Alzheimers sjukdom – Var står forskningen idag?
Alzheimers sjukdom (AS) är i sin sporadiska form den i särklass vanligaste demenssjukdomen. Den utgör ca 70% av demensfallen. Sjukdomen präglas dels av den speciella kognitiva symtomutvecklingen, dels av en komplex neurodegenerativ process. Ur neuropatologisk synvinkel är AS en proteinopati med två huvudsakliga särdrag: intracellulära inklusioner av proteinet tau och extracellulära inlagringar av proteinet β-amyloid (Aβ). De förstnämnda bildar s.k. neurofibrillära nystan, de sistnämnda amyloida (senila) plack. Dessa patologiska proteinaggregat uppträder vid skilda tidpunkter i den neurodegenerativa processen och på olika predilektionsställen i hjärnan, varifrån de sedan sprids till andra hjärnområden enligt ett systematiskt mönster. Onormalt tau ses allra först i noradrenerga neuron i hjärnstammens locus coeruleus, varefter olika komponenter i limbiska systemet drabbas. Högre associationscortex påverkas inte förrän i sena patologiska skeden och det är i regel först då som patienternas symtomgrad motsvarar gängse kriterier för demens. Notabelt är också att tauförändringar uppträder ungefär tio år före de första observerbara inlagringarna av Aβ. Både tau och Aβ är måltavlor för en intensiv läkemedelsutveckling, som i Sverige omfattar både experimentella studier och kliniska prövningar av olika substanser. Här ingår bland annat aktiva och passiva vaccinationer, gammasekretashämmare, neurotrofiner, mitokondriemodulering, statiner och omega-3-fettsyror. De AS-läkemedel som använts hittills (Figur 1) lindrar symtomen men hejdar inte sjukdomsprocessen. Förutom en mängd randomiserade kliniska prövningar pågår prekliniska studier av en rad substanser som har potential att modifiera sjukdomsprocessen.
