Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

Slarvigt att inte varna för fästingar

Han har 10 000 fästingar i frysen och är en av media ofta anlitad expert. Professor Thomas Jaenson har vigt de senaste 40 åren åt att studera fästingar och sjukdomarna de kan föra över till oss. Han är övertygad om att de bär på många fler smittor än vad vi idag känner till och tycker att myndigheterna borde ta ett större ansvar och varna för TBE-täta områden.

Thomas Jaenson har forskat om fästingar sedan 80-talet. Enligt hans beräkningar riskerar det att bli många TBE-fall i år om det inte blir en torr sommar. Foto: Mikael Wallerstedt.

Att fånga in dem går lätt. Thomas Jaenson drar en ljus yllefilt över gräset, vänder på den och samlar in de krypande små djuren. Så här har han hållit på sedan 80-talet, rest runt till olika platser i Sverige för att kartlägga fästingarnas utbredningsområden och studera de olika sjukdomsorsakande mikroberna som de kan bära på.

Just nu ser det ut att bli ett bra år för Ixodes ricinus, vanlig fästing. En art med bra lukt- och smaksinne som i larvstadiet suger blod från små däggdjur. Det är också då de riskerar att smittas med Borreliabakterier och TBE-virus, som de sedan i nymfstadiet kan föra över till oss.

− Förra året fanns det många smågnagare och det brukar innebära att vi får många TBE-smittade nymfer året därpå. Om det inte blir en väldigt torr sommar, får vi nog räkna med många TBE-fall i år, säger Thomas Jaenson, professor emeritus i medicinsk entomologi vid Uppsala universitet.

Läs hela artikeln om forskarprofilen Thomas Jaensen här.

CGRP-hämmarna kvar i högkostnadsskyddet till sänkt pris & oförändrad begränsning

TLV har omprövat subventionsbesluten för CGRP-hämmare och beslutat att prissänka samtliga hämmare som ingår i läkemedelsförmånerna. Det innebär att produkterna fortsätter att ingå i högkostnadsskyddet till sänkt pris med oförändrad subventionsbegränsning.

Migrän karaktäriseras av en kraftig, ofta ensidig, pulserande huvudvärk, illamående, kräkningar, ljus- och ljudkänslighet. Det krävs ofta sängläge under attackerna. Migrän delas in i episodisk migrän och kronisk migrän. Kronisk migrän definieras i enlighet med den internationella klassifikationen ICHD-3 som minst 15 huvudvärksdagar per månad i mer än 3 månader varav minst 8 dagar per månad ska ha varit med migränhuvudvärk. Migrän kan behandlas med CGRP-hämmare, vilket är en förebyggande behandling. En CGRP-hämmare innehåller en så kallad human monoklonal antikropp som verkar genom att blockera aktiviteten hos CGRP-molekylen. CGRP-molekylen är inblandad i kroppens smärtsignalering och kärlförstoring, vilket är en bakomliggande orsak till migrän (CGRP står för kalcitoningenrelaterad peptid).

Det finns fyra CGRP-hämmare som ingår i förmånerna och tillhandahålls i Sverige idag, Aimovig, Ajovy, Emgality och Vyepti. Vyepti administreras intravenöst (infusion) av vårdpersonal, medan övriga CGRP-hämmare ges som injektion under huden (subkutan administrering). Samtliga läkemedel har samma förmånsbegränsning och subventioneras endast för patienter med kronisk migrän som efter optimerad behandling inte haft effekt av eller som inte har tolererat minst två olika profylaktiska läkemedelsbehandlingar.

TLV konstaterar att de antaganden om förväntad behandlingstid som gjordes i en den hälsoekonomiska analysen som låg till grund för TLV:s subventionsbeslut inte motsvarar läkemedlens behandlingstid i praktiken. Patienter kvarstår på behandling betydligt längre. Detta innebär att förutsättningarna för subventionsbeslutet har förändrats, och TLV har därför genomfört en omprövning av subventionsbesluten för Aimovig, Ajovy, Emgality och Vyepti.

De hälsoekonomiska underlag som företagen har kommit in med inom ramen för omprövningen skiljer sig från varandra på ett sådant sätt att TLV bedömer att det inte finns goda förutsättningar för att göra en rättvisande bedömning om respektive produkts kostnadseffektivitet. TLV har därför tagit fram en egen hälsoekonomisk modell som jämför kostnaden och nyttan med behandling för respektive CGRP-hämmare, mot bästa understödjande vård.

