Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

Läkaresällskapet belönar en av Sveriges främsta forskare inom kognitiva sjukdomar

Svenska Läkaresällskapet (SLS) belönar professor Henrik Zetterberg med Ingvarpriset för framstående forskningsinsatser inom kognitiva sjukdomar.

Henrik Zetterberg. Fotograf: Elin Lindström, Göteborgs universitet.

Årets Ingvarpristagare Henrik Zetterberg är professor i neurokemi vid Göteborgs universitet, samt överläkare i klinisk kemi vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

– Henrik Zetterberg uppmärksammas för att han utför ett outtröttligt arbete för att identifiera biomarkörer för psykiatri och neurologi där förståelsen av Alzheimers sjukdom och andra tillstånd har utökats. Genom inspirerande, energialstrande och vänlig inställning är Henrik en förebild för forskare och studenter, säger Ola Winqvist, ordförande i SLS delegation för medicinsk forskning.

– Jag blev oerhört glad när jag fick höra att Svenska Läkaresällskapet uppmärksammar min forskning med Ingvarpriset. Vi har tagit fram blodmarkörer för Alzheimers sjukdom och andra hjärnsjukdomar och hoppas att detta, tillsammans med nya läkemedel, ska leda till avsevärt förbättrad diagnostik och behandling av dessa tillstånd, säger Henrik Zetterberg.

Priset delas ut under Svenska Läkaresällskapets Årshögtid den 24 oktober 2023. Pristagaren belönas med 35 000 kronor samt SLS 200-årsmedalj i brons.

Om Ingvarpriset

Priset delas ut varje år och belönar goda insatser inom klinisk neurovetenskap. Fonden har bildats genom insamling våren 1990 i anslutning till David H Ingvars avgång från sin tjänst som professor och överläkare i klinisk neurofysiologi i Lund.

Sinnet för ordning skiljer människan från andra djur

Att komma ihåg ordningen på information är centralt för att en människa ska kunna delta i samtal, planera sin vardag eller genomgå en utbildning. En ny studie, publicerad i den vetenskapliga tidskriften PLoS One, visar att förmågan troligen utmärker just människosläktet. Inte ens våra närmaste släktingar, som dvärgschimpanser, lär sig ordning på samma sätt.

Två dvärgschimpanser. Foto: Jaap Bleijenberg.

– Studien bidrar med ännu en pusselbit till frågan om hur människans och andra djurs mentala förmågor skiljer sig åt, och varför det bara är människan som talar språk, planerar rymdfärder, och har lärt sig exploatera jorden så effektivt att hon nu utgör ett allvarligt hot mot otaliga andra livsformer, säger Johan Lind, docent i etologi och biträdande föreståndare vid Centrum för evolutionär kulturforskning, Stockholms universitet. Sedan september även biträdande professor i etologi vid Linköpings universitet.

Redan tidigare forskning vid Stockholms universitet har föreslagit att det endast är människan som har förmågan att känna igen och komma ihåg så kallad sekventiell information, och att den förmågan är en fundamental byggsten bakom människans kulturella förmågor. Men tidigare har denna sekvensminnes-hypotes inte testats hos människans närmaste släktingar, människoaporna. De nya experimenten visar nu att inte heller dvärgschimpanser, som liksom människan är en människoapa, lär sig ordningen på två stimuli med någon större precision.

I den nyligen publicerade boken The Human Evolutionary Transition: From Animal Intelligence to Culture (Princeton University Press) har etologerna Magnus Enquist och Johan Lind vid Stockholms universitet, och Stefano Ghirlanda, forskare i psykologi vid Brooklyn College, New York, lanserat en ny teori för hur människan utvecklades till en kulturvarelse. En central idé handlar om hur människan och andra djur skiljer sig åt i hur de känner igen och kan minnas sekventiell information.

– Vi har tidigare analyserat en stor mängd studier som föreslår att det endast är människan som utvecklat en förmåga att hantera sekventiell information med hög precision. Men, trots att vi analyserat data hos en mängd däggdjur och fåglar, inklusive en del apor, har det saknats information från våra närmaste släktingar bland människoaporna, säger Johan Lind.

I en serie experiment har dvärgschimpansers och människors minnesförmågor testats genom att de har fått trycka på datorskärmar för att bland annat lära sig skilja på olika sorters korta sekvenser. Bland annat har testpersoner och dvärgschimpanser fått trycka till höger när en gul fyrkant visas före en blå fyrkant, eller genom att trycka till vänster när den blå fyrkanten visas innan den gula fyrkanten.

