Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

ECTRIMS 2022. Amsterdam 26–28 oktober

Den 26–28 oktober avhöll ECTRIMS (European Committee for Treatment and Research in Multiple Sclerosis) sin årliga kongress – i år återigen som ett fysiskt möte i Amsterdam men också med möjlighet att följa den virtuellt. Magnhild Sandberg, docent i neurologi och överläkare vid Universitetssjukhuset i Lund, bidrar här med en personlig och lärorik rapport. Hon påpekar dock att detta är ett personligt urval, att det finns mycket mer av stort värde, och att det är omöjligt att ”sammanfatta” eller överblicka allt som rapporterades under tre dagar (fyra med Pre-ECTRIMS)!

ECTRIMS – The European Committee for Treatment and Research in Multiple Sclerosis – «föddes» 1985 i Nijmegen i Nederländerna på initiativ av Otto van Eikena Hommes.

Jag var närvarande på detta första ECTRIMS-möte. Antalet deltagare från Europa och USA var inte fler än att vi kunde sammanträda i en skolsal i Nijmegen, som jag minns det. Otto var en entusiast och sann visionär. Han arbetade i Nijmegen som neurolog och hade ett stort intresse för multipel skleros. Hans idé var att forskningen kring MS borde stödjas av Europeiska unionen. Därför behövdes en organisation – ECTRIMS – och denna första ECTRIMS-konferens hade ekonomiskt stöd från EU!

Otto Hommes ledde ECTRIMS tämligen självsvåldigt, vilket resulterade i att han efter ett antal år blev utmanövrerad av andra personer med starka viljor. Då startade han en ny organisation, som han gav namnet Charcot Foundation. Namnet förorsakade en del kontroverser – det diskuterades om Otto fick lov att använda Charcots namn. Så småningom tog andra starka viljor över också denna organisation, som nu har det officiella namnet European Charcot Foundation. Otto Hommes blev Honorary Member!

Både ECTRIMS och European Charcot Foundation är livskraftiga organisationer med årliga konferenser med många besökare. ECTRIMS har fått efterföljare i USA (ACTRIMS), i Syd-Amerika (LACTRIMS) och i Asia-Pacific (PACTRIMS).

Otto Hommes avled tidigare i år, 90 år gammal.

THE PRESIDENTIAL LECTURE
Efter två pandemi-år med möten online, har ECTRIMS nu åter varit ett fysiskt möte, vilket ägde rum i Amsterdam den 26–28 oktober. I samband med invigningen intogs scenen av tre färgstarka kvinnor: President Pia Maria Amato från Florens, tillträdande president Mar Tintoré från Barcelona samt Brenda Banwell från Canada men sedan några år verksam i Philadelphia. Brenda Banwell är en välkänd pediatrisk neurolog som var inviterad att ge «The Presidential Lecture» – det blev en strålande föreläsning om POMS – Pediatric Onset MS.

Brenda Banwell ställde fem frågor [Figur 1]: Does MS occur in children? Does POMS share risk determinants of AOMS? Do international criteria apply to POMS? What is the impact of POMS? How should we treat POMS?

«Does MS occur in children?» Brenda Banwell nämnde att det tidigare inte fanns diagnostiska kriterier för pediatrisk MS och att barn med «inflammatory brain disease» ofta fick diagnosen ADEM (acute disseminated encephalomyelitis). Nu vet vi att en liten andel av dessa barn har MS, medan ungefär hälften av dem har MOG IgG-antikroppar och en andel har AQP4-antikroppar och NMOSD.

 

Läs hela artikeln

Neurokirurgi kräver hela kompetensspektrat

– För att kunna bedriva modern högspecialiserad sjukvård är det viktigt att ha all kompetens inom räckhåll. Neurokirurgi kräver en fullständig klinik med en mängd olika specialiteter. Här har vi hela spektrat och kan ta emot barn, vuxna och äldre samt alla diagnoser som behöver utredas och behandlas neurokirurgiskt, säger Hans Ericson, docent och överläkare vid Neurokirurgiska kliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Neurokirurgiska kliniken är en del av verksamhetsområdet Neuro. Här ingår förutom neurokirurgi även neurologi, neurofysiologi samt ögon. Verksamheten är multidisciplinär, vilket innebär att den också bedrivs i samarbete med andra specialister som interventionella neuroradiologer, onkologer, öron-näsa-halskirurger, barnläkare, plastikkirurger, smärtläkare och neurofysiologer.

Kliniken består av en mottagning, dagsjukvårdsavdelning, vårdavdelning, intensivvårdsavdelning (NIVA), en intermediär- och post operativ avdelning (NIMA) samt en operationsavdelning.

– Vi är ett stort verksamhetsområde med cirka 500 personer inom olika yrkesgrupper och specialiteter, förklarar Hans Ericson.