Samtliga företag som marknadsför läkemedlen har valt att skicka in prisändringsansökningar för sina produkter som innebär att priset sänks. TLV har i sina beräkningar av kostnader utgått från de senast fastställda priserna. I TLV:s grundscenarier för respektive CGRP-hämmare varierar resultatet mellan en kostnad per vunnet kvalitetsjusterat levnadsår om cirka 760 000 – 800 000 kronor, vilket är högre än vad TLV vanligtvis accepterar för läkemedel som behandlar ett tillstånd med hög svårighetsgrad.

TLV bedömer att kostnaden för användning av CGRP-hämmarna endast är rimlig om priset sänks ytterligare. Eftersom TLV:s analyser baseras på antaganden som bedöms vara mycket konservativa (i betydelsen mycket försiktiga antaganden) anser TLV att en prissänkning som leder till en kostnad per vunnet kvalitetsjusterat levnadsår som är i nivå med tidigare beslut som ligger i det högre spannet av vad TLV tidigare accepterat för läkemedel som behandlar tillstånd med hög svårighetsgrad (dnr 2623/2022 Lupkynis) är rimlig.

TLV beslutar därför att sänka priserna på respektive CGRP-hämmare motsvarande en kostnad per vunnet kvalitetsjusterat levnadsår om 750 000 kronor. Detta ställningstagande baseras även på en sammanvägd bedömning av de känslighetsanalyser som TLV tagit fram och anser vara relevanta.

Mot denna bakgrund beslutar TLV att CGRP-hämmarna kvarstår i läkemedelsförmånerna till sänkt pris med oförändrad subventionsbegränsning.

Beslutet fattades av nämnden för läkemedelsförmåner den 15 juni 2023 och prisändringarna träder i kraft den 1 juli 2023.

Ögats muskler kan ge möjlig nyckel till försvar mot ALS

En unik typ av muskelfiber som finns i ögats muskler kan stå emot sjukdomen ALS och till och med öka i andel för att kompensera när andra typer av muskelfibrer förtvinar. Det visar forskning av forskare vid Umeå universitet och Norrlands universitetssjukhus. Fyndet innebär hopp om att på sikt hitta ytterligare vägar att bromsa den fruktade sjukdomen.

Arvin Behzadi, doktorand vid Umeå universitet.

– Man ska vara väldigt försiktig med att tala om genombrott i ALS-forskningen. Vi är långt ifrån någon botande behandling. Men dessa resultat visar ändå på att allt inte bara försämras, utan att kroppen också kan försvara sig på ett sätt som är hoppfullt inför fortsatt forskning, säger Arvin Behzadi, doktorand vid Umeå universitet och läkare.

När andra typer av muskelfibrer förtvinar hos ALS-patienter så att de förlorar allt mer av sin funktion, är det ett faktum att de flesta som drabbats har funktionen i ögats muskler i behåll långt fram i sjukdomsförloppet. Detta trots att det krävs flera muskler för att ögat ska kunna röra sig och fungera. Nu har forskare i Umeå hittat en möjlig förklaring till denna företeelse. En unik typ av muskelfiber i ögats muskler inte bara står emot att dö bort, utan denna unika typ av muskelfiber till och med ökar i andel i förhållande till andra muskelfibrer som inte är lika motståndskraftiga vid ALS.

Forskare har tidigare kunnat se att ögonmuskler påverkats lite vid ALS, men Umeåforskarna tar nu detta ett steg vidare genom att undersöka denna unika typ av muskelfiber som finns i ögonmuskler, och som inte finns i exempelvis arm- och benmuskler. Genom att använda specifika antikroppar som fäster på olika typer av proteiner, har forskarna lyckats kartlägga tre stora grupper av muskelfibrer i ögats muskler och se hur de förändras vid ALS. Forskarna kunde då se att en stor grupp av muskelfibrer i ögonmusklernas innersta del som har en sammansättning som är lik muskelfibrerna i armar och ben, minskar i andel vid ALS.

Arvin Behzadi. Foto: Patric Hjelt.

Istället ersätts dessa muskelfibrer vid ALS av den typen av muskelfiber som är unik för ögonmusklerna. Dessa unika muskelfibrer inte bara överlever, men ökar också i andel. Denna process skulle möjligtvis kunna utgöra en viktig faktor till att ögats muskulatur fortsätter att fungera väl även när andra muskler i kroppen slås ut av sjukdomen. Musklerna är dock beroende av signaler från nervceller för att aktiveras. Fyndet kring ögonmusklernas motståndskraft och att kopplingen mellan den unika typen av muskelfibrer och nervcellerna som aktiverar dessa muskelfibrer är bevarad, skulle därmed också kunna indikera att även de nervceller som styr de unika muskelfibrerna i ögats muskler också är motståndskraftiga vid ALS.