– Studien visar att dvärgschimpanser glömmer bort att de sett en blå fyrkant redan fem till 10 sekunder efter den försvunnit från skärmen, och att de har mycket svårt att lära sig skilja på sekvenserna blå-fyrkant-före-gul-fyrkant från gul-fyrkant-före-blå-fyrkant, trots att de tränats under tusentals försök, säger Vera Vinken, associerad till Stockholms universitet men numera doktorand i Storbritannien vid Biosciences Institute, Newcastle University.

Försöken visar däremot att människorna vid samma tester lärde sig skilja på de korta sekvenserna direkt. Nu återstår att ta reda på mer om exakt hur människans närmaste släktingar hanterar sekventiell information.

– Vi vet att de inte gör det med samma mentala förmågor som människor, men även om resultaten tyder på att deras arbetsminne i princip fungerar på samma sätt som hos råttor och duvor har ingen praktiskt visat det än, säger etologen Magnus Enquist, professor emeritus och en av grundarna av Centrum för evolutionär kulturforskning.

De nya resultaten ger ytterligare stöd till sekvensminnes-hypotesen, det vill säga att det under människans förhistoria uppstod en förmåga att känna igen och lagra sekvenser och att detta är en nödvändig mekanism för många unikt mänskliga fenomen som språk, planeringsförmåga och sekventiellt tänkande.

Karolinska första sjukhuset i världen med 7T-magnetkamera i klinisk drift

Karolinska Universitetssjukhuset har invigt en ny magnetkamera i Huddinge. Magnetkameran är av en ny generation och har ett magnetfält på 7 Tesla, det starkaste som någonsin använts inom rutinsjukvård.

Sektionschef Tobias Granberg och omvårdnadschef Karin Telin. Foto: Josefin Franking.

– Med den nya magnetkameran kan vi göra mer noggranna MR-undersökningar för patienter än vad som tidigare varit möjligt. Tack vare bättre bildkvalitet för hjärnan kan vi ge rätt diagnos i ett tidigare skede och optimera behandlingen, säger specialistläkaren Tobias Granberg som är sektionschef inom neuroradiologi på Karolinska Universitetssjukhuset.

Utöver ett starkt magnetfält har den nya kameran också andra fördelar jämfört med tidigare magnetkameror. Bland annat har den avancerade antenner som förbättrar bildkvaliteten och den tillämpar artificiell intelligens, så kallad deep learning, vilket ger snabbare undersökningstid samt högre upplösning och mindre brus i bilderna.

Magnetkameran kommer att vara särskild betydelsefull vid bland annat epilepsi, MS, ALS, Parkinsons och Alzheimers sjukdom.

– Till exempel kan vi hos var tredje person med epilepsi som inte svarar på läkemedelsbehandling nu hitta förändringar som kan opereras som vi inte ser med vanlig magnetkamera. Vid MS kan vi nu se hur sjukdomen påverkar hjärnbarken och påvisa kronisk inflammation. Det gör att vi kan hitta nya läkemedel som förhindrar kroniska funktionsnedsättningar, säger Tobias Granberg.

Magnetkameran ägs och driftas av Karolinska Universitetssjukhuset i nära samarbete med Karolinska Institutets MR-centrum, vilket också gör det möjligt för både prekliniska och kliniska forskare att bedriva forskning.

Ny spatial omics-metod skapad

Forskare vid Uppsala universitet, Stockholms universitet och KTH, har lyckats skapa en ny spatial omics-metod. Genom att kombinera två komplexa tekniker som vanligtvis används separat – avbildande masspektrometri, MSI, och spatial transkriptomik, SRT – har man tagit ett viktigt steg inom forskningen om biologiska vävnader. Studien publicerade i tidskriften Nature Biotechnology.

Per Andrén, professor i avbildande masspektrometri vid Uppsala universitet och SciLifeLab. Foto: Dan Pettersson, Next Media.

– Vår metod kan avbilda både lågmolekylära metaboliter, till exempel hjärnans signalsubstanser, och RNA-transkript – i samma biologiska vävnadssnitt – utan att kompromissa med kvaliteten eller noggrannheten i resultaten. Resultaten av studien har potential att förändra fältet för spatial biologi och sjukdomsforskning, säger Per Andrén, professor i avbildande masspektrometri vid Uppsala universitet och SciLifeLab och en av studiens författare.

