Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Svår skallskada aktiverar vilande kroppsegna retrovirus i hjärnan

I en studie ledd från Lunds universitet kan forskarna för första gången visa att traumatiska hjärnskador aktiverar vilande endogena retrovirus som under årmiljonernas gång infogats i människans DNA. Att dessa aktiveras kan vara drivande för att starta en inflammation som förvärrar hjärnskadan. Studien är publicerad i Cell Reports.

Niklas Marklund, professor i neurokirurgi vid Lunds universitet och överläkare vid Skånes universitetssjukhus och Johan Jakobsson, professor i neurovetenskap vid Lunds universitet. Foto: Tove Smeds, Lunds universitet.

Vid ett skalltrauma uppstår skador på hjärnvävnaden och ofta en kronisk påverkan på hjärnans funktion. Detta leder till en kraftfull men dåligt förstådd neuroinflammatorisk reaktion, som i sig bidrar till en långsiktig skada. Ny forskning tyder på att inflammationsreaktionen kan ha att göra med aktivering av vilande kroppsegna retrovirus i hjärnan.

Alla människor bär på rester från våra förfäders retrovirusinfektioner i vårt DNA, så kallade latenta endogena retrovirus. De ärvs vidare generation efter generation, som en slags souvenir från förr. Nu visar forskare att vid trauma aktiveras dessa retrovirus, vilket tolkas av immunförsvaret som ett pågående virusangrepp och resulterar i en inflammation.

I studien har forskarna studerat svårt skadad hjärnvävnad från 12 patienter som drabbats av hjärnskada efter trauma och som behövt genomgå kirurgi. Med hjälp av en teknik som gör det möjligt att analysera genuttryck i enskilda celler, så kallad single-nucleus-RNA sequencing, kunde forskarna se att interferonsvaret – immunförsvarets ”första linje” – var igångsatt. Och det fanns ett samband med aktivering av retrovirus specifikt i celler viktiga för hjärnans vita substans.

– Retrovirus orsakar ingen infektion och kan inte spridas, men hypotesen är att när de aktiveras vid en hjärnskada tolkar immunsvaret signalerna det som att cellen fått en virusinfektion. Hos samtliga patienter såg vi markörer från ett aktivt immunsvar och att det hade ett samband med förekomsten av retrovirusen, säger Johan Jakobsson, professor i neurovetenskap vid Lunds universitet.

Han har lett studien tillsammans med Niklas Marklund, professor i neurokirurgi vid Lunds universitet och överläkare vid Skånes universitetssjukhus. Niklas Marklund hoppas att studiens resultat ska öppna nya vägar för forskningen framåt:

– Det har lagts miljardbelopp under många decennier på forskning kring traumatiska hjärnskador, men det finns fortfarande inget läkemedel som kan hjälpa patienterna. Det här är ett nytt spår som måste undersökas, eftersom redan befintliga läkemedel mot retrovirusinfektioner eller mot immunsvaret kan vara effektiva.

Läs publikationen här.

 

Klustermetod kan bättre beskriva sjukdomsförloppet vid skallskada

Att följa hjärnskadebiomarkörer och glukosvariation på patienter som drabbats av en akut skallskada under hela första veckan kan ge en bättre bild av sjukdomsförloppet. Det kan forskare vid Karolinska Institutet visa i en artikel publicerad i Lancet Neurology. Något som, i förlängningen, kan leda till en mer individualiserad behandling.

Trafikolyckor är en vanlig orsak till akuta skallskador. Foto: Getty Images.

Genom att ta prover på hjärnskadebiomarkörer och glukos under hela den första veckan efter inläggning på intensivvårdsavdelning är det möjligt att dela in patienterna med en traumatisk hjärnskada i olika grupper med olika sjukdomsförlopp som har olika prognoser.

Cecilia Åkerlund. Foto: Johannes Frandsen.

– I förlängningen skulle detta kunna användas till att identifiera olika behandlingar för dessa olika grupper som idag, i princip, får samma behandling, säger Cecilia Åkerlund, förstaförfattare till studien, specialistläkare i anestesi och intensivvård vid Karolinska Universitetssjukhuset i Solna och forskare vid institutionen för fysiologi och farmakologi, Karolinska Institutet.