– Det här ger en djupare förståelse för vilka potentiella skyddande mekanismer som kroppen kan använda mot ALS. Det krävs mer forskning för att undersöka exakt vilka mekanismer som ögats unika muskelfibrer och nervceller som styr dessa muskelfibrer kan använda sig av och om dessa mekanismer på något vis skulle kunna induceras i andra muskler och nerver i kroppen som förtvinar vid ALS, säger Arvin Behzadi.

Amyotrofisk lateralskleros, ALS, är en mycket svår så kallad neurodegenerativ sjukdom som leder till förlust av nervceller i hjärnan och ryggmärgen som kontrollerar muskler som används vid viljestyrda rörelser. Sjukdomen är i regel dödlig, med en överlevnad som varierar mellan flera månader till flera år från att sjukdomen upptäcks. Patienter med ALS kan delas in i spinal variant av ALS där symtomen debuterar i en arm eller i ett ben, respektive en bulbär variant av ALS där symtomen debuterar i huvud- och halsregionen. I Sverige får cirka 200 personer per år diagnosen ALS.

IBD-patienter löper ökad risk för stroke, särskilt ischemiska händelser

I en rikstäckande svensk studie på över 85 000 patienter med biopsi-bekräftad inflammatorisk tarmsjukdom (IBD) observerade forskare från Karolinska Institutet och Örebro universitet (Sverige) att patienter med IBD löpte en ökad risk för stroke, särskilt ischemisk sådan, i jämförelse med den generella befolkningen. Resultaten publiceras i Neurology.

Jiangwei Sun, postdoktor vid Karolinska Institutet. Foto: Lin Li.

IBD är ett samlingsbegrepp för en grupp kroniska tarmsjukdomar bestående av Crohns sjukdom (CD), ulcerös kolit (UC) och ospecifierad IBD. Tidigare studier har antytt att IBD-patienter löper ökad risk för tromboemboliska händelser, men kunskapen om den långsiktiga risken för stroke är begränsad. I en ny studie av tofacitinib, ett nytt läkemedel för behandling av IBD, observerades en ökad risk för stroke hos patienterna som använde läkemedlet.

Forskarna genomförde nu en kohortstudie genom att länka data från en rikstäckande databas med histopatologisk data (ESPRESSO-studien) med ett antal svenska vårdregister för att undersöka om patienter med en biopsi-bekräftad IBD hade en ökad långsiktig risk för stroke i jämförelse med den generella befolkningen och även i jämförelse med IBD-patienternas helsyskon utan IBD.

Under en genomsnittlig uppföljningstid på 12 år drabbades 3 720 patienter med IBD av stroke jämfört med 15 599 personer utan IBD. Detta motsvarar en förekomst på 32,6 per 10 000 personår för dem med IBD jämfört med 27,7 för dem utan IBD. Begreppet personår innefattar såväl antalet personer i studien och den tidsperiod varje person bidrar med i studien. Efter att forskarna tagit andra faktorer som kan påverka risken för stroke, såsom hjärtsjukdom, högt blodtryck och fetma, i beaktande fann de att patienter med IBD hade 13% högre risk att drabbas av stroke jämfört med personer utan IBD.

Risken kvarstod förhöjd även 25 år efter IBD-diagnosen, vilket motsvarar ett extra strokefall per 93 IBD-patienter. Den ökade risken drevs främst av ischemisk stroke snarare än hemorragisk stroke.

Risken för ischemisk stroke var signifikant förhöjd vid alla typer av IBD. Analysen där syskon användes som jämförelsegrupp var samstämmig med de huvudsakliga fynden och talar för att den ökade risken för stroke kan vara oberoende av familjerelaterade faktorer.

Jonas Ludvigsson, professor Karolinska Institutet. Foto: Alexander Donka.

Klinisk betydelse

– På grund av den ökade risken för stroke hos IBD-patienter kan screening för och hantering av kända riskfaktorer för stroke vara mer brådskande hos IBD-patienter i syfte att förebygga dödliga hjärt-kärlkomplikationer, säger försteförfattaren Jiangwei Sun, postdoktor vid Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik.

– Våra fynd belyser behovet av klinisk vaksamhet gällande den långsiktiga överrisken för cerebrovaskulära händelser hos IBD-patienter, tillägger sisteförfattaren Jonas F Ludvigsson, professor vid Karolinska Institutet och barnläkare vid Örebro universitetssjukhus.

Många utmaningar med att resa med rullstolsburna barn

Mycket skulle behöva göras för att underlätta resande och mobilitet för familjer med rullstolsburna barn med cerebral pares, både när det gäller vardags- och semesterresor. Det visar en ny avhandling från Umeå universitet.

Emma Landby, doktorand vid Institutionen för geografi, Umeå universitet. Foto: Mattias Pettersson.

