans aktivering medan deltagare lyssnar på inspelningar eller medan de repeterar något de precis läst. Den här typen av språkbearbetning i isolation skiljer sig givetvis från den typ av språkbearbetning som krävs när vi samtalar med varandra. I samtal överlappar ofta förståelse- och produktionsprocesser i tid: för att hinna planera och svara så fort ens samtalspartner talat färdigt så kan talare nämligen behöva förutspå vad deras samtalspartner håller på att säga innan denne pratat färdigt. Det här innebär att produktionsprocesser stjäl tid och kognitiva resurser från förståelseprocesser. Den här typen av givande och tagande mellan produktion och förståelse kan inte uppstå och kommer därför inte kunna observeras med hjälp av isolationsparadigm.

Läs hela artikeln