Krönika
Den 9 mars 2020 skedde den första sjukhusinläggningen med covid-19 i Region Östergötland. Tre månader senare hade mer än 700 personer sjukhusvårdats med samma diagnos. Cirka 20 procent av dessa avled på sjukhuset. Perioden mars till maj motsvarade merparten av den första pandemivågen i regionen, med en svans som sträcker sig in i tiden då denna krönika av Richard Levi skrivs (slutet av oktober 2020).
En andra pandemivåg är på gång. Inte minst av det skälet är det väsentligt att dra lärdom av den första vågen. Detta avser såväl identifikation av riskindivider och riskfaktorer, optimal medicinsk handläggning under akutskedet, som sjukdomens prognos på kort och längre sikt. De rehabiliteringsmedicinska aspekterna är av särskilt intresse att närmare studera, särskilt som kunskapsläget i skrivande stund är mycket fragmentariskt.
Rehabiliteringsmedicinska kliniken vid Universitetssjukhuset i Linköping fick uppdraget av den särskilda regionala sjukvårdsledningen av kartlägga rehabiliteringsbehoven efter sjukhusvårdad covid-19 under perioden mars till maj 2020. Därtill söktes och erhölls etiskt godkännande för vetenskapligpublicering av data från denna kartläggningsprocess. I skrivande stund är den kliniska datainsamlingen i sin slutfas. Vad som kan redovisas i dagsläget är preliminära intryck av cirka 500 telefonintervjuer och cirka 200 efterföljande kliniska utvärderingar. Den finala och detaljerade redovisningen kan ske först efter noggrann databearbetning och vetenskaplig publikation.
Med dessa förbehåll vill jag ge en skiss av covid-19-infektionens mångfasetterade konsekvenser urett primärt neurologiskt rehabiliteringsperspektiv, baserat påen total regional kohort av personer med bekräftad diagnos
och behov av sjukhusvård.Först vill jag lyfta fram tre faktorer som komplicerar analysen av vad covid-19-infektionen ”i sig” har för konsekvenser. Dessa faktorer behöver hållas i minnet när vi sedan redovisar vissa preliminära reflektioner kring rehabiliteringspanoramat efter sjukhusvårdad covid-19-infektion.