Kan delas in i sex grupper

I studien kan hon visa att patienterna, med hjälp av en avancerad klustermetod, kan delas in i sex grupper beroende på sina provdata. I gruppen med bäst prognos var det endast fyra procent som avled efter sex månader medan i gruppen med sämst prognos avled hela 65 procent efter samma tid, varav 41 procent redan under den första veckan.

Idag använder man sig på många sjukhus av en modell där man utgår ifrån olika faktorer från dagen då patienten kom in till sjukhuset för att bedöma prognosen.

– Vår studie visar att det kanske behövs mer information inhämtad över längre tid för att bedöma patienterna, säger Cecilia Åkerlund.

Variationen mellan den högsta och lägsta glukosnivån under dagen var ett av de viktigaste mätvärdena för att karakterisera patienterna, något som idag inte ägnas särskilt stor uppmärksamhet. Inte heller de aktuella biomarkörerna är något som generellt mäts under den första veckan efter inläggning. Karolinska Universitetssjukhuset är dock ett undantag, berättar hon.

– Vi följer idag kliniskt vissa biomarkörer. Men det är vi i princip ensamma om i världen att göra, mig veterligen, säger Cecilia Åkerlund.

Följa sjukdomsförloppet

David Nelson. Foto: privat.

– Vår studie stödjer att seriella hjärnskadebiomarkörer kan ha en viktig plats i att följa sjukdomsförlopp hos hjärnskadepatienter på neurointensiven, säger David Nelson, överläkare på neurointensiven vid Karolinska Universitetssjukhuset i Solna och forskare på Karolinska Institutet samt sistaförfattare till studien.

Samtidigt menar Cecilia Åkerlund att det behövs mer forskning kring både biomarkörerna och grupperingen av patienter innan metoden kan rekommenderas på bred front.

– Man behöver bekräfta dessa resultat i större studier och i andra patientgrupper för att visa att metoden är stabil. Kan vi göra det är detta ett viktigt steg mot att bättre kunna individstyra behandlingen av patienter med företrädesvis medelsvåra och svåra traumatiska hjärnskador, säger Cecilia Åkerlund.

Forskningen finansierades av EU:s sjunde ramprogram, Hannelore Kohl Stiftung, OneMind, Integra LifeSciences Corporation och NeuroTrauma Sciences. David K. Menon rapporterar ekonomiska relationer till några läkemedelsbolag orelaterat till denna forskning, Shubhayu Bhattacharyay rapporterar forskningsstöd från Gates Cambridge foundation, Peter Smielewski att han har licensintäkter från en programvara och Ewout Steyerberg rapporterar royalties från Springer förlag. Övriga författare rapporterar inga intressekonflikter.

Topiramat klassas om till högriskmedel för gravida

Nya restriktioner införs för att förhindra att epilepsi- och migränläkemedlet används under graviditet.

Epilepsiläkemedlet topiramat klassas om till riskklass 3 för gravida efter nya forskningsrön och myndighetsvarningar. Det framgår av information från läkemedelsupplysningstjänsten Janusmed fosterpåverkan.

Klass 3 är den högsta riskklassen på Janusmeds skala och innebär att läkemedlet “kan eller misstänks kunna medföra betydande risker för fostret vid användning under graviditet.”

Nyupptäckta risker med topiramat

Den skärpta bedömningen av topiramat kommer efter en ny säkerhetsgranskning och förnyad bedömning från EU:s läkemedelsmyndighet EMA. Dess säkerhetskommitté PRAC har, som Läkemedelsvärlden rapporterat, kommit fram till att riskerna för fosterpåverkan kan vara ännu större än vad som förut var känt.

Läs hela artikeln i Läkemedelsvärlden.

Genus påverkar smärtupplevelser

Smärtupplevelser är komplexa, och påverkas av fysiologiska, psykologiska och sociala faktorer. Till komplexiteten kan nu läggas nya forskningsresultat i en avhandling från Lunds universitet, som visar att en man som utsätts för fysisk smärta upplever mindre stark smärta om han utfrågas av en kvinna än av en man.

Anna Sellgren Engskov upptäckte att patienter upplevde mindre smärta med en kvinnlig undersökare än med en manlig. Det inspirerade till fortsatta studier såväl experimentellt på friska som kliniskt på nyopererade. Foto: Ingemar Hultquist.

– Detta trots att undersökarna var likadant klädda och förhöll sig till samma manus, säger Anna Sellgren Engskov, doktorand och specialistläkare i anestesiologi och intensivvård.

