Charlotte Wassenius disputerar om vardagen efter stroke
Att anpassa sig till konsekvenserna av en stroke tar tid. För många drabbade påverkas vardagens aktiviteter flera år efter insjuknandet och flexibel tillgång till stöd och rehabilitering kan behövas också i det senare förloppet. Det visar Charlotte Wassenius i sin avhandling ”Vardagen efter stroke – utförande och upplevelser av komplexa vardagsaktiviteter ur ett långtidsperspektiv”.
Cirka 25 500 svenskar drabbas av stroke varje år. En femtedel av dessa är under 65 år och allt fler lever länge med konsekvenserna av en stroke. Om vården ska kunna möta de behov av stöd och rehabilitering som följer med behöver vi förstå mer om de utmaningar som strokeöverlevande möter i sin vardag.
Charlotte Wassenius är arbetsterapeut på neuro- och rehabiliteringskliniken på SÄS och har disputerat på sin avhandling ”Vardagen efter stroke – utförande och upplevelser av komplexa vardagsaktiviteter ur ett långtidsperspektiv”. Avhandlingen är en del av forskningsgruppen the Sahlgrenska academy study on ischemic stroke (SAHLSIS) som har följt personer som insjuknat i ischemisk stroke före 70 års ålder sju år efter insjuknandet. En mindre andel personer intervjuades 15–18 år efter insjuknandet.
– SÄS är en av fyra strokeenheter som deltagit i SAHLSIS och datainsamlingen är delvis gjord här, säger Charlotte. SÄS är ett sjukhus som erbjuder möjlighet till ett mer samlat vårdförlopp efter stroke. Det var här som mitt intresse för det långsiktiga perspektivet väcktes.
Vid uppföljning sju år efter insjuknandet var deltagarna mindre aktiva inom många aktiviteter, inte minst arbete och fritid. Av de deltagare som fortfarande var i arbetsför ålder var det mer än 50 procent som inte arbetade. Det är en hög siffra som visar på de svårigheter som kan finnas att behålla sitt arbete över tid efter en stroke.
Charlotte Wassenius studier visar att kognitiva nedsättningar, depressiva symptom och trötthet kan finnas kvar lång tid efter insjuknandet och påverka vardagen även bland personer med få eller inga kvarstående neurologiska bortfall. Det är svårigheter som kan vara svåra för andra att förstå.
Hur kan detta användas i vården?
– Jag hoppas att den kunskap som vuxit fram genom avhandlingen kan bidra med viktiga aspekter för hur långsiktigt stöd och rehabilitering kan utformas, säger Charlotte. Det handlar dels om att uppmärksamma att svårigheter kan framkomma över tid och med nya utmaningar, vilket ställer krav på flexibilitet, men också om tajming och innehåll i interventioner.
Hur går arbetet vidare nu?
– Förhoppningsvis kan jag under en period arbeta mer aktivt med att koppla forskningen till det kliniska arbetet, men visst finns också tankar om vidare forskning. Det behövs mer forskning om senare konsekvenser av stroke och interventioner i senare faser och jag hoppas att jag kan fortsätta inom detta ämne.