Metoden, framgångsrikt exemplifierad med vävnadssnitt från både möss och människors hjärnor, inriktades på signalsubstanser och deras roll i Parkinsons sjukdom. Genom att analysera de komplexa molekylära nivåerna i ett och samma vävnadssnitt kan forskarna få bättre kunskaper om Parkinsons sjukdom och andra komplexa sjukdomar.

En viktig del av metoden är att den inte bara gör det möjligt att avbilda molekyler och deras distribution i vävnaden, utan man kan också samtidigt analysera genernas aktivitet. Det här tillvägagångssättet ger forskarna möjligheter att undersöka sambandet mellan genuttryck och molekylär aktivitet på en högre nivå.

– Tillämpningen av metoden sträcker sig bortom neurobiologi och har potential att förändra landskapet inom olika områden av biologisk och medicinsk forskning, till exempel onkologiforskning. Genom att studera tumörmiljöer och behandlingsresponser på molekylär nivå kan metoden vara en inkörsport till att förstå komplexa sjukdomar och optimera behandlingsstrategier, säger Per Andrén.

Forskningen har stöd från Vetenskapsrådet, Stiftelsen för Strategisk Forskning, Knut and Alice Wallenberg Stiftelse, Hjärnfonden, the Leona M. and Harry B. Helmsley Charitable Trust, EU H2020 EASI-Genomics och SciLifeLab. Forskarna tillhör SciLifeLab-plattformen för Spatial Biology.

Otydlig roll för rehab-koordinatorer

Sjukvårdens rehabiliteringskoordinatorer har en så otydlig roll att de ofta får uppfinna arbetsuppgifterna själva. Inte ens vårdcentralens chef vet alltid vad de ska användas till, visar forskning vid Malmö universitet.

Ulrika Flädjemark är forskare vid Malmö universitet och har arbetat som fysioterapeut inom företagshälsovården. Foto: Magnus Jando.

– Det gör att personen måste uppfinna hjulet själv, och då gör de det efter sin egen yrkesbakgrund, säger Ulrika Flädjemark som nyligen disputerade vid Malmö universitet.

Stöd och samordning

2020 blev det obligatoriskt för regioner att erbjuda koordineringsinsatser för att underlätta för sjukskrivna patienter att återgå till arbetet. Uppdraget är tredelat: stötta patienten, samordna rehabiliteringen internt på vårdinrättningen samt att samverka med externa parter som arbetsgivare och försäkringskassa. Det övergripande syftet är att hjälpa patienten komma tillbaka i arbete. En rehabiliteringskoordinator, reko, kan till exempel ha bakgrund som arbetsterapeut, fysioterapeut eller kurator.

I studien har Ulrika Flädjemark, själv fysioterapeut med 25 års erfarenhet inom företagshälsovården, intervjuat rehabiliteringskoordinatorer om hur de upplever sitt arbete. Resultatet visar att de upplever oklarheter i hur uppdraget ska utformas, vilket även uttrycks i förhållande till hur lokal verksamhetsledning och kollegor uppfattar uppdraget. Men det finns alltid en stor vilja att hjälpa och stödja patienten.

– Konsekvensen blir att alla gör på sitt sätt och att hjälpen som ges blir olika, lokalt men också över Sverige i stort. Dessutom jobbar vissa reko heltid och andra bara en dag i veckan, vilket också påverkar insatserna som görs, säger Ulrika Flädjemark.

Effektivisering av sjukskrivningsprocessen

Bakgrunden till införandet av rehabiliteringskoordinering är den effektivisering av sjukskrivningsprocessen som ålades hälso- och sjukvården 2006. Ett par år senare infördes rehabiliteringskedjan, vilket innebär en värdering av arbetsförmåga utifrån antal dagar mer än diagnos. Om uppdraget ska bli bra framöver måste rekos roll tydliggöras, anser Ulrika Flädjemark.

Det är inte i lagtexten som det brister, understryker hon – det är i det vardagliga arbetet som frågetecknen uppstår. Eventuellt kan man, resonerar Flädjemark, vinna på att rehabiliteringskoordinatorerna jobbar nära och tydligare avlastar läkaren, i stället för att som i dag bara vara inriktade på att stötta patienten. Inom primärvården är läkarna väldigt belastade av arbete relaterat till sjukskrivningar.

– Men man kan också ifrågasätta om det är inom vården som reko ska finnas. Det är arbetsgivaren som ansvarar för en god arbetsmiljö. Tanken med reko är god men frågan är hur arbetet ska organiseras på bästa sätt, säger Ulrika Flädjemark.