NÄST STÖRST I LANDET
Neurokirurgiska kliniken på Akademiska sjukhuset är den näst största i landet efter Karolinska sjukhusets. Kliniken servar 2,1 miljoner invånare från Dalarna, Gävleborg, Värmland, Sörmland, Uppland, Örebro, Åland och Västmanland. Sammanlagt 24 olika sjukhus remitterar patienter hit.

– Vi bedriver både pre- och postoperativ vård med såväl elektiva patienter som akuta fall och behandlar i stort sett alla tillstånd som har att göra med hjärna och ryggmärg, såsom neurovaskulära sjukdomar, skallbaskirurgi, sjukdomar i ryggmärgen, stereotaktisk neurokirurgi och funktionell neurokirurgi samt pediatrisk neurokirurgi. Så det ställs stora krav på ett fungerande patientflöde, inte minst för att få våra vårdplatser att räcka till. Här fyller våra tre koordinatorer –”spindlarna” – tillsammans med överläkare Nils Wesslén, en enormt viktig uppgift. De styr hela det dagliga flödet, vilket omfattar samtliga kompetenser utom anestesi. Att vi kontrollerar så gott som hela vårdkedjan underlättar arbetet.

 

Läs hela artikeln

Kommunikation är centralt för livskvaliteten

Personer med ALS tappar ofta talförmågan i sjukdomens senare skeden. Trots att kommunikationshjälpmedel finns är det bara några få procent av patienterna som får tillgång till dem. Vi har träffat Caroline Ingre, neurolog och ALS-forskare som brinner för att driva på utvecklingen och förbättra situationen för ALS-patienter och deras anhöriga.

Caroline Ingre visste redan i elvaårsåldern att hon ville bli läkare. Som liten var hon intresserad av biologi och hur kroppen, i synnerhet hjärnan, fungerar.

– Min pappa är läkare och jag tror att det var hans positiva inställning till yrket som inspirerade mig att följa i hans fotspår.

Efter naturvetenskaplig linje på gymnasiet gick Caroline Ingre vidare till läkarlinjen på Karolinska Institutet och specialisttjänstgöring inom neurologi.

– Valet stod mellan psykiatri och neurologi och det slutade med att jag specialiserade mig inom neurologi.

Precis i början av ST-tjänstgöringen presenterades Caroline Ingre för Peter Andersen, professor i Umeå och expert på ALS. I samband med det fick hon också träffa en patient som hade stor inverkan på henne. Patienten i fråga verkade i stort sett frisk vid första anblick men var i själva verket döende. Sjukdomen hade först visat sig som en mindre muskelsvaghet i ena armen som sedan visade sig vara ALS.

– Många tänker nog på Steven Hawkins när de hör ALS men olika former av sjukdomen påverkar kroppen olika. Patienter kan vara både döende och friska samtidigt. Man kan ju tänka att det borde gå att hugga av kroppsdelen med symtom och stoppa sjukdomen, men det funkar ju inte så. Men förhoppningen är att man ändå skulle kunna hitta ett sätt att stoppa sjukdomen tidigare, innan den sprider sig.

Enligt Caroline Ingre är ALS-patienter som regel generösa och väldigt engagerade i att hjälpa till att föra utvecklingen framåt, trots att de själva inte kommer att hinna få ta del av resultaten.

– De patienter jag möter är ofta villiga att delta i läkemedelsprövningar för nästa generations skull, de vill gärna hjälpa till att lösa gåtan bakom sjukdomen. I stort sett alla patienter jag möter är engagerade i vad som händer på forskningsfronten.

Samarbetet med professor Peter Andersen ledde med tiden fram till forskarutbildning och en doktorsavhandling om genetiken bakom ALS vid Umeå universitet. Sedan i juni 2021 är hon docent i klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet och neurolog på ME Neurologi på Nya Karolinska.

 

Läs hela artikeln

Nya fynd kan leda till individanpassad behandling av MS

Befintliga behandlingar av multipel skleros (MS) slår brett mot immunsystemet. Nu har forskare vid Karolinska Institutet utvecklat en metod för att identifiera vilka immunceller som är inblandade hos olika patienter. Med hjälp av metoden har man funnit fyra nya målmolekyler för MS som kan få betydelse för framtida individanpassad behandling. Mattias Bronge, doktorand vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet berättar här om fynden som nyligen har publicerats i Science Advances.

Multipel skleros är en kronisk inflammatorisk sjukdom i det centrala nervsystemet (CNS) som sannolikt är autoimmun. MS debuterar oftast i 20–40 års åldern och med cirka 20.000 drabbade i Sverige är det en av de ledande orsakerna till neurologisk funktionsnedsättning bland vuxna i arbetsför ålder. Symtomatologin är bred, då inflammationen kan uppstå i olika delar av CNS, men innefattar ofta synrubbningar på grund av inflammation i synnerven, domningar och pareser i extremiteter, trötthet och kognitiv nedsättning. Den klassiska bilden är distinkta skov med neurologiska symtom med hel eller delvis regress emellan med övergång till en progressiv fas efter 10–20 år. Cirka 15 procent av patienterna debuterar dock med progressiv sjukdom.

