Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Reflektioner i coronatider

Reflektioner i coronatider

De senaste månaderna har varit omtumlande för hela världen, allt eftersom pandemin har fortskridit. I denna krönika lyfter Åke Andrén-Sandberg, professor emeritus i kirurgi, fram sina personliga funderingar kring en del märkliga fenomen i tider som dessa.

Under våren 2020 har nyhetsmedierna frossat i alla aspekter av virusinfektioner, från spanska sjukan till coronavirusets molekylärbiologi och från Folkhälsomyndighetens gråa data och vetenskapsmännens begäran om mer pengar för just deras lovande forskning till politikernas utspel med stora insatser för att få vara en stund i rampljuset. De enskilda medborgarna har fått uppleva helt förändrade vardagar och ibland arbetslöshet, ensamhet i storstäder och siffror som talar om hur många som dött per dygn. Några lyckas bli hjältar, andra får dödsångest och ytterligare andra hamstrar toalettpapper och konservburkar. Antalet experter på alla dessa delar – inte minst på smittspridningens olika aspekter – myllrar upp från ingenstans och kräver åtgärder som antingen skall vara mycket mer extrema eller bara hälften så stora som de är i dag. För en normalintresserad sociolog eller psykolog måste detta vara som att få säck efter säck med julklappar dag ut och dag in. Låt mig därför få bidra med några stilla förundringar av mer privatfilosofisk karaktär och utan att belägga det med en enda referens.

TEGNELLEFFEKTEN
Det är väl känt att i krissituationer samlas rädda människor kring ”starka män”, vilket oftast innebär högljudda personer med enkla lösningar. När vi själva inte vet hur de stora problemen skall lösas letar vi efter någon att ty sig till, någon som lovar sina följeslagare en tydlig väg framåt. Auktoriteter frodas i kristider när de demokratiska principerna blir för långsamma och inte känns tillräckligt handlingskraftiga. I den nuvarande coronakrisen har dock letandet efter den auktoritärt starke fått en något oväntad lösning. Den som stigit fram och givit trygghet genom sitt uppträdande och sina oglamorösa uttalanden är vår statsepidemiolog. Han har fått symbolisera det man kan lita på, men anmärkningsvärt nog att man kan lita på utsagor som varken är svarta, vita eller glasklara (och minst av allt enkla), men trots det uppfattas som sanna. Både skjutjärnsjournalister och ledande politiker visar ett exceptionellt förtroende för en person som i vår tids uppskruvade och slamrande värld talar med små bokstäver – och förtroendet håller i sig över tiden. Är Anders Tegnell en bild av det svenska, av det genomsnittliga?
Genom honom har vi vidtagit något mindre drastiska åtgärder – mindre drakoniska enligt dagens ordval – än vad andra länder gjort. Är detta vår lagom-väg och speglar
detta något av vår sammansatta ”folksjäl”?

Läs hela artikeln

Liknande poster

Utan hopp kan man inte leva

Hur vill våra patienter att vården ska bedrivas?

Etik – Får man ljuga för patienter?