Läkare med neurologisk sjukdom – vittnesmål i nutid och dåtid
Studier visar att när läkare blir sjuka görs ofta avsteg från de riktlinjer om utredning, bedömning och uppföljning som tagits fram för att trygga en god och patientsäker vård. Man kan fråga sig varför? Ett sätt att belysa ämnet går genom läkarnas egna vittnesmål. Läs mer i denna artikel av Jonatan Wistrand, ST-läkare i allmänmedicin och medicinhistoriker vid Lunds universitet.
Som nyutexaminerad läkare med tjänstgöring på ortopeden drabbas den brittiska läkaren Miriam Chellingsworth en dag av en underlig domningskänsla i sitt ena lår. Hon väljer snabbt att avfärda det hela som en släng av hypokondri.
”After all I had suffered from this condition before when, as a student on a gastroenterology firm, I had an ’ulcer’!”1 Men känselnedsättningen sprider sig. Först till båda fötterna och sedan vidare upp mot bålens högra sida. Och när Miriam vaknar med en blind fläck i synfältet – ett skotom – så förstår hon att något är väldigt fel. ”I now realized that I had MS, and, as soon as I had free time, I went to the library to read about it.
I was devastated but told no one.” Det är först två månader efter insjuknandet, när hon haltande av kraftnedsättning faller på väg till ett akutlarm, som Miriam väljer att närma sig en neurolog på det sjukhus där hon själv tjänstgör. En utredning görs, multipel skleros konstateras och den unga läkaren får hjälp att anpassa tillvaron efter sina fluktuerande symtom. Vittnesmålet av Miriam Chellingsworth återfinns i antologin When doctors get sick (1987) – en bok på drygt fyrahundra sidor där ett femtiotal läkare berättar om sjukdomsupplevelser av vitt skilda slag. Ulcerös kolit, depression, tuberkulos och diabetes. Men också många neurologiska krämpor som neuroborrelios, hjärntumör, Parkinsons sjukdom och Guillain-Barrés syndrom. Redogörelserna skiljer sig åt mellan olika diagnosfält, men kännetecknas också av betydande likheter. Å ena sidan frustrationen över att inte bli behandlad som en ”vanlig” patient. Å andra sidan oförmågan att släppa taget om läkaridentiteten. Den medicinska förkunskapen och yrkesmässiga förankringen beskrivs boken igenom både som en tillgång och en komplicerande omständighet, liksom den ständigt gnagande oron över att framstå som en besvärlig patient.