Anna Sellgren Engskov har bland annat undersökt hur smärta* via så kallade A-deltafibrer (Aδ-fibrer) respektive via C-fibrer kan framkallas och utvärderas.

I den första undersökningen inkluderades friska, frivilliga personer som stimulerades med en kort laserpuls i hålfoten. Utöver nya kunskaper om hur de olika smärtfibrerna aktiverades, framträdde en bild som överraskade forskarna: när det var en kvinna som framkallade smärta hos en manlig studiedeltagare, krävdes kraftigare smärtstimulering för att uppnå smärttröskel jämfört med om utföraren var en man.

Resultaten inspirerade till en uppföljande studie med fokus på genus. Nu fick studiedeltagarna en liten dosa i handen, som när en knapp trycks in avger svag elektrisk ström. De skulle släppa knappen när de kände smärta. Testerna genomfördes två gånger, en gång med en kvinnlig undersökare och en gång med en manlig. Båda var neutralt, kliniskt klädda och höll sig till ett manus för att undvika annan interaktion som skulle kunna påverka situationen.

– Precis som i den första studien, såg vi att det krävdes kraftigare stimulering för att framkalla samma skattade smärta med en kvinnlig undersökare än med en manlig. Och både kvinnliga och manliga studiedeltagarna upplevde detta, säger Anna Sellgren Engskov, doktorand i anestesiologi och intensivvård vid Lunds universitet och specialistläkare på Skånes universitetssjukhus.

Resultaten förde henne vidare till en ny undersökningsgrupp: nyopererade personer. Kunde deras smärtupplevelser också påverkas av genus hos undersökaren? Totalt 245 patienter på tre olika postoperativa avdelningar vid Skånes universitetssjukhus i Malmö undersöktes. En kvinnlig och en manlig undersökare frågade ut patienterna om deras smärta strax efter att de kommit från operation. Det var ungefär en kvart mellan utfrågningarna med en jämn fördelning av vilken undersökare som började.

Jonas Åkeson, professor och överläkare som handlett Anna Sellgren Engskov. Foto: Ingemar Hultquist.

– Vi kunde delvis bekräfta våra tidigare resultat även här. Män, men inte kvinnor, hade mindre ont när de frågades ut av en kvinna. Skillnaderna var inte så stora, och har nog ingen betydelse på gruppnivå. Men för den enskilda patienten kan det spela roll, speciellt med tanke på att skillnaderna i smärta var som störst när det gjorde så pass ont att patienterna började be om smärtlindring, säger Anna Sellgren Engskov.

Det finns internationell forskning om kvinnors högre empatiska förmåga som kan kopplas till tyst kommunikation, med fler leenden och mer direkt ögonkontakt. Men om det förklarar resultaten går inte att säga.

– Men det kanske mest spännande med Annas forskningsprojekt är att hennes egna upptäckter i samband med den första studien – mindre smärta med en kvinnlig undersökare – inspirerade henne till att vilja undersöka detta närmare och att vi blivit först med att kunna bekräfta detta såväl experimentellt på friska som kliniskt på nyopererade. Att ha med genusperspektivet när smärta utvärderas kan förhoppningsvis bidra till att patienter får ännu bättre omvårdnad och smärtbehandling i framtiden, säger professor Jonas Åkeson, huvudhandledare i projektet och överläkare i anestesiologi och intensivvård vid Skånes universitetssjukhus i Malmö.

NT-rådet rekommenderar behandlingar mot Skelleftesjukan

NT-rådets avger ett yttrande till regionerna angående Amvuttra (vutrisiran), Onpattro (patisiran), Tegsedi (inotersen) vid ärftlig transtyretinamyloidos (ATTRv, Skelleftesjukan).

NT-rådets rekommendation är att Amvuttra, Onpattro eller Tegsedi kan användas för patienter i stadium 1 eller 2 som försämrats trots behandling med TTR-stabilisator.

Försämring definieras som subjektivt upplevd försämring i kombination med något/några av följande mått i en sammanvägd helhetsbedömning:

  • tydlig försämring vid neurofysiologisk undersökning
  • >4 p försämring enligt Kumamoto-skalan
  • ofrivillig viktnedgång cirka 5 % av kroppsvikten eller mBMI-minskning med cirka 10 % (modified BMI)
  • debut av nya symtom eller tecken på ytterligare organpåverkan (undantag vid ögonamyloidos)

Läs hela NT-rådet rekommendation här.