Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

Nu har 100 patienter opererats i den hypermoderna operationssalen med rörlig MR-kamera på Akademiska

Sedan MR-hybriden togs i drift på Akademiska sjukhuset i november 2020 har 100 patienter opererats i operationssalen med rörlig MR-kamera. Flera specialiteter (neurokirurgi, öron-näs-halssjukdomar och plastiken) har utnyttjat möjligheterna som operationssalen ger. Med denna teknik kan man öka precisionen vid operationer av bland annat hjärntumörer, epilepsi, Parkinsons sjukdom och andra tillstånd.

Sedan MR-hybriden togs i drift på Akademiska sjukhuset november 2020 har 100 patienter opererats i operationssalen med rörlig MR-kamera. Det handlar exempelvis om patienter med epilepsi, Parkinsons sjukdom och hjärntumörer. Foto: Akademiska sjukhuset.

– Vi opererar i genomsnitt två patienter i veckan i MR-hybridsalen och har som målsättning att komma upp i fyra patienter per veckan där vi kombinerar operation och MR undersökning. Utöver dessa operationer kan salen också användas för vanliga operationer, säger Pelle Nilsson docent och överläkare i neurokirurgi på Akademiska sjukhuset.

En MR-hybrid är en kombination av MR-kamera och operationssal och kallas också intraoperativ MR-operationssal (MR-OP). När kameran ska användas så flyttas MR-kameran in i operationssalen via en räls i taket.

Pelle Nilsson ser flera fördelar med den nya tekniken med rörlig MR-kamera.

Pelle Nilsson, överläkare i neurokirurgi på Akademiska sjukhuset. Foto: Privat.

–Tekniken möjliggör undersökningar med högupplösta bilder under pågående operation utan att man behöver ändra patientens läge på operationsbordet. Detta gör undersökningen mycket säker för patienten då man inte behöver flytta på patienten under pågående narkos. Det gör det också lätt att fortsätta operationen om man ser att man inte uppnått det tänka operationsresultatet. Härmed minskar risken för att operationer måste göras om vid ett annat tillfälle. När det gäller barn med tumörer innebär detta att man inte behöver söva barnet dagen efter operationen för att genomföra en postoperativ MR-kontroll, fortsätter han.

När operationssalen togs i drift på Akademiska 2020 var det den andra i sitt slag i Norden. MR-hybriden är placerad i vård- och behandlingsbyggnaden, ingång 100/101, vars signum är individualiserad strålterapi och avancerad teknik för kombinerad operation och bildvisning. I byggnaden finns även linjäraccelerator, MR-Linac, MR-kameror, datortomograf (DT), PET-DT och SPECT-DT.

Av de 100 operationer som hittills gjorts i MR-hybriden var 27 behandling av hjärntumörer, 12 epilepsi, 39 DBS (Deep Brain Stimulation) för Parkinsons sjukdom och nio LiTT (Laser interstial Thermal Therapy) för exempelvis hjärntumörer. I cirka 85 procent av fallen rör det sig om riks- och regionpatienter som remitterats till Akademiska sjukhuset för vård.

Ny studie för att öka kunskapen om Alzheimers hos personer med Downs syndrom

Nio av tio personer med Downs syndrom utvecklar Alzheimers sjukdom, ofta redan i medelåldern. Nu inleder Sahlgrenska Universitetssjukhuset och Göteborgs universitet en studie som ska förbättra vården för patienterna genom ökad kunskap och bättre förutsättningar till korrekt diagnos och behandling.

– Det finns en risk att personer med Downs syndrom inte får samma tillgång till demensutredningar och att utredningarna inte heller är tillräckligt väl anpassade till den här gruppen vilket kan leda till sämre vård. Det är därför mycket angeläget att förbättra den kognitiva och kliniska bedömningen av Alzheimers sjukdom vid Downs syndrom, säger Silke Kern, universitetssjukhusöverläkare i neuropsykiatri vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset och professor vid Göteborgs universitet.