Någon direkt orsak till MS har inte kunnat identifieras utan sjukdomen tros beror på ett samspel mellan både genetik och miljöfaktorer. Stora ”genome-wide association studies” har identifierat över 200 riskgener som de flesta påverkar det adaptiva immunförsvaret, där Human Leukocyte Antigen (HLA)-DRB1*15:01 utgör den klart starkaste risken. I miljön är det framför allt Epstein-Barr-virusinfektion, rökning och låga vitamin-D nivåer som ökar risken.

Patofysiologin karaktäriseras av en infiltration av immunceller från det adaptiva immunförsvaret, framför allt T-celler, över blod-hjärnbarriären och efterföljande fokal inflammation och bildandet av inflammatoriska plack med demyelinisering och axonal skada som följd. Då den rådande hypotesen är att MS är en autoimmun sjukdom som orsakas av ett missriktat adaptivt immunförsvar mot specifika strukturer i hjärnan, så kallade autoantigen, har mycket tid lagts på att identifiera exakt vilka autoantigenen är, något som är nödvändigt både för att förstå sjukdomens etiopatogenes och för att förbättra diagnostik och öppna upp för nya behandlingsstrategier. Hittills har en handfull autoantigen, framför allt myelinproteiner, identifierats men den kända repertoaren i MS är sannolikt långt ifrån komplett. Det har generellt varit svårt att studera autoreaktiva T-celler då de är förhållandevis få, många metoder inte tillräckligt känsliga och ett enda ”nyckel”-antigen kanske inte existerar.

 

Läs hela artikeln

The International Congress of Parkinson’s Disease and Movement Disorders MDS

En nedbantad kongress strax intill Madrids flygplats var positionen för senaste nytt och nyttig repetition inom området Movement Disorders. Drygt 3.000 delegater mot prepandemins drygt dubbelt så många speglar händelseutvecklingen i världen. Fysiskt närvarande på The Madrid Marriot Auditorium Hotel and Conference Center var Örjan Skogar, som här bidrar med en rapport.

Över 100 länder i världen finns representerade i MDS globala arbetsfält, berättade Francisco Cardoso, den nuvarande MDS-presidenten. Insikten om att pandemin inte helt upplevs besegrad ledde denna gång till beslutet att kombinera kongressen med en virtuell dito. Många hade nog ändå längtat efter det fysiska mötet, utbildning via skärm har trots allt sina begränsningar.

En uppskattad innovation var posterutställningen; man kan snart glömma alla dessa papptuber med stora otympliga pappersposters till förmån för läsarvänliga skärmar, där man lätt kan scrolla efter önskat ämne. 1.300 abstracts hade skickats in.

I klimatfokuserade tider väcks ändå hos författaren funderingar när flygplan i luften och mångfiliga hårt trafikerade motorvägar omger kongresslokalerna. Promenader i avkopplande miljö var absolut inget alternativ detta år. Vi har en bit kvar …

INLEDNINGEN AV KONGRESSEN
Inledningen ”Management of Parkinson’s Disease Throughout the Life Cycle” med vår danska kollega Tove Henriksen och en nigeriansk dito, Nijdeka Okubadejo, som chairs lät bland annat professor Susan Fox, Canada, ge en överblick av state-of-the-art vad gäller Parkinsons sjukdom under livscykeln.

Det hör inte till ett kongressreferat att ersätta läroboken – några intressanta nedslag och repetitiva element kan dock vara värda att nämna: Vad gäller farmakologisk behandling konstaterades ånyo att ”Levodopa is the best treatment for PD”, effektivast, kvarstående effekt, vältolererat och lång erfarenhet. För nybörjare inom neurologin repeterades att låga doser levodopa tar åtskilliga veckor innan de har effekt. Att senarelägga levodopaterapin fördröjer sannolikt inte uppkomsten av motoriska fluktuationer. Låga doser av levodopa minskar risken för motoriska komplikationer. Dopaminagonister har moderata effekter som monoterapi i tidig Parkinsons sjukdom, mellan –4 och –8 poäng i UPDRS bättre effekt än placebo, (normaldoser, dvs 2 mg ropinirol, rotigotin plåster 6 mg). Minskar risken för dyskinesier med dopaminagonister? Nja, detta gäller bara under de första åren av Parkinsons sjukdom. Lite kuriosa: Deep brain stimulation (DBS) har antiparkinsonistiska effekter som kvarstår både efter 8 och 15 års uppföljning.

 

Läs hela artikeln