Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

Nytt arbetssätt ger eko i Europa

Neurokirurgiska kliniken vid Universitetssjukhuset i Linköping har infört ett nytt sätt att ta bakterieodlingar på skallben som tillfälligt opereras bort på patienter. Det har lett till att fler skallben kan opereras tillbaka och att behovet av konstgjorda benlock har minskat. Det nya arbetssättet uppmärksammas nu i hela Europa.

Svåra skallskador eller stora infarkter kan leda till att hjärnan svullnar så mycket att läget blir livshotande. Ett sätt att rädda patienten i det akuta skedet är att såga bort ett lock, en bit av skallbenet, för att ge hjärnan mer utrymme. Skallbenet förvaras i -80 graders temperatur tills svullnaden har gått tillbaka och benlocket kan opereras tillbaka igen. Ett nytt EU-direktiv för donerade vävnader har dock lett till att många lock inte har kunnat återanvändas, utan fått ersättas av konstgjorda rekonstruktioner.

– Patientens eget skallben definieras som donerad vävnad, berättar Lovisa Tobieson, specialistläkare på neurokirurgiska kliniken på US, och direktiven innebär bland annat att vi måste ta bakterieodlingar innan vi lägger det i frysen.

– När vi började med odlingarna fick vi många positiva resultat och tvingades kassera en stor mängd lock. Men det enklaste och bästa för patienten är förstås om vi kan operera tillbaka deras eget skallben. Vi misstänkte att hanteringen och sättet att ta proven bidrog till att vi fick så många positiva svar.

Illustration av den nya metoden i den vetenskapliga artikeln, med omhändertagande av skallbenet (bild A), rengöringsstegen (bild B och C) samt odlingstagande och inpackning (bild D).

Lovisa Tobieson beslutade, tillsammans med kollegor från operation och infektionskliniken, att göra om protokollet för hanteringen av benlocken. Därefter genomförde de en studie av hur det nya arbetssättet påverkade antalet positiva odlingssvar och antalet infektioner efter operationerna.

– Vi gick över till att tvätta skallbenen med pulslavage, ett slags högtryckstvätt med koksalt, och sedan ta odlingen med pinne. Tidigare hade vi tagit en bit av benet i samband med operationen. Vi misstänkte att benet blev kontaminerat av patientens egna, naturliga bakterier i den hanteringen.

Resultatet av förändringen blev att antalet positiva odlingar gick ner från 35 procent till noll, utan att infektionerna efter operationerna ökade. Lovisa Tobieson och hennes team skrev en artikel om sina resultat, som i somras blev utsedd till Editor’s Choice i den vetenskapliga tidskriften Brain & Spine. Resultaten har också presenterats på en konferens för European Associations of Neurosurgical Societies (EANS) i Belgien.

– Jag vet att det är många som har exakt samma problem som vi på grund av de nya direktiven, över hela Europa. Vissa neurokirurgiska kliniker har helt slutat att operera tillbaka patienternas egna skallben och använder enbart rekonstruerade benlock.

– Så intresset för vår studie har varit väldigt stort och det är förstås roligt. Vår desperation inför att behöva slänga patienternas skallben har gett eko till andra neurokirurgiska enheter.

Så arbetar hjärnan när vi väljer att hjälpa andra i fara

Hur beslutar sig människor för att hjälpa eller inte hjälpa andra som befinner sig i fara? Nu visar forskare vid Karolinska Institutet att samma system i hjärnan som gör att vi själva kan undvika fara, aktiveras även vid osjälviska hjälpbeteenden riktade mot andra. Resultaten publiceras i den vetenskapliga tidskriften eLife.

Andreas Olsson, professor vid institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet. Foto: Ulf Sirborn.

– Våra fynd tyder på att hjärnans försvarssystem spelar en större roll i människans hjälpbeteende än man tidigare har förstått. Resultaten motsäger den vanliga föreställningen att vi behöver dämpa vårt eget rädslosystem för att hjälpa andra som befinner sig i fara, säger Andreas Olsson, professor vid institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet, och studiens sisteförfattare.

Förmågan till medkänsla för en annan persons nöd har länge ansetts vara drivkraften när människor hjälper andra. Men när vi bestämmer oss för att hjälpa någon som är i fara måste vi ta hänsyn inte bara till den andra personens nöd utan också till risken det kan innebära för oss själva att hjälpa – till exempel att rusa in i en brinnande byggnad för att rädda den som blivit kvar eller hjälpa någon som ramlat ned på en tågräls.