Medicinska framsteg och god livskvalitet har lett till en dramatisk ökning av den förväntade livslängden för personer med Downs syndrom. Den positiva utvecklingen medför dock ökad risk för sjukdomar som uppstår senare i livet. Enligt vissa studier utvecklar uppemot 90 procent Alzheimers sjukdom, ofta redan i medelåldern, och Alzheimers sjukdom är också den vanligaste dödsorsaken för personer med Downs syndrom.

– Personer med Downs syndrom har ofta kognitiva funktionsvariationer som gör att det är svårare att fastställa diagnosen Alzheimers sjukdom. Genom att förbättra den kognitiva och kliniska bedömningen av Alzheimers sjukdom vid Downs syndrom hoppas vi bidra till att fler får en tidig och korrekt diagnos och med det förbättrad vård och behandling, säger Silke Kern.

Anledningen till den höga risken tros vara den genetiska avvikelsen i kromosom 21 hos personer med Downs syndrom kan orsaka att amyloida plack byggs upp i hjärnan, vilket kan leda till Alzheimers sjukdom.

– I takt med att personer med Downs syndrom blir allt äldre växer behovet av ändamålsenliga demensutredningar. En tidig diagnos ökar möjligheterna att sätta in adekvat behandling och omsorgsinsatser, säger Henrik Zetterberg, universitetssjukhusöverläkare i neurokemi vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset och professor vid Göteborgs universitet.

Forskarna bakom den kliniska studien hoppas också att resultatet ska leda till bättre förutsättningar för kliniska prövningar, exempelvis studier som utvärderar läkemedel riktade mot Alzheimers sjukdom hos personer med Downs syndrom.

– Bättre diagnostik är en nyckel i arbetet med att ta fram bättre läkemedel och förbättra vården och omsorgen, säger Henrik Zetterberg.

Låg utbildning och inkomst kopplat till svårare epilepsi

Personer med låg utbildning och inkomst har statistiskt sett större svårigheter vid epilepsi. De ligger oftare på sjukhus till följd av epilepsin, och har sämre tillgång till specialiserad vård av en neurolog. Det visar en avhandling vid Göteborgs universitet.

Klara Andersson, disputerad vid Institutionen för vårdvetenskap och hälsa, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, och ST-läkare i neurologi på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Foto: Lovisa Aijmer.

Epilepsi är en grupp diagnoser av störningar i hjärnan som ger återkommande epileptiska anfall. Anfallen kan bestå av exempelvis medvetandepåverkan, ryckningar i armar och ben eller andra neurologiska symtom, och orsakas av övergående elektriska urladdningar i hjärnans nervceller.

Epilepsi förekommer självständigt eller som symtom vid andra sjukdomar eller syndrom. Den kan vara medfödd eller uppstå efter exempelvis stroke, tumör eller svår infektion i hjärnan. Många gånger kan orsaken inte påvisas.

De flesta med epilepsi blir anfallsfria inom några år med epilepsiläkemedel och lever normala liv, men en tredjedel har trots läkemedelsbehandling fortsatta anfall. Detta kan påverka i stort sett alla aspekter av livet: arbetsliv, privatliv, relationer, bilkörningsförmåga med mera.

Ojämlikheter i mående och vård

Bakom den aktuella avhandlingen står Klara Andersson, disputerad vid Institutionen för vårdvetenskap och hälsa, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, och ST-läkare i neurologi på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

Hon har studerat stigma vid epilepsi, som kan innebära att människor stämplas, diskrimineras och förlorar social status på grund av diagnosen, i både arbetsliv och relationer. Detta kan leda till sämre psykisk hälsa och i värsta fall hindra människor från att söka vård.

Socioekonomiska faktorer har också studerats, utifrån data från nationella register, självrapporteringsenkäter, individuella intervjuer och. Resultaten omfattar därmed både befolkningsnivå och kvalitativ individuell erfarenhetsnivå.

– Vi fann att personer med lägre utbildnings- och inkomstnivå statistiskt sett har svårare epilepsi, och samtidigt i lägre grad har tillgång till neurolog. Det tyder på en socioekonomisk ojämlikhet i svensk epilepsisjukvård, säger Klara Andersson.