I sin avhandling Family, disability and (im)mobility: geographies of families with wheelchair-using children with cerebral palsy undersöker Emma Landby, doktorand vid Institutionen för geografi, Umeå universitet, möjligheter och begränsningar relaterade till mobilitet för familjer med rullstolsburna barn med cerebral pares (CP).

– Jag har studerat både vardagsmobilitet och turismmobilitet, och olika typer av kort- och långsiktiga projekt som finns i en familj. Inom familjen finns både resor och projekt som styrs av individerna själva, och projekt som styrs av andra och kräver samordning, exempelvis arbete och skolgång. Mina resultat visar att familjerna upplever – föga förvånande – många begränsningar i sitt resande, både i vardagen och för semesterresor. Dessa begränsningar härleds ofta till fysiska barriärer som inte minst försvårar möjligheterna att resa med kollektiva färdmedel. Svårigheterna handlar bland annat om fysiskt otillgängliga fordon och brist på utrymme, både relaterat till rullstolsplatser och till övriga hjälpmedel som behöver fraktas till och från förskola och skola i vardagen och på semestern. De handlar också om sociala barriärer, till exempel negativa attityder och blickar från andra resenärer och personal. En anpassningsstrategi som familjerna använde för att möjliggöra resande var att använda bil för sina vardagsresor och flyg för långväga resor.

Ökad mobilitet, men inte rörelsefrihet
Emma Landbys forskning visar att familjer med rullstolsburna barn med CP ofta har många, och ibland långa, resor i vardagen. Detta blir en följd av att de rullstolsburna barnen har många aktiviteter som föräldrarna behöver skjutsa dem till, exempelvis anpassade (för)skolor, vårdbesök och habilitering. Många föräldrar upplevde att de har fler vardagsresor jämfört med innan de fick barn med funktionsvariation, men den ökade mobiliteten innebar inte nödvändigtvis en ökad rörelsefrihet, utan snarare tvärtom, eftersom resorna var kopplade till barnens projekt som var styrda av andra. Ofta axlade mammorna en större del av ansvaret för dessa resor och deras vardagsliv påverkades i större utsträckning än pappornas.

– Resor till (för)skolor och vårdbesök genomförs trots olika begränsningar, men jag kan se att familjernas mobilitetsrestriktioner i stor utsträckning påverkar fritidsaktiviteter och semesterresor. Familjerna i mina studier hade generellt ett lågt deltagande i fritidsaktiviteter och ägnade överlag mycket tid hemma utöver de resor som de behövde genomföra. Det var även vanligt att de valde att dela upp familjen och lämna det rullstolsburna barnet hemma, för även om bil upplevdes enklare än kollektiva färdmedel fanns många utmaningar även med bilresandet, säger Emma Landby.

Assistans hade positiv inverkan på hela familjen
Support i form av personlig assistans och färdtjänst hade positiv inverkan på hela familjens möjligheter till mobilitet. Personliga assistenter kunde bland annat hjälpa barnen att överkomma vissa fysiska barriärer och bidrog till att öka barnens självständighet från föräldrarna. Föräldrar vars barn hade tillgång till personlig assistans och färdtjänst arbetade också i större utsträckning än de som saknade denna support, vilket inte minst gynnade mammors möjligheter på arbetsmarknaden, som annars var de som oftast valt att arbeta deltid till följd av att de rullstolsburna barnens projekt behövde prioriteras.

– För att personlig assistans ska fungera optimalt bör den kombineras med färdtjänst eller liknande transportservice som minskar behovet av att föräldrarna skjutsar barnen. Det finns också behov av att se över hur centraliseringen av anpassade (för)skolor påverkar familjernas mobilitet, då många idag har långa skolresor som tar tid från annat. Om fler (för)skolor var anpassade till olika barns behov skulle vardagsresandet kunna minska, samtidigt som barnen skulle kunna bli mer socialt inkluderade, fortsätter Emma Landby.

Tillgänglighet skapar attraktiva resmål
För semesterresor fungerade oftast flyg, där det fanns möjligt att lämna in hjälpmedel, bagage och annat som är skrymmande och tungt att bära. Tillgängligheten på destinationen var av avgörande betydelse, familjerna valde bort många destinationer baserat på olika barriärer och restriktioner, vilket medförde ett begränsat utbud av destinationer att välja mellan.

– Vissa resor undveks för att föräldrarna antog att det skulle att bli svårt, ibland utan att ha självupplevd erfarenhet, men inte sällan för att de tidigare stött på barriärer i liknande situationer. Den fysiska tillgängligheten på turistdestinationer skulle behöva bli bättre för att kunna nyttjas och vara attraktiva för dessa familjer, och för rullstolsanvändare mer generellt. Det behövs även mer kunskap och medvetenhet om tillgänglighet bland personal i turistbranschen, säger Emma Landby.