Restless legs – många forskningsspår
Restless legs syndrome, RLS, betraktas i dag som en sensorimotorisk, sömnstörande, neurologisk sjukdom. Tillståndet beskrevs sannolikt för första gången i medicinsk litteratur redan 1672 av Thomas Willis, mest känd som upptäckare av circulus Willisii. År 1849 beskrev professor Magnus Huss i sitt arbete ”Alcoholismus Chronicus” en klassisk bild av RLS, för vilken han rekommenderade opium. Intressant eftersom vi fortfarande använder opiater i behandlingen av RLS. Begreppet ”restless legs syndrome” myntades först 1945 i en avhandling av Karl-Axel Ekbom1. Dessvärre saknar vi än i dag någon bra svensk översättning av namnet. Rastlösa ben indikerar för många en mental påverkan som upplevs som orättvis. ”Rörliga ben” föreslog en av mina patienter nyligen, kanske inte så dumt. 1978 publicerades för första gången data som visade en terapeutisk effekt av L-dopa mot RLS. Akpinar i Istanbul hade noterat att RLS-symtom förvärrades av dopaminantagonister och lindrades av opiater. Detta var början på den dopaminerga eran som under sent 80-tal drog igång RLSforskningen på allvar.