Psykisk ohälsa kan spela in

Även utlandsfödda skattade högre nivåer av stigma jämfört med svenskfödda vid epilepsi, trots att det inte fanns någon signifikant skillnad i anfallsfrekvens mellan grupperna. Skillnaderna försvann dock efter justering för skattning av psykisk hälsa och ångestsymtom.

– Det indikerar att det kan finnas skillnad i samsjuklighet i psykisk ohälsa bland svensk- och utlandsfödda personer med epilepsi, vilket vi behöver bli bättre på att upptäcka och behandla vid kliniska uppföljningar, säger Klara Andersson.

Medicinsk behandling av epilepsianfall är den naturliga utgångspunkten i epilepsivård men även sociala aspekter av epilepsi behöver beaktas för framgångsrika behandlingsresultat, visar avhandlingen. Klara Andersson betonar vikten av ett individuellt förhållningssätt som tar hänsyn till patienternas sociala förhållanden.

– Sociala barriärer, stigma och komplexa medicinska situationer ökar behovet av specialiserad epilepsivård. Ett multidisciplinärt team som underlättar kommunikation, utbildning, psykologiskt stöd och samarbete med externa parter är avgörande för att stödja utsatta personer med epilepsi, avslutar hon.

Högre risk för demens hos allsvenska fotbollsspelare

Män som spelade fotboll i allsvenskan fram till mitten av 1900-talet hade en högre risk för demens än män från den övriga befolkningen, enligt en ny studie av forskare vid Karolinska Institutet. Resultaten har publicerats i tidskriften The Lancet Public Health.

Peter Ueda, biträdande lektor vid Karolinska Institutet, som lett studien. Foto: Stefan Zimmerman.

– Den förhöjda risken för demens sågs bara hos utespelare, inte hos målvakter, vilket stödjer hypotesen att nickar och huvudkollisioner på plan skulle kunna öka risken för demens. Men det är också möjligt att sambandet beror på andra faktorer som utmärker fotbollsspelare. Vi kan inte heller dra några slutsatser gällande risken hos dagens manliga och kvinnliga elitspelare, eller hos amatör- och ungdomsspelare, säger Peter Ueda, biträdande lektor vid Karolinska Institutet, som lett studien.

Kontaktsporter som medför en risk för smällar mot huvudet har väckt oro för att potentiella hjärnskador kan uppstå hos utövarna. Även nickar inom fotbollen har pekats ut som en riskfaktor. Till exempel begränsade det engelska fotbollsförbundet 2021 antalet nickar som fotbollsspelare bör genomföra på träningar. Rekommendationen kom efter att en skotsk studie visat på tre till fem gånger förhöjd risk för neurodegenerativa sjukdomar, såsom demens, ALS och Parkinsons sjukdom, hos tidigare professionella spelare.

Nu har forskare vid Karolinska Institutet undersökt hur risken för demens och andra neurodegenerativa sjukdomar ser ut för allsvenska fotbollsspelare jämfört med andra i befolkningen.

Totalt ingick över 6 000 fotbollsspelare som var aktiva i allsvenskan mellan 1924 och 2019 och vars hälsoregisterdata jämfördes med en kontrollgrupp på över 56 000 män med samma bostadsort och ålder.

Studien visade att fotbollsspelarna hade 62 procent högre risk för demens än kontrollgruppen. Risken för Parkinsons sjukdom var däremot 32 procent lägre hos fotbollsspelarna och ALS var alltför sällsynt för att ge säkra analysresultat. Studien visade också att fotbollsspelarna i snitt levde något längre än andra män.

– Våra resultat var inte lika alarmerande som i den skotska studien. Vi vet inte varför resultaten från de två studierna är delvis olika och skulle behöva mer detaljerade data på nickar och huvudkollisioner för att studera om det finns möjliga orsakssamband och hur stora de i så fall är. Demens är en vanlig sjukdom med en livstidsrisk på ungefär 10 till 20 procent. Väldigt förenklat indikerar våra resultat att livstidsrisken för en allsvensk fotbollsspelare, som var aktiv fram till mitten av förra seklet, hamnar på ungefär 15 till 30 procent, säger Peter Ueda.

Forskarna noterar att det kan finnas fotbollsrelaterade faktorer som både skulle kunna minska och öka risken för neurodegenerativ sjukdom. Exempelvis finns ett samband mellan fysisk aktivitet och en lägre risk för både demens och Parkinsons sjukdom.

Björn Pasternak, medförfattare och senior forskare vid institutionen för medicin, Solna, Karolinska Institutet. Foto: privat.

– Det skulle kunna vara så att sambandet med demensrisk hos fotbollsspelare är försvagat av att fotbollsspelarnas högre nivåer av fysisk aktivitet är skyddande. Högre nivåer av fysisk aktivitet hos fotbollsspelare jämfört med kontroller skulle också kunna vara anledningen till deras lägre risk för Parkinsons sjukdom, säger medförfattaren Björn Pasternak, senior forskare vid institutionen för medicin, Solna, Karolinska Institutet.

Forskarna noterar att många av spelarna aldrig hann bli tillräckligt gamla för att utveckla neurodegenerativa sjukdomar under studieperioden. Sedan mitten på 1900-talet har spelstil, träningsrutiner och utrustning förändrats, vilket innebär att riskerna för dagens elitspelare inte har kunnat undersökas och skulle kunna se annorlunda ut. Till exempel har de läderbollar som använts fram till andra halvan av föregående århundrade, ersatts av syntetiska bollar som inte suger upp vatten, konstaterar Peter Ueda.

Studien har finansierats av Folksams forskningsstiftelse, Centrum för idrottsforskning, Apotekare Hedbergs Stiftelse, Neurofonden, Åhlén-stiftelsen och Karolinska Institutet.

 

Besvär efter elolycka kan pågå i flera år

Smärta och nedsatt känsel är vanliga besvär för den som är med i en elolycka och får ström genom kroppen. För en del kan symtomen vara kvar flera år efter olyckan. Det visar forskning från Universitetssjukhuset Örebro. ”Det här är olyckor som framför allt drabbar elektriker i arbete, men även andra yrkesgrupper drabbas”, säger forskaren Lisa Rådman.

Resultaten visade att det fanns brister, framförallt i rapporteringskulturen efter det att olyckan inträffat. Foto: Getty Images.

Forskningen visar också att symtomen går att mäta med olika kliniska mätmetoder, både i specifika nerver i det perifera nervsystemet och i handfunktionen.

Lisa Rådman, fysioterapeut inom verksamhetsområde fysioterapi på Universitetssjukhuset Örebro. Foto: Alexander von Sydow.

– Bland de 500 elektrikerna som deltog i en enkätundersökning angav cirka 10 procent att de hade fått nedsatt känsel och muskelkraft samt smärta långt efter att olyckan inträffade. Jag tittade även på säkerhetskulturen och arbetsmiljön på arbetsplatser där olyckan hade inträffat, säger Lisa Rådman, fysioterapeut inom verksamhetsområde fysioterapi på Universitetssjukhuset Örebro samt tidigare doktorand på Institutionen för medicinska vetenskaper vid Örebro universitet.

Många anmäler inte olyckan

Resultaten visade att det fanns brister, framförallt i rapporteringskulturen efter det att olyckan inträffat. De rutiner och arbetsmiljölagar som finns efterföljdes inte i önskvärd utsträckning. De få som sökte sjukvård upplevde att sjukvården saknade kunskaper om hälsoeffekter efter en strömgenomgång, både inom akutsjukvården och i den efterföljande vården av kvarstående besvär.

– I gruppen med de 23 elektriker där jag undersökte det perifera nervsystemet med olika motoriska och sensoriska undersökningar hade drygt hälften en tydligt nedsatt känsel för att uppfatta värme och kyla, säger hon.

Nästa alla hade en nedsatt förmåga att identifiera former och strukturer med känseln. Den finmotoriska förmågan var nedsatt hos ungefär hälften av deltagarna.

– Det är fortfarande inte klarlagt varför så många får skador så långt efteråt och det är något som jag skulle vilja forska mer om. Det är viktigt att den här patientgruppen får sina skador diagnostiserade för det är först då som sjukvården har möjlighet att behandla, berättar Lisa Rådman.