Studier på andra djur tyder på att hjärnans försvarssystem är viktiga för att hjälpa andra, men ytterst lite är känt om hur dessa processer fungerar hos människor. Det har nu forskarna från Karolinska Institutet undersökt närmare.

I studien fick 49 friska forskningsdeltagare uppgiften att besluta om de ville hjälpa en annan, okänd person att undvika obehag i form av en mild elektrisk stöt. Men om de hjälpte personen löpte de själva risk att utsättas för en stöt. Den okände personen var synlig för deltagaren via video. Under uppgiften avbildades aktiviteten i deltagarnas hjärnor med så kallad fMRI-kamera.

Deltagarna fick också veta hur snart stöten skulle komma, så att forskarna kunde mäta deras reaktioner på hotets närhet.

– Resultaten visar att de system i hjärnan som gör det möjligt för människor att undvika fara, också är inblandade i den här typen av osjälviska hjälpbeteenden riktade mot andra, okända, individer. Vi ser bland annat att en evolutionärt gammal del av hjärnan, amygdala, som är nödvändig för basala försvarsbeteenden, kopplas med viljan att hjälpa andra, säger Joana Vieira, forskare anknuten till institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet och studiens försteförfattare,

Forskarna såg att styrkan med vilken amygdala och området insula i hjärnan representerade hotet mot den egna personen – inte den andres nöd – kunde förutsäga om personen skulle hjälpa eller inte. Andra delar av hjärnan som kan kopplas till kognitiva funktioner visade sig inte vara associerade med hjälpbeteende när det finns ett omedelbart hot i närheten.

– Nu försöker vi förstå hur de här hjälpbeteendena påverkas när andra människor finns i närheten och hur dessa åskådare lär sig av situationen. Vi är intresserade av att förstå hur rädslor och värderingar av beteenden som moraliska eller omoraliska, sprids mellan människor genom inlärningsprocesser, säger Andreas Olsson.

Forskningen har finansierats av Vetenskapsrådet och Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse (anslaget Wallenberg Academy Fellow till Andreas Olsson). Forskarna uppger inga potentiella intressekonflikter.

Publikation: ”Neural defensive circuits underlie helping under threat in humans”, Joana B. Vieira och Andreas Olsson. eLife, online 25 oktober 2022, doi: 10.7554/eLife.78162.

Patienter går miste om samtal i livets slutskede

Läkare ska hålla så kallade brytpunktssamtal i livets slutskede med obotligt sjuka patienter. Men många gånger ges inga sådana samtal, visar en ny studie vid Lunds universitet. Ett tidsperspektiv skulle kunna hjälpa läkarna att förstå vad patienterna behöver. – Ett ramverk för samtal utifrån år, månader och dagar skulle underlätta för att låta samtal om livets slutskede vara den process det är.

Det säger Mattias Tranberg, doktorand vid Palliativt utvecklingscentrum, Lunds universitet. Palliativ vård är den hälso- och sjukvård som ges till patienter med progressiv, obotlig sjukdom när det står klart att döden inte går att förhindra på medicinsk väg. Mattias Tranbergs forskning fokuserar på kommunikation om allvarlig sjukdom – utifrån patienter, vårdgivare, närstående och medicinska journaler. Den aktuella studien, publicerad i Palliative Medicine Reports, omfattar 249 patienter som avlidit, antingen inom specialiserad palliativ vård, på en onkologisk avdelning eller som patienter med KOL på en internmedicinsk avdelning. Forskarna har utgått från uppgifter i Svenska palliativregistret (se faktaruta) som bland annat baseras på en enkät där vårdpersonal och anhöriga besvarat ett antal frågor om vården den sista veckan i livet. För de 249 patienterna fanns dokumenterat ett ”ja” ikryssat på frågan ”Har patienten fått brytpunktssamtal i livets slutskede”. Men vid närmare granskning stämde de uppgifterna inte fullt ut.

– I förvånande många av de 249 fallen, 37 procent, hittade vi inget alls i journalanteckningarna om brytpunktssamtal i livets slutskede – varken med patienten eller med anhörig, trots att det var det som hade kryssats i. Men däremot ser vi att många andra samtal om allvarlig sjukdom hållits, och det är ju positivt, säger Mattias Tranberg.

Brytpunktssamtal hålls mellan läkare och patient och/eller mellan läkare och anhörig till patienten. Syftet med samtalen är att vara öppen med att de insatser som görs inte längre hjälper patienten och att vården behöver ändra riktning (se faktaruta). Enligt Mattias Tranberg råder det en sammanblandning av begrepp, där ordet brytpunktssamtal förstås och används på olika sätt. Detta ökar risken för överregistrering, och kan förklara varför andra samtal än just brytpunktssamtal i livets slutskede har registrerats. Vid genomgången av journalerna granskades när i tiden samtalen hade förts i förhållande till patientens död: sex månader eller mer innan patienten dog (”år”), sex månader fram till två veckor innan (”månader”) och två veckor eller mindre före dödsdagen (”dagar”). Ju närmare döden, desto fler samtal hölls.

– Det kan förstås kännas väldigt obehagligt att hålla ett samtal om hur patienten vill tillbringa sin sista tid i livet medan patienten ännu är ganska pigg. Ett riktmärke kan vara frågan ”skulle jag bli förvånad om den här personen är död inom ett halvår?”. Om svaret är nej bör ett samtal hållas, säger Mattias Tranberg.

De 63 procent som fått brytpunktssamtal vid livets slutskede fick i genomsnitt detta åtta dagar före död om de vårdades inom specialiserad palliativ vård. Motsvarande siffra för patienterna på onkologen var fyra dagar, och för patienterna med KOL två dagar.

– De sent hållna samtalen har troligen även med läkares tidsbrist och senare decenniers minskade kapacitet inom cancervård att göra. Och för patienterna med KOL kommer döden ofta snabbt och tidpunkten är relativt svårt att förutsäga, trots långvarig sjukdom.

Att samtalen hålls sent kan också bero på att det är just brytpunktssamtal vid livets slutskede som används som kvalitetsindikator, vilket felaktigt antyder att de sena samtalen är viktigast. För att stötta läkare med tidsperspektivet kan studiens ramverk med år, månader och dagar användas, säger Mattias Tranberg. Det skulle kunna sänka tröskeln för att genomföra brytpunktssamtal och därmed säkra att patienter och anhöriga har information nog för att förbereda sig, och för att fatta medicinska och personliga beslut.

Ett av studiens främsta resultat är enligt Mattias Tranberg upptäckten att brytpunktssamtal inte är ett enda samtal vid ett enda tillfälle.
– Det ska vara, och är faktiskt, en process som äger rum under år, månader och dagar före döden.

Mer kunskap kring vad som orsakar infektioner i hjärnan

Det finns tusentals typer av bakterier och virus men det är bara ett fåtal som orsakar sjukdom. Forskaren Olof Säll har i sin forskning undersökt vad som orsakar infektioner i hjärnan och andra delar av centrala nervsystemet. ”Vi har testat två olika metoder och vi såg att den ena metoden lättare kunde hitta bakterier och virus i ryggmärgsvätskan”, säger han.

Provtagning av ryggmärgsvätska. Foto: Olof Säll.

Innan Olof Säll påbörjade sin forskning volontärarbetade han på ett sjukhus i Nepal. Där träffade han patienter med allvarliga infektioner i centrala nervsystemet. I Nepal saknas metoder att hitta vilka virus och bakterier som orsakar dessa infektioner. Det kan leda till överbehandling, exempelvis att patienter behandlas med antibiotika med onödigt brett spektrum, eller att antibiotika ges vid infektioner som är orsakade av virus.

– Vid virusinfektioner har inte antibiotika någon effekt mot den aktuella infektionen. Antibiotikaanvändning vid dessa infektioner bidrar till problem i form av biverkningar, onödiga kostnader och ökad antibiotikaresistens, säger Olof Säll, överläkare inom verksamhetsområde infektion på Universitetssjukhuset Örebro och tidigare doktorand på Institutionen för medicinska vetenskaper vid Örebro universitet.

Test som upptäcker bakterier och virus i ryggmärgsvätska

Rätt diagnos krävs för rätt behandling. På sjukhuset i Nepal togs prover på patienter med misstänkt infektion i centrala nervsystemet, proverna frystes ned och flögs sedan till Örebro för analys med två PCR-metoder. PCR betyder Polymerase Chain Reaction och är en metod för att upptäcka arvsmassa från de bakterier eller virus som man specifikt letar efter. Det visade sig att den ena metoden lättare kunde hitta bakterier och virus i ryggmärgsvätskan jämfört med den andra. På Universitetssjukhuset Örebro används det test som fungerar bäst.

– Vi använde oss av PCR-metoder för att leta efter kända virus. Nästa steg är att leta efter okända virus. I Nepal förekommer det virus som orsakar svåra sjukdomar som vi behöver veta mer om, berättar han.

Genom att börja sin studie i Nepal ville Olof Säll belysa en viktig fråga globalt: Hur kan vi med hjälp av ny teknik få reda på vilka bakterier och virus som orsakar infektioner? Dagens teknik är många gånger kostsam och kräver fungerande laboratorier, vilket ofta saknas i låg- och medelinkomstländer.

Han fokuserar speciellt på bakterien meningokocker. Det är en bakterie som är ökänd för att kunna orsaka livshotande sjukdom som sepsis och hjärnhinneinflammation. Mycket kring bakterien är fortfarande okänt.

– Meningokocker kan finnas i halsen på fullt friska människor som inte har några besvär av att bära på bakterien. Vi undersökte även 3000 studenter vid Örebro universitet och av dessa var 9 procent bärare av meningokocker, avslutar han.

Läkemedelsverket godkänner klinisk fas 1- och 2a- studie för ny stamcellsbaserad behandling av Parkinsons sjukdom

Den stamcellsbaserade terapin för behandling av Parkinsons sjukdom, STEM-PD, har blivit godkänd av Läkemedelsverket för klinisk fas 1 och 2a-studie. Forskningen har sedan tidigare etiskt godkännande av Etikprövningsmyndigheten, och teamet som leds från Lunds universitet, är därmed redo att gå vidare med den kliniska prövningen.

Malin Parmar, professor i cellulär neurovetenskap vid Lunds universitet. Fotograf: Tove Smeds, Lunds universitet.

– Vi ser fram emot att den kliniska studien nu kan initieras och har förhoppningar om att vår forskning på sikt kan bidra till att minska lidandet hos de patienter som drabbas av Parkinsons sjukdom. Det ligger ett omfattande internationellt samarbete bakom hela projektet, som pågått i över ett decennium. Godkännandet från Läkemedelsverket är en viktig milstolpe, säger Malin Parmar, professor i cellulär neurovetenskap vid Lunds universitet som leder STEM-PD-teamet i nära samarbete med kollegor vid Skånes universitetssjukhus, University of Cambridge, Cambridge University Hospitals NHS Foundation Trust (CUH) och Imperial College i London.

STEM-PD är en dopaminerg cellprodukt av typen ATMP (advanced therapy medicinal product). STEM-PD-studien ska undersöka om transplanterade dopaminbildande nervceller som genererats från embryonala stamceller kan ersätta funktionen av de nervceller som går förlorade vid Parkinsons sjukdom. Detta är den första kliniska prövningen i Europa med denna typ av celler i Parkinsons sjukdom. De prekliniska studierna och den kliniska utvecklingen av STEM-PD har finansierats av nationella och europeiska forskningsanslag samt av Novo Nordisk, med vilka STEM-PD-forskarna även samarbetar om framtida produktutveckling.

Cellerna som ska användas i den kliniska studien har tillverkats enligt god tillverkningssed (GMP) på Royal Free Hospital i London och har inför godkännandet genomgått rigorösa tester i laboratorium.
– Våra data visar att STEM-PD-produkten uppfyller säkerhetskraven och är mycket effektiv när det kommer till att återställa motoriska funktionsnedsättningar i prekliniska modeller av Parkinsons sjukdom, säger Agnete Kirkeby, stamcellsforskare vid Lunds universitet, som har lett den prekliniska utvecklingen av produkten.

STEM-PD-studien undersöker säkerhet och tolerabilitet, det vill säga vilka och antal biverkningar och deras svårighetsgrad som kan uppstå efter transplantation av cellerna till hjärnan hos patienter med måttlig Parkinsons sjukdom. Det främsta effektmått som studien utvärderar är säkerhets och tolerabilitetsmått 1 år efter transplantationen, i andra hand påverkan av Parkinsonsymtom. Forskarna kommer också att bedöma transplantationsöverlevnad av  cellerna med hjälp av olika hjärnavbildningstekniker.

STEM-PD-studien omfattar upp till åtta patienter för transplantation, inledningsvis med patienter från Sverige, och därefter med planerad inklusion av patienter också från Cambridge Universitetssjukhus i UK. Studien kan initieras efter godkänd inspektion av Läkemedelsverket. Det är inte möjligt att anmäla intresse att delta i studien.

Skånes universitetssjukhus är klinisk sponsor för studien, och platsen där transplantationskirurgin kommer att genomföras. STEM-PD-studien bygger på gedigen erfarenhet av liknande arbete:
– Våra team har tidigare genomfört celltransplantationer i kliniska prövningar av Parkinsons sjukdom, men detta är första studien där en medicinsk produkt framtagen från stamceller för att ersätta dopaminnervceller används, säger Håkan Widner, forskare vid Lunds universitet och medicinsk sakkunnig, Skånes universitetssjukhus.

Professor Roger Barker från University of Cambridge och Cambridge University Hospitals (CUH), som leder den kliniska utvecklingen av projektet kommenterar:
– Användning av stamceller kan i teorin att göra det möjligt för oss att ta fram obegränsade mängder dopamin-nervceller, och därigenom öppna upp för möjligheten att tillgängliggöra denna möjliga terapi för en bredare patientgrupp. Detta kan helt förändra sättet vi behandlar Parkinsons sjukdom på i framtiden.

FAKTA PARKINSONS SJUKDOM OCH BEHANDLING:

Parkinsons sjukdom är den näst vanligaste neurodegenerativa sjukdomen i världen, men botande behandling saknas. Sjukdomen kännetecknas av typiska motoriska symtom: långsamhet i rörelser, skakande, stelhet och gångsvårigheter. Fortfarande saknas kunskap om exakt hur sjukdomen uppkommer och utvecklas, men sjukdomsprocessen orsakar en fortlöpande förlust av signalämnet dopamin i nervceller i en liten del i mellanhjärnan.

Nuvarande behandlingar av Parkinsons sjukdom ersätter dopamin med symtomlindrande medicinering. Läkemedlen är effektiva, särskilt de första åren efter diagnos, men behandlingarna begränsas av att sjukdomen försämras och med tilltagande biverkningar av medicinerna. Utvecklingen av återskapande cellterapier med syfte ersätta förlusten av dopaminnervceller på platsen där de verkar i hjärnans motoriska system kan innebära ett stort framsteg i behandlingen av Parkinsons sjukdom, och skulle kunna vända sjukdomsförloppet.

FAKTA DEN KLINISKA STUDIEN:

Första gången behandlingen ges till människa
STEM-PD-studien är en stamcellsbaserad, ”first-in-human” klinisk prövning för personer med Parkinsons sjukdom med syftet att ersätta de dopaminproducerande cellerna som förlorats under sjukdomsförloppet med nya, friska nervceller och återställa dopaminnivån i hjärnan.

Studien är en enkelarmad studie utan kontrollgrupp, first in human, dos-eskalerande (de första fyra patienterna får en dos, de fyra efterföljande en annan dos), för att undersöka om de transplanterade dopamincellerna överlever och fungerar i den Parkinson-drabbade patientens hjärna. Patienterna följs sedan resten av livet.
STEM-PD har utvecklats från mänskliga embryonala stamceller som kommer från donerade överblivna befruktade ägg från en  in vitro-fertilisering. Cellinjen har tillverkats av Roslin CT i Edinburgh. Forskarna vid Lunds universitet har utvecklat en metod som får dessa stamceller att utvecklas till ett förstadium av dopaminproducerande nervceller, och den cellprodukten kallas för STEM-PD.

För att administrera cellerna till hjärnan används magnetresonansstyrd (MR-guidad) stereotaktisk operationsteknik med ett instrument som utvecklats i Region Skåne.
Metoden är minimalt invasiv, har millimeterprecision och används rutinmässigt inom neurokirurgin med få komplikationer. Vid Skånes universitetssjukhus har man tidigare använt denna teknik vid transplantationer av dopaminnervceller från aborterad embryonal vävnad. De kirurgiska ingreppen som nu ska genomföras vid Skånes universitetssjukhus i Region Skåne, blir därmed de första kirurgiska transplantationsingreppen med den nya produkten av stamcellsderiverade dopaminceller.

Den primära frågeställningen i studien är att bedöma säkerhet, tolerabilitet och genomförbarhet av transplantation av stamcells-deriverade dopaminceller till hjärnan på Patienter med måttlig Parkinsons sjukdom. Den sekundära frågeställningen är att undersöka kliniska effekter 36 månader efter transplantationen, samt att undersöka om cellerna överlever med hjälp av avbildningstekniken PET och MR. Patienterna följs sedan livet ut.