Ingela - Neurologi i Sverige

Bättre vård för personer med funktionsnedsättningar

Nu erbjuds vuxna personer med omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar samordnat medicinskt mottagande. Några offentligt drivna vårdcentraler i Region Stockholm har fått utökat uppdrag att erbjuda anpassade insatser.

Vuxna patienter med omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar har ofta någon form av kommunikationssvårighet som medför behov av ett anpassat bemötande. Dessa patienter erbjuds nu kontinuerlig och samordnad vård genom att några vårdcentraler som drivs av Stockholms läns sjukvårdsområde i Region Stockholm får ett utökat uppdrag.

Uppdraget samordnat medicinskt mottagande innebär att dessa patienter får längre besök, de får träffa samma läkare och de får en fast vårdkontakt. Vårdcentralens lokaler anpassas även för att erbjuda hög tillgänglighet och utrustning i form av exempelvis taklyft och bredare brits.

Handens vårdcentral och Kista vårdcentral har redan börjat erbjuda ett samordnat medicinskt mottagande till målgruppen. Täby och Tullinge vårdcentraler kommer att starta successivt under året.

– Det känns bra att kunna erbjuda dessa personer som har stora behov av vård ett samordnat bemötande och längre tid för besök. Patienten får ett bättre bemötande samtidigt som vi får möjlighet att erbjuda en kvalitativ vård. Många av dem kan ha kroniska sjukdomar som vi följer över tid, säger Åsa Back, verksamhetschef vid Handens vårdcentral.

Förutom vuxna personer med omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar ingår också personer som bor på LSS-boenden och korttidsboenden i den egna kommunen/stadsdelen med behov av läkarinsatser i målgruppen.

Rätt stöd i rätt tid under demensresan

Demensteamet växte fram som ett unikt pilotprojekt i Örnsköldsvik. Nu har det permanentats för att fortsätta ge patienter som diagnostiserats med demens en tryggare resa genom sjukdomsförloppet.

Andrea Grafström, biståndshandläggare, Linda Backman, demenssjuksköterska, Susanne Wigren, arbetsterapeut, Ann-Marie Westerlund, demenssjuksköterska, Jonas Nyfelt, läkare, Eva Amundsson, demens- och samordningssjuksköterska primärvården.

Ann-Marie Westerlund, demenssjuksköterska på geriatriska mottagningen vid sjukhuset i Örnsköldsvik, är en av initiativtagarna till demensteamet. Hon berättar att teamets uppgift dels är att skapa trygghet för patienter och ge stöd åt anhöriga, dels att effektivisera verksamheten genom att förkorta beslutsvägarna.

– Samarbetet i teamet gör att patienten tack vare en anpassad miljö och kognitiva hjälpmedel kan bo kvar i egna hemmet så länge som man önskar. Patientens anhöriga kan få kunskap och stöd så de blir trygga i situationen, säger hon.

Samordning efter patientens behov

Samverkan över verksamhetsgränserna är kärnan i demensteamet. I projektgruppen ingår demenssjuksköterska, biståndsbedömare och arbetsterapeut från Örnsköldsviks kommun, specialistsjuksköterska och läkare från geriatriken, samt distriktssköterska från primärvården.

Nu när verksamheten har permanents har teamet även möjlighet att bjuda in andra professioner som patienten ar behov av, som till exempel kurator eller dietist.

– Vi har ett digitalt möte första onsdagen varje månad och resonerar om varje patients behov. När vi pratat ihop oss sinsemellan ringer rätt person upp patienten och erbjuder rätt insatser, i stället för att patienten själv ska vara tvungen att söka hjälp från flera olika håll, säger Ann-Marie Westerlund.

För Region Västernorrland och Örnsköldsviks kommun medför samarbetet att professionerna kan utnyttjas mer effektivt, vilket sparar tid och resurser.

– Under projekttiden har vi även identifierat kompetenshöjning och vi upplever att antalet akuta åtgärder har minskat, säger Ann-Marie Westerlund.

Förebygger problem

I samband med pilotprojektet har projektgruppen gjort ett flertal intervjuer med patienter, anhöriga och personal.

– För patienterna är det förstås omöjligt att utvärdera förändringen, eftersom de inte har något att jämföra med. Däremot har vi ringat in problem som tidigare patienter har upplevt, säger kommunens demenssköterska Linda Backman.

Tillsammans med Ann-Marie Westerlund var det hon som tog initiativet till att utveckla den nya samverkansmodellen.

– Vi vet till exempel att både patienter och anhöriga har känt sig otrygga och osäkra på vart de ska vända sig. Nu när vi infört demensteamet är vi i alla professioner övertygade om att det är en stor förbättring, säger hon.

Patientmedverkan i nästa steg

I dagsläget har demensteamet plats för åtta patienter varje månad. Platserna är tillgängliga för invånare i Örnsköldsviks kommun som fått diagnosen demens eller annan kognitiv sjukdom i den geriatriska specialistvården.

Men projektgruppen har förhoppningar om att arbetsmodellen ska införas även inom primärvården och i fler delar av regionen.

– I framtiden bör även patienten och patientens anhöriga ha möjlighet att medverka i de möten som sker. Att patienten själv får vara med och påverka sin vård och hälsa är ett naturligt utvecklingssteg, säger Linda Backman.

God och nära vård

Demensteamet är exempel på den typ av arbete som sker inom omställningen till god och nära vård. Omställningen är en nationell reform som ska genomföras för att Sveriges hälso- och sjukvårdssystem ska vara hållbart i framtiden.

Reformen bygger på att vården i högre grad ska bedrivas utifrån patientens behov och förutsättningar. Patienten ska erbjudas hälsofrämjande insatser eller förebyggande vård i hemmet, bland annat genom en fortsatt utveckling av digitala verktyg.

Förutsättningen för att lyckas är ett utvidgat samarbete mellan kommuner och regioner, liksom mellan olika verksamheter inom hälso- och sjukvård.

Tydliga genusnormer när långvarig smärta beskrivs

Känsliga kvinnor och tåliga män. Det är en rådande bild av personer med långvarig smärta. Följden kan bli omotiverade skillnader i den medicinska behandlingen. Ett problem som lyfts i en avhandling vid Göteborgs universitet.

Anke Samulowitz, disputerad på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, sjukgymnast och psykolog, verksam vid Kunskapscentrum för jämlik vård i Västra Götalandsregionen. Foto: Frank Palm.

Ungefär en femtedel av befolkningen har långvarig smärta, som kan påverka livskvalitet, arbetsförmåga, relationer, familjeliv och fritidsaktiviteter. Behandlingen av långvarig smärta har beskrivits som en utmaning för såväl patienter som hälso- och sjukvårdpersonal.

Genusnormer, stereotypa föreställningar om hur kvinnor och män är eller borde vara, kan påverka hur personal inom hälso- och sjukvården bemöter personer med smärta. Det kan i sin tur leda till medicinskt omotiverade skillnader i behandlingen av kvinnor och män, så kallad genusbias.

I den aktuella avhandlingen inom samhällsmedicin och folkhälsa undersöktes vilka genusnormer kopplade till långvarig smärta det finns, och samband mellan genusnormer, långvarig smärta och psykosociala resurser, så som socialt stöd.

Anpassning kontra hjälp utifrån

Hur män och kvinnor med långvarig smärta beskrivs i forskningen studerades i 77 vetenskapliga artiklar. Resultaten visar att kvinnor framställdes som känsliga och förväntades lära sig att anpassa sitt liv till smärtan. Män beskrevs däremot som smärttåliga och förväntades söka efter orsak och behandling av sin smärta utanför sig själva.

När ett befolkningsurval om 4 010 individer undersöktes framkom oväntade genusmönster, så kallade normbrott. Studerade faktorer var bland annat självskattad grad av praktiskt socialt stöd och av emotionellt socialt stöd, kopplat till frekvent smärta. Uppföljningstiden var ett och ett halvt år.

Det oväntade var att brist på emotionellt socialt stöd utgjorde större riskfaktor för män än för kvinnor. Män med svagt emotionellt socialt stöd hade dubbelt så stor risk som män med starkt stöd att utveckla frekvent smärta. Emotionalitet brukar annars förknippas med kvinnor och kvinnlighet.

För kvinnor var brist på praktiskt socialt stöd en större riskfaktor. När det praktiska stödet var svagt hade kvinnor en 62-procentigt högre risk att utveckla frekvent smärta än om stödet var starkt.

Viktig kunskap för vård och forskning

Ett resultat som rimmar med genusnormen var att kvinnor hade ett starkare praktiskt socialt stöd än män, dock bara bland dem utan frekvent smärta. I gruppen med frekvent smärta fanns inte skillnaden mellan kvinnor och män, vilket innebar ett normbrott.

Ytterligare ett resultat visar att män med frekvent smärta och starkt emotionellt socialt stöd oftare hade frekvent smärta vid uppföljning jämfört med män med svagt stöd.

Bakom avhandlingen står Anke Samulowitz, disputerad på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, sjukgymnast och psykolog, verksam vid Kunskapscentrum för jämlik vård i Västra Götalandsregionen.

– Att bli medveten om rådande genusnormer och oväntade genusmönster kan hjälpa hälso- och sjukvårdspersonalen att motverka genusbias och att erbjuda en jämlik vård som i högre grad utgår från individens behov. Att bli medveten om normer och normbrott kan också förbättra kvaliteten inom forskningen och leda till nya strategier inom den förebyggande vården, säger hon.

Titel: Pain, gender norms and psychosocial resources. A critical appraisal of taken for granted ideas on men and women with pain, https://hdl.handle.net/2077/73769

Patienter kan få 30 procent färre biverkningar med genetisk analys

Patienter kan få 30 procent färre allvarliga biverkningar från läkemedel om de skräddarsys efter deras gener, enligt en studie publicerad i The Lancet. Forskare från bland annat Karolinska Institutet pekar på att en genetisk analys innan läkemedelsbehandling skulle kunna minska lidande och samhällets sjukvårdskostnader stort.

Magnus Ingelman-Sundberg, professor, Institutionen för Fysiologi och Farmakologi. Foto: Ulf Sirborn

En betydande andel patienter får biverkningar av sin medicin. Eftersom vi bär på olika genetiska uppsättningar så reagerar vi olika på samma läkemedel. Till exempel bryter vissa personer ned medicinen snabbare, vilket gör att de behöver en högre dos för att få den önskvärda effekten.

DNA-pass ryms i plånboken

För att få bukt med det problemet har forskare från Leiden University Medical Center i Nederländerna, i samarbete med bland annat Karolinska Institutet, utvecklat ett så kallat DNA-pass som kliniskt validerades i den nypublicerade studien.

– Detta består av ett kort i kreditkortstorlek med magnetband som innehåller alla viktiga genetiska uppgifter rörande patienten. När det skannas så kan läkare och apotekare se vad den optimala doseringen av ett läkemedel är för just den individen, säger Magnus Ingelman-Sundberg, professor i molekylär toxikologi vid institutionen för fysiologi och farmakologi på Karolinska Institutet och en av forskarna bakom studien.

I studien ingick nästan 7000 patienter från sju europeiska länder mellan mars 2017 och juni 2020. Alla deltagare genotypades med avseende på variation i tolv specifika gener av betydelse för läkemedelsomsättning, läkemedelstransport och biverkningar. Sedan fick alla deltagande patienter sina läkemedel på sedvanligt sätt eller modifierat baserat på deras genotyper.

Fick rapportera in sina biverkningar

Tolv veckor efter att läkemedelsbehandlingen påbörjades kontaktades patienterna av en specialistsjuksköterska som frågade om eventuella biverkningar, till exempel diarré, smärta eller smakbortfall. Slutsatsen från studien är att det går att kraftigt minska läkemedelsbiverkningar med hjälp av analys av de gener som kodar för enzymer som omsätter läkemedel i kroppen.

– De patienter som fått genotypstyrd behandling hade i genomsnitt 30 procent färre biverkningar än kontrollgruppen, säger Magnus Ingelman-Sundberg.

Magnus Ingelman-Sundberg har jobbat länge som expert vid Europeiska läkemedelsverket EMA med utvecklingen av denna metod och tycker att det nu finns tillräckligt övertygande data för att börja använda DNA-pass brett.

– Jag tycker nu att det nått en nivå när ett sådant genetiskt pass är användbart.

Problemet med läkemedelsbiverkningar i världen är stora. I EU orsakar läkemedelsbiverkningar uppemot 128 000 dödsfall per år och upp till nio procent av alla inläggningar på sjukhus. För personer över 70 år är den siffran 20 procent. Dessutom är kostnaderna för biverkningar enorma. Bara i Sverige beräknas det landa på 12 till 15 miljarder kronor per år.

– Våra resultat tyder starkt på att om man först genomför genotypning av patienterna leder det till en avsevärd besparing för samhället. Genotypningen i sig själv behöver bara göras en gång i livet per patient och kostar max 6000 kronor. Generellt införande av detta prediktiva system skulle således vara av väldigt stor vikt för att minska samhällets sjukvårdskostnader, säger Magnus Ingelman-Sundberg.

Studien finansierades huvudsakligen av EU Horizon 2020 och leddes av forskare vid Leiden University Medical Center.

Publikation: “A controlled prospective real-world implementation study of a 12-gene pharmacogenetic panel to prevent adverse drug reactions in 6,944 patients in seven European countries.” Jesse J Swen, Cathelijne H van der Wouden, Lisanne EN Manson, Heshu Abdullah-Koolmees, Kathrin Blagec, Tanja Blagus, Stefan Böhringer, Anne Cambon-Thomsen, Erika Cecchin, Ka-Chun Cheung, Vera HM Deneer, Mathilde Dupui, Magnus Ingelman-Sundberg, Siv Jonsson, Candace Joefield-Roka, Katja S Just, Mats O Karlsson, Lidija Konta, Rudolf Koopmann, Marjolein Kriek, Thorsten Lehr, Christina Mitropoulou, Emmanuelle Rial-Sebbag, Victoria Rollinson, Matthias Samwald, Elke Schaeffeler, Maria Skokou, Matthias Schwab, Daniela Steinberger, Julia C Stingl, Roman Tremmel, Richard M Turner, Mandy H van Rhenen, Cristina L Dávila Fajardo, Vita Dolžan, George P Patrinos, Munir Pirmohamed, Gere Sunder-Plassmann, Giuseppe Toffoli, Henk-Jan Guchelaar, The Lancet, online 3 februari 2023, doi: 10.1016/S0140-6736(22)01841-4

Ingen koppling mellan amyloid i mat och Alzheimers

Proteiner i form av amyloidlika nanofibrer är föremål för mycket forskning eftersom dessa framgångsrikt skulle kunna användas till nya, gröna material och ingredienser i livsmedel. Nu har forskare vid KTH kunnat visa att den befarade kopplingen mellan amyloid i mat och Alzheimers sjukdom inte utgör något hot för denna utveckling.

Forskare vid bland annat KTH har i en studie undersökt ett flertal amyloidstrukturer bildade av vanligt förekommande proteiner i ägg och bönor. Foto: Erol Ahmed och Lukasz Rawa / Unsplash.

Idag pågår omfattande forskning kring hur proteiner med amyloidliknande strukturer skulle kunna användas i nya, hållbara material. Dessa typer av proteinstrukturer har enligt forskare imponerande egenskaper och har visat sig vara mycket användbara inom områden som vattenrening, bioelektriska komponenter och biobaserade alternativ till plastmaterial. De kan också användas för att ge tilltalande konsistens hos livsmedel.

Tros ligga bakom Alzheimer och Parkinson

Christofer Lendel, universitetslektor på avdelningen tillämpad fysikalisk kemi vid KTH. Foto: Peter Ardell.

Det har dock funnits problem. Proteiner som antar fel struktur och bildar amyloid tros ligga bakom flera allvarliga sjukdomar, till exempel Alzheimer och Parkinson. Det är fortfarande i stort okänt hur och varför dessa processer börjar i kroppen. En eventuell risk är att vi på olika sätt har fått i oss ”amyloidfrön” från vår omgivning.

– Upptäckten att många vanligt förekommande proteiner i mat kan bilda amyloidstrukturer under processer som påminner om matlagning har lyft frågan om det kan finnas några risker med dessa strukturer. Kan de trigga omvandling av kroppens egna proteiner till amyloid, likt de förlopp som ligger bakom överförda prionsjukdomar som Creutzfeldt-Jakobs sjukdom?

Viktigt resultat

Orden är Christofer Lendels, universitetslektor på avdelningen tillämpad fysikalisk kemi vid KTH. Han har tillsammans med forskarkollegor vid KTH, Karolinska institutet och Sveriges lantbruksuniversitet i en studie undersökt ett flertal amyloidstrukturer bildade av vanligt förekommande proteiner i exempelvis ägg, mjölk, bönor och potatis. Dessa har sedan testats för att se om de kan påskynda omvandling av det protein som tros ligga bakom Alzheimers sjukdom (amyloid beta).

– Resultaten visar att ingen av matamyloiderna påskyndade omvandling av amyloid beta. Resultatet är viktigt eftersom det tydligt visar att det inte finns någon generell förmåga hos amyloidstrukturer att initiera amyloidbildning av sjukdomskopplade proteiner.

Enligt Christofer Lendel och de andra forskarna är forskningsresultatet ett steg i rätt riktning. Detta eftersom det öppnar för tillämpningar av nya proteinstrukturer i mat eller förpackningar för livsmedel som kräver att det inte finns några hälsorisker förknippade med